Juppes farfars farfars far

Japp. Här har vi alltså Juppes farfars farfars far (om jag inte tappat räkningen): Þáttur from Kirkjubær.

Född 1967, vann någon form av landsmottävling 1978 och fick hederspris för goda avkommor (är det samma som elitpremiering kanske?). Hans barn blev ofta vackra ridhästar med gott temperament och rena gångarter. Bedömd till 8.17.

Den här killen står för 2,2 procent av det genetiska materialet i islandshäststammen i dag tydligen. En av giganterna inom avel.

Här hittar du en lista med alla stora avelshästar, de som betytt allra mest för aveln: The origin of the traitsof the Icelandic HorseAn exhibition byThe Icelandic Horse History Centre andThe Icelandic Agricultural Advisory CentreTHE ICELANDIC HORSE HISTORY CENTREHÓLUM Í HJALTADAL.

Ska jag vara ärlig verkar det vara lite inavel här och där. Men vad vet jag. Förr kanske det gjordes medvetet för att få fram vissa egenskaper.

Andra kul linjer jag hittat i Juppes stamtavla bland avelsgiganterna:

Hrafn from Holtsmúli, Juppes morfars far. Honom ser du bild på om du öppnar länken här ovanför. Bedömd till 8.56 totalt. En vacker och mångsidig hingst.

På mödernet har Juppe också en hel del Kolkuós-blod. Sedärja.

Kul att rota.

I går började dagen med diskussion. Juppe är envis som en gris och väldans matbesatt, ungefär som jag själv.

Det går inte att sätta sadel på en häst som står på ett ben som en ostkrok, sadeln hamnar inte jämt då.

Jag fick ställa upp Juppe utan mat helt sonika. Då gick det bra.

Och gullegrisen knatade på bra längs åkerkanterna trots att det var väldigt blött och sugande underlag.

Fototävling av det här? Tror inte det . . .

Jag vill bara börja med att säga att det är okej att skratta. Släpp fram det bara, det är befriande och skönt.

Det här var tänkt som ett bidrag till Amanda Jonas fotoutmaning på temat grodperspektiv. Nej, jag kommer inte att delta. Njut nu:

Älskade snälla knäppgökshäst som ändå poserar snällt.

I dag var ingen bra horsie-dag.

Och jag som skryter med att alla väder är bra väder. Jag får nog stryka blåst, för Juppe och jag som tänkt satsa på långpromenad i skogen höll oss på ridbanan istället.

Det började regna igen också.

På måndag kommer en utflyttad stallkamrat för att massera Juppe. Ska bli så bra, jag tycker att Juppe börjat dippa mer i traven. Så är det bara.

Bildbomb på Snygg-Juppe och stroke i stallet

I dag fick jag en nyttig påminnelse om exakt hur reaktionssnabbt flyktdjuret häst är.

En hinner inte ens tänka: vad f-n?

Vi traskade in i stallet min kompis och jag. Inte sjutton reagerar en kompis på traktorer, grus som skrapas på gården, tröskor som servas, piggelint klädda män i neongult eller en främmande katt som flyr.

Kort sagt. Jag har vaggats in i något slags zombiestadie i stallet. Det är så självklart att det är tryggt och stilla där (när jag inte sliter fram överraskningspresenter i form av renskinn).

Och så trillar en järnspade som stod lutad mot väggen innanför dörren.

Herreminje.

Jag höll på att kratsa en framhov på Juppe. Jag hann inte fatta varför hästen liksom gick upp i rök. Både hov och häst försvann.

Juppe stod och stretade bakåt i grimman för att komma undan monstret vid dörren. Nu är jag ändå ganska snabbtänkt. Och lättad började jag skratta. Juppe lunkade mot sitt hö igen och såg lite moloken ut. Fnorkade mot spaden och spärrade upp ögonen.

Jag gick till spaden och lyfte upp den, vände och mixtrade och visade för Juppe och talade om för honom att han allt är lite fjompig ibland, men bara lite.

Vi höll oss till planen. Ridning i går, det blir markarbete i dag. Och varför inte en ljuvlig promenad i novembersol?

Nerverna var lite på helspänn i början, men det lugnade snart ned sig. Å, längtar ut i skogen. Undrar om det är något typiskt svenskt att göra det?

Bara spankulera och avlöva själen inför vintern.

Njuta av dofter, ljus och krispig luft. Och för all del av härligt sällskap.

Jag kastade mig inte bakåt i panik, sa Juppe.

Jag ville bara träna dig. Du behöver skärpa till dig helt enkelt.

Sitta bekvämt där på min rygg och säga snabbare reaktion, snabbare - tölt, trav, skritt, trav och allt vad du håller på. 

Ja? sa jag.

Du är ju jädrigt snabb, fatta vad vi skulle impa om du tog mina travfattningar sådär.

Hörde inte riktigt vad Juppe sa här.

Muttra, muttra.

Muttra, muttra.

Jag skojar Juppe!

Du är toksnygg OCH snabb och ja, bäst.

Så ska det låta, sa Juppe.

Och nu hade kylan krypit fram såpass att det blev varma moln av Juppes andedräkt.

Ah, ljuvliga årstid.

Världens bästa intervall-Juppe

Varje dag med Juppe börjar så här.

Vad kan jag ha att gnälla på?

Jag behöver aldrig gå en meter i lera eller vad det månde vara.

En Juppe kommer till grinden, varje gång.

Älskar dig, säger Juppe. ;-)

Varje gång så tänker jag - jag har världens vackraste häst.

Folk får säga vad de vill, men visst sjutton spelar det roll att man tycker att hästen är vacker?

Så tycker jag i alla fall. Jag smälter varje gång jag ser Juppe.

Ja, ja. Lerigt är det ju. Regn behövs, så är det. 

Lerigt blir det.

Där har jag också oftast tur. Juppe är sällan helrullad i lera.

Vi drog iväg längs grusvägen upp mot Hallbo i dag. Det blir ungefär knappa fem kilometer om man inte gör några habrovinker.

Vi gjorde habrovinker :-)

Vi blev osams över trav. Vi mötte en grävmaskin med hög svajande grävarm (Juppe sa vaddå? Jag hoppade av, mesprutt).

Till slut blev det bra för alla. Vi travade uppför värsta backen, skrittade ned på andra sidan. Travade upp, skrittade ned OCH galopperade på väg mot stallet!

En seger för mig och för Danmark! (Mannenvännen är från Danmark, han säger alltid så, så jag härmas).

Juppe stannade snällt på krönet av backen. Ingen jädra räcergallop hem här inte. En lydig gosse.

Så skönt.

Sedan får en säga att det var bra tryck i tölten på vägen hem, men jag höll emot och tänkte att ett lågt tempo är jobbigare och mer uppbyggeligt för gossen än att få springa sig lång.

Fasen vad jag är glad för de magmuskler jag ändå fått.

Den älskade hästen var så nöjd, så nöjd efter passet.

Fengur bajskorv jävlades med Juppe bara för att han kunde.

Trots att jag stod i hagen körde han runt med Juppe i lösdriften. Vore jag häst skulle jag ge honom ett kok stryk, så det är väl jättebra att jag inte är häst (speciellt inte en för klen häst).

Tänk så lätt det är att lägga mänskliga känslor på sin häst. Till ingen nytta alls.

Vad bryr sig en Juppe om det. Inte mycket.

Mentalhygien och en bra start på dagen

Stilla frid och ro i stallet, bättre start på dagen går ju inte att få tycker jag. Juppe smaskar tacksamt hö inomhus, uteliggare som han är.

Dagens plan var:

Och den höll vi fast vid. Jag kommer inte ens ihåg senaste jag använde boots på Juppe. De här är lätta, 155 gram vardera.

Varför? Inte för att få fantastiska rörelser eller hjälp med takten i tölten, för den har vi redan. Här var tanken att bootsen skulle hjälpa Juppe att ta i, så att han till slut ska glömma bort den där dumma bogen som varit trasig.

Det gick både bra och dåligt. Jag måste ha med mig spö helt enkelt, så att jag kan peta till där bak. Till slut var Juppe med mig någorlunda. Efter en halvtimme gav vi upp, då var vi nöjda båda två.

Efter borstningen klev Juppe med höga kliv ut ur stallet (nä, jag hade förstås tagit av bootsen, men Juppe mindes nog känslan).

Lite horsies i solen och så skuttade Juppe iväg till kompisarna i nedre hagen. Så lyxigt att grabbarna bor i en trerummare.

Och strax ska jag skutta iväg till jobbet.

Äh, Juppe tar i med bakbenen

Det är ingen ordning på blogglivet nu. I går hade jag och Juppe med oss världens bästa trav- och töltpolis på ridturen - Matilda.

Hon gjorde som jag bad - örnade på om Juppe verkar trivas med att ridas utan nosgrimma. Jag får inte riktigt till en bra modell.

Prio ett var dock Juppes berömda bakben, om jag får med mig dom och om han använder dem rätt i traven. Klart han gör - när jag gör rätt.

Min kropp har på något omärkligt sätt bestämt sig för att luta framåt när Juppe travar. Det är ingen större hjälp, mer stjälp - åt bogen till. När jag fick order om att resa mig och kanske till och med sitta i traven satt ju traven som en smäck.

Ibland vore det skönt att spännas fast i någon slags Stig-Helmer-maskin, som den Stig-Helmer stoppades in i för att lära sig bli en fantastisk golfare. Jag vill ju då ha en ryttarmaskin som ska tämja min kropp. Eller kanske inte.

Stannade gjorde min gullrumpa också efter en galoppsträcka trots att Frami fortsatte en bit längre. Så skönt, så skönt.

 Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönaste svansen bär?

Sluta! sa Juppe. Jag kommer att bli mobbad!

(Fast det är ju jag)

I dag körde vi markarbete. Juppe plockar utan tvekan upp koner som jag pekar på, han är lite osäker på det där att lämna över dem till mig. Dessutom verkar det lite roligt att bita på dem.

Och så körde vi trav och galopp. Juppe blir märkligt upprörd över att behöva galoppera. Det blir lite bättre för varje gång, men det är någon form av övergrepp tycker han.

Så konstigt. Galoppera är ju kul, det tycker i alla fall jag som skuttar bredvid i människogalopp.

På hemväg såg jag fler fina rumpor, även om jag inte hann med att få dem skarpa:

Ljuvliga, avkopplande väg till stallet.

DIY: hållare till slalompinnar - gjuta i betong

Det här är en så himla smart modell av hållare för slalompinnar att jag måste dela med mig.

Skryta kan jag göra också - eftersom det inte är jag som kommit på den här smarta lösningen. Det har stallkompisen Lisbeth gjort.

Hinken är snäppet större än en sådan som barn brukar ha i sandlådan. Den rymmer fem liter kanske? Granngården har bland annat, har jag sett.

Hade jag gjutit slalomhinder hade jag resolut tryckt ned pinnen i betongsmeten och varit nöjd med det.

Lisbeths lösning är mycket mer elegant:

Hon tryckte ned ett plaströr i mitten. (För att inte betongen ska smita in i röret måste man tejpa röret mot hinken eller sätta ett stopp i nedre änden av röret - och en tyngd på då när betongen härdar).

Nu kan man alltså bära pinnhållaren i hinkhandtaget, ingen bänglig pinne stör eller petar ut ögat på en.

Pinnen sätter man bara i när hållaren står där man vill ha den:

Kanske finns det utrymme för produktutveckling om man vill att hinkarna ska stå ute. Nu tror jag risken är stor att vatten samlas på toppen och fryser sönder hinken.

Nästa steg i utvecklingen kunde kanske vara att sätta något slags lock på det hele? Man vill ju heller inte att hinken ska bli för tung, utan bara lagom stadig så att pinnen står där den ska.

Fiffigt! Eller hur?

Eller har du en smartare lösning?

Här hittar du ett tips från Juppe och mig om hur en kan minska godisintaget med samma mängd godistillfällen. Det är inte illa!