Hur man smäller av 3 000 kronor en lördagskväll

Äh, vad f-%¤#!& som kapten Haddock skulle ha sagt.

Vid lunch sisådär hade jag och Juppe promenerat mot stallet i sedvanlig ordning. Bandaget hade gått åt pipsvängen, men allt såg helt okej ut trots det. Juppe åt som ett tröskverk. Alla var glada.

Jag tänkte: jag ställer in Juppe i det svala stallet under eftermiddagen så att inte flugorna kommer åt såret. Det blir skönt för honom.

Fem timmar senare åker jag till stallet igen för att ge monstret mat och för att kolla läget. Stroke. Alltså på mig.

Juppe var nöjd, men hade nu ett svullet bakben. Snyft. Inte bara en liten  gullig bula runt såret utan svullet på insidan benet och runt kotan sisådär. Ett TJOCKT ben!

Jag ringde Distriktsveterinärerna Fjärdhundra. En trevlig veterinär sprakade fram på dålig mottagning att han skulle till en kolikhäst först, sedan skulle han åka förbi Bäjeby.

Midnatt tänkte jag. Sedan säkert klinik = spola ur leder och annat elände = övernattning på klinik = jätteledsen Juppe = förtvivlad matte = ska allt vårt slit ta slut med ett ynka sår?

Snyft.

Mannenvännen och jag hann precis hem och klämma i oss varsin macka innan veterinären ringde och var på G. Hurra!

Vi började med att gå i stallgången. Jag visste ju att Juppe inte var ett skvatt halt, så det kändes väldigt okej.

Jo, jag tyckte väl att jag hade läget under kontroll här med faktiskt. Tills jag fick höra det vanliga: det går nog bättre om matte lugnar ned sig lite.

Jaha.

Sedär. Jag som trodde att jag yogaandades och var hur lugn som helst. Ack ja.

Jag babblade om sönderslitet bakben och rörelsestörningar. Veterinären kollade helt enkelt efter om Juppe använde alla ben. Det gjorde han. Jag med.

Allt som vi har gått igenom gör tydligen att jag får kortslutning när ett litet sår börjar vätska och vara.

Men hellre ringa veternären en gång för mycket än en gång för lite. Och för mig var inte det här en gång för mycket. Jag får liksom inte hejd på oron.

Det var ett bra ställe att få ett sår på - igen. Veterinären trodde att Juppe gått omkull eller fastnat. Han har som ett rakt streck över båda bakbenen. På ett bakben blev det ett sår.

Jag vädrade oron om sår som kan infektera leder, men det gäller mer om såren sitter på sidan. Och blir infektionen illa där så syns det, då blir hästen rejält halt.

Juppe fick mer än okej på att flytta hem till grabbarna. Rörelse är bara bra. Det är när häster står stilla som de blir svullna som Juppe blev. Ett felbeslut helt enkelt, även om det var fattat i välmening.

Och jisses vad jag längar tillbaks till vanligt höstliv i stallet. I stallet finns det alltid kompisar. Sommarlivet blir väldans ensamt.

Veterinären visade hur bandaget skulle lindas. Jag hade rätt kompresser hemma, lite vadd runt den och sedan på med vetgrip. Klart en har det.

Det jag INTE hade är honungssalva, fick en tub. Honungssalva hjälper läkningen (samma sort används till brännskadepatienter). Hade jag sett tuben i en hälsokostbutik hade jag fnyst, nu kom veterinären med den. Ska bli så spännande att se vad som händer med infektionen i såret.

Vad bryr sig en Juppe om det? Intet.

Men - han höll på att välta när veterinären bandagerade honom. Jag har också haft väldiga problem med att få bandagera hans ben.

Vill en Juppe kicka och slåss? Nej. En Juppe tänker - om jag l-y-f-t-e-r benet så högt som jag bara kan så kommer de inte åt mig. Och en islandshäst är himla vig kan jag lova. Jag har aldrig sett en häst lyfta ett bakben så högt, jag lovar.

Ett litet lyft till så hade han precis om veterinären sa, vält runt.

Hå, hå, ja, ja. Blir spännande i morron att göra om proceduren. Nytt bandage varje dygn i en vecka. Då ska det ha gått över. Om inte blir det antibiotika.

Mannenvännen och Juppe roade sig på egen hand när jag bombade veterinären med frågor.

Mannenvännen: Juppe bryr sig inte alls om kameran. Jag fick trycka upp den i mulen på honom.

He, he, tänkte jag. Jag vet. Hoppas att Juppes vackra, snälla ögon gör att du smittas av någon liten hästbacill.

Yes. Så smäller en alltså av 2 900 spänn en lördagkväll. Och ja, det var värt varenda krona. När jag sa det till veterinären såg han lite osäker ut. Fast jag menar det.

Hatar blessyrer, blir nervös av blessyrer

Älskade, världsbästa Juppe.

Det förbannade såret på bakbenet var lite svullet och vätskade lite i dag. Jag försökte tvätta vid skötselplatsen vid bilen, men det var stört omöjligt att få lugn och ro med två miljoner flugor runtomkring.

Plåstersprej på efter tvättförsök och så gick vi mot stallet istället.

Juppe knallade på i powerwalktempo bredvid cykeln, visade inte på minsta sätt att det var jobbigt med bakbenet. När vi gått halvvägs började han gäspa så att huvudet höll på att trilla av.

Stackars Juppesnupp har nog gått och spänt sig under dagen ändå, när kroppen mjukades upp släppte alla spänningar och gäspningarna kom.

Så kan det bli under en straightnesslektion också.

Tvätt och bandage har vi superrutin på. Försökte ringa distriktarn för att få råd, men inget svar där på två påringningar. Såg att någon ringt upp sedan. Ska ringa Agrias jourvet i morron istället efter kontroll av Juppe, det är så lätt att glömma att det faktiskt ingår i försäkringspaketet att en kan ringa för att få råd.

Nu syns det att såret är ett hack rakt in i benet, med motsvarande rispa på andra bakbenet. Som om han suttit fast? (Igen?) Absolut inte så djupt dock.

Juppe gick som en racermaskin mot stallet för att han vet att han både får beta och äta hö. Och nästan lika villigt mot sommarhagen, klart det blir belöning i den änden av promenaden också.

Och så upptäckte jag ett nytt toaställe i hagen. Upp i ett stenröse, jag tror att killarna börjar bli sparsamma med stråna i hagen. :-) Det gäller att lägga högarna på stategiska ställen.

Blessyr? Jodå, franskt låneord, precis som bandage.

Ingen kvällstur - tvätt av sår istället

Ack ja, vi har ständigt samma frissa jag och Juppe. Hur sjutton går det till?

När jag köpte honom gick jag glatt till frisören och färgade håret rött (för att det kändes så himla rätt och rött är så jädra snyggt). Det var först på nästa selfie som jag såg det, nyansen var exakt Juppes pälsröda.

Nu har vi ändrat färg båda två. Juppe blir mörkare i ansiktet för varje sommar och mer blekblond i luggen, jag håller mig till blond/grått. Same, same.

Vi som äntligen skulle få ridsällskap, och så såg jag ett rejält skrapsår på Juppes bakben, det med alla ärr på.

Vi styrde kosan mot stallet istället för mys i stallsvalka, höfrossa och tvättning av sår.

Nej, jag blir inte hysterisk. Nu är jag så luttrad att jag sätter mig på huk och inspekterar noga. Mjaha. Ungefär som ett riktigt, rejält skrubbsår. All hud borta, kött i dagen. Ingen infektion. Massor av flugor i såret (bra, de äter bort det döda), Juppe var obrydd. Jag fick klämma och känna. Ingen värme.

Juppe njöt. Vi cyklade och han skötte sig fint. Han fick mosa i sig mat vid sin favoritkulle vid ovalen. Han frustade saligt.

Han åt en hel påse hö i stallet. Jag tvättade sår med vanligt vatten och rena små frottéhandukar som jag har ett lager av. Juppe frustade saligt.

Jag satte på kompress och elastiskt självhäftande bandage. Jag trodde jag var kung på det vid det här laget, men allt halkade av. Drog av skiten vid parkeringen nära sommarhagen.

I hagen rådde irriterad siesta. Alla grabbar hade en svansviftarkompis som sjasade iväg flugorna.

Juppe hade snart sällskap av sitt största fan. Eller om jag är föremålet för dyrkan? Jag vet inte.

Juppe suckar och står ut, sedan ruttnar han och vispar bort sällskapet med bakben eller sura blickar.

Gudomligt söt är han ändå unge Herr Barracuda. Det kan ingen ta ifrån honom. Det som är så outsägligt charmigt med killen är att han alltid, alltid, alltid är pigg och på G.

Han eskorterade oss ut ur hagen och stod och väntade när vi skulle in.

Redo för bus!

Vuxenavdelningen av grabbflocken vilade.

De är så vackra när de är inne i sin egen bubbla, halvlurande och sömniga och med en kompis i närheten.

Hörde du det, sa unge Herr Barracuda med tonårspipig röst. En kompis i närheten. På vakt.

Suck, sa Juppe.

Juppe stövlade sömnigt in i mitten av flocken. Ah. Stilla frid.

Men så får kompisen huggtänder helt plötsligt.

Ska jag döda honom nu, eller sen?

Jag orkar inte döda nu, jag tar det sen.

Du? Ska vi ta en promenad? sa Juppe.

Så kan vi äta lite och prata sådär trevligt som bara vi gör. Killarna här är inte så mycket att dryfta saker med, sånt har en en matte till.

Älsklingsjuppesnupp, sa jag. Vi syns i morrn. Då hoppas jag att en sval natt har gjort underverk för ditt sår, att det har en prydlig skorpa och att vi kanske har lite svalare väder. Tänk om det ändå ville regna.

Matvrak? Nej, jag nipprar bara!

Jodå, visst har vi varit i farten jag och Juppe, trots bloggtorka. I går körde vi ett ganska hårt pass på en timme sisådär.

Uj, uj, uj, nu kommer min kompis att vara dyblöt av svett tänkte jag när jag hoppat av efter intervaller av galopp, tölt och trav (och förstås skritt) längs åkerkanterna. Rejält flåsig häst emellanåt.

Nope. Lite fukt på bringan och under sadelgjorden.

?

Är jag mesig? Är Juppe mänsklighetens motsvarighet till hästar. Dålig kondis = en svettas inte. Bra kondis = en svettas som en häst. Eller är han bara i rätt bra form?

Ständigt dessa ?

Och i går kväll gick vi helt enkelt en kvällspromenad på några kilometer i skogen.

Det är liktydigt med vila i mitt huvud.

Och det är han ju också värd min guldklimp.

Jag tycker det är kvalitetstid, sa Juppe mellan tuggorna.

Det är också viktigt att lägga på sin matte.

Eller hur?

Eller hur? Du säger inget.

Va? Ja, sa jag förvirrad.

Har du ätit färdigt här?

Du vill kanske gå vidare?

Charmerande på det hela taget, sa Juppe.

Verkligt intagande.

Ja? sa jag. Det är inte jobbigt med flugorna då? Ska vi skynda oss tillbaks? (Oroligt)

Kära vän! sa Juppe, det är enbart charmant att njuta en sommarkväll så här i trevligt sällskap. Vad gör lite flugor?

En sak har jag kanske funderat på sa Juppe (otroligt att han kan prata med sådana lass i munnen, å andra sidan kan jag det också).

Den här typ av förtrollande trevliga flugpannband, finns de möjligtvis i tweed? Jag tycker ändå att tweed står för en känsla av kvalitet och trevnad.

Öh, tweed? sa jag. Hur har en häst hört talas om tweed?

Jag har alltid tyckt att det är en viss klass på dig Juppe, en air av engelsk välputsad hästvärld, hur det nu kommer sig när din familj kommer från Island. Å andra sidan finns det ju gott om får på Island, det kanske finns tweed där?

Mmmmm. Känn dofterna! sa Juppe.

Och färgerna! Hänförande vackert! Både intagande och älskligt.

Öh, ja? sa jag.

Det gäller ju att njuta, fyllde jag på.

(Sedan började jag tänka på att herregud, det finns ju hästar som får KOLIK. Tarmvred, akuta bukoperationer - en vet inte allt som kan drabba en glupsk häst).

Jag stirrade förfärat på Juppe som malde sig igenom sommarängar och grästuvor med oförändrad aptit. Blir han ALDRIG mätt?

Ingen fara. Vi rör så mycket på oss, sa Juppe.

AAAaaaaAAAAaaaAAA, tänkte jag. Jag visste det! Han bor i mitt huvud!

Nu får du lugna ned dig, sa Juppe. Stanna till lite här, så vi får ha ett litet tjusande samtal.

Vi stannar till så jag får ta ett jättekul foto av dig med en söt blåklocka i mungipan, sa jag.

Se naturlig ut.

Prova att slappna av? Låt blåklockan dingla naturligt i mungipan?

Nähä.

Du vet, stilig häst med blåklocka i mungipan - hästvärldens motsvarighet till flicka med pärlörhänge?

Min mungipor är inte för salu, sa Juppe.

Se här! sa Juppe. Bedårande, verkligt bedårande. Och så gott! Så fruktansvärt gott.

Doften av trä och smaken av orört saftigt gräs, mjukt böjande sig för vinden. Det är poetiskt, om något, sa Juppe.

Jaha, sa jag (osäkert).

Det här är makalöst tilltalande! Du har sannerligen valt en riktigt fin promenadväg! sa Juppe.

(Vad i helvete, sa jag i huvudet. Har du sett varenda svartvit pilsnerfilm jag sett i tristess på tv i min barndom i brist på annat?)

Så tråkiga verkar dom inte ha varit, sa Juppe.

(? Bor han i mitt huvud på riktigt?)

Hö, hö. Inte för att jag haft äran att se något av det där. Men du återkommer ju ganska ofta till ämnet, sa Juppe.

Jag tror att du vet precis hur du ska busa med mig, sa jag. Du vet preciiiiiiis vilka knappar du ska trycka på. Du är en smart häst.

Äsch då, det är elementärt, min kära matte, sa Juppe.

Är det så enkelt? sa jag.

Vilken oemotståndlig afton! sa Juppe. Jag önskar att den aldrig skulle ta slut!

Visst har vi det bra! (Mumsa, mumsa, tugga, tugga).

Juppe, jag vet! sa jag. Vi tar en bild på det där jakttornet som du var så rädd för när vi började gå förbi här! Det blir kul som en slags minnesbild!

Före-efter du vet.

Jag vet inte vad du pratar om, en Juppe är sannerligen inte rädd för ett litet spinkigt jakttorn. Varför skulle jag vara det? Vad är det med dig?

Du ville ju inte gå förbi här, sa jag. Kommer du inte ihåg det?

Ho, ho. Du är då sannerligen en rar figur, sa Juppe. Skulle en Juppe vara rädd för lite blå plast på spinkiga ben.

Mmmmmm, sa Juppe.

Du, inte är vi väl färdigpromenerade? Vi tar väl en liten intagande svängom till nästa åker?

Det vore väl trevligt?

Sluta dra! Jag fattar vinken!

Vi kan väl sluta med en horsie, sa jag. Det är alltid lika kul!

(Mutter, mutter, mutter).