Hoppsan. Det bidde en bildbomb.
Tack kära gamla kamera för att du faktiskt orkar fokusera på det jag vill, åtminstone ibland.
Fredagen blev en helt fantastisk ledig dag.
Jag fick hänga med i jobbet med att få hem avelsflocken från sommarhagen till sin ordinarie hage.
I samband med det plockades några hästar hem på box, bland annat min Titania.
Hon skulle avmaskas och verkas.
Och så klart pysslas med. Självfallet har hon en egen beautybox.
Hanteringstränas menar jag förstås.
Aaaahhhh. Tack vare att jag fått så god hjälp från början med att förstå hur jag ska närma mig min UNGHÄST (får inte säga föl längre för de kunniga, hon är ju över ett år tösabiten) så går allt så bra.
Titania är inte rädd eller avvisande, mer nyfiken och faktiskt - tolerant.
Till och med jag tyckte synd om henne när jag tog bilden här ovanför.
Hon hade då fått delad man, varje litet tagel hade fått en dutt av manglans i geléform och så var hon nogsamt borstad överallt.
Manen har blivit så lång! Fölkrullet ser ut som en utväxt permanent. Så sött.
Vi hade två släp att locka in ungdomarna i.
Himla bra är det ju om man får fatt i hästar som ska ut i hagen till båda släpen (eller på stall) så att de inte får vara ensamma och får panik.
Starten blev fin.
Det är så kul att se fröknarna försöka räkna ut var de hamnat - och sedan se glädjen när de förstår att de är "hemma".
Det där med att åka transport blir ju inte så dramatiskt då.
Somliga hade åsikter om det där att hoppa in i transporten.
Minsta lilla fölisen förstod inte alls vitsen med att hoppa in i en låda med mamma.
Annica fick leda mamma till stallet och en box. Kan inte Mohammed komma till berget så får berget komma till Mohammed. Det backades galant upp ett släp mot stallöppningen - och si, då fick hästmamma med sig sitt föl.
Förvirrad ung dam.
En Tinna som längtar hem.
Tinna fick visa att transporten inte var farlig.
Hon suckade när hon ställde sig framför transporten, vred på huvudet så att ungdomarna såg henne.
Gick på transporten. Vred på huvudet . . .
Klart unga fröken gick in till slut.
Då gick Tinna ut genom framdörren och vi kunde stänga dörrarna om tonåringen.
He, he.
Kul att se ett rutinerat gäng dra fram det ena ässet ur rockärmen efter det andra.
Jag måste säga att jag fullkomligt dyrkar Tinna.
Maken till klok och härlig häst har jag inte mött. Det är också tack vare henne jag har så bra kontakt med Titania.
När Titania var föl så puttade Tinna fram henne mot mig, när Titania försökte smita så blockerade hon vägen med sin breda mammarumpa.
Så visar en klok mor sin unge att människor inte är något farligt.
Tack Tinna. <3
Annicas föräldrar har tagit hand om avelsflocken på ett fantastiskt sätt i sommar (igen).
Riktiga djurälskare som har ögon för varje häst.
Och hö. Massor av hö.
Titania tycker inte att det är så udda att stå på box.
Hon har ju stått på box förut med mamma.
Hon har så milda, vackra Juppeögon. Jag tror de är ett arv efter pappa Haleggur, men det är ju svårt att säga förstås.
Damen blev riktigt världsvan och inspekterade varje vrå av sin box.
Det är så roligt att hon är så nyfiken och att hon är så lugn.
Hon var riktigt duktig vid verkningen också, 75 procent av hovarna gick galant.
När solen började glöda var det dags att få skjuts till hagen även för gänget som mellanlandat i stallet.
Glada sötgrisar.
Och svisch ut till del två av hagen. Där får pållarna traska längs en ganska smal korridor av stängsel.
Just där tyckte gänget som redan gjort sig hemmastadda att det var läge att säga hej.
Gulp. Lite trångt tyckte vi.
En riktigt härlig dag, som sagt.
Sol på nästippen och hästgos en masse.
Och - det finns gott hopp om fröken Titania och hennes fotointresse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar