Kurs i morgon - lite nervöst

Jag är inte jag om jag inte blir lite prillig och nervös inför att resa någonstans. Det räcker tydligen att resa till Uppsala.

Och näej. Jag är ingen hemmakatt, jag har varit i Australien, Nepal, Indien, Thailand och Vietnam, bland annat. Det är väl bara så jag är.

I morgon får vi se hur lättlastad Mackan är. Vi ska på kurs tillsammans under både lördag och söndag. Mannenvännen ser lite lätt skeptisk ut. Lättlastad häst? Finns det såna?

Fixade i stallet, packade hösilage och prylar, allt under Juppes överinseende. Min kompis är alltid lite sval i attityden när jag varit borta några dagar. Jag har varit rejält snorig så jag har hållit mig hemma och vilat.

Det syns dåligt, men hästar har sinne för trädgårdskonst.

De raka spåren till höger är efter traktorn.

Hästarna gör lite sirliga svängar på sina vägar. Mycket fint. 

Men vem möter upp trots allt.

 Juppevännen så klart.

 Så fin, så fin med rimfrost över hela sig.

En riktig sagohäst.

 Till och med öronfluffet hade rimfrost. Gulligt.

Det läcker väl värme där.

 Bäbibarracuda som så gärna vill komma fram och hälsa.

Juppe manövrerar rumpan så att den alltid är riktad mot lillfisen.

Jag tänkte inte alls hälsa.

Jag tänkte äta snö just här, det tänkte jag hela tiden. 

 Hästarnas utsikt åt ena hållet. I dag en akvarell av Lars Lerin.

 Juppe är lite lättare frustrerad av att mina besök är korta, och att det bara blir stallmys.

Och kolla här. Allén mot Breds kyrka. Igen.

Vägen till stallet tröttnar jag aldrig på - som jag skrivit förut. 

Uj. Många bilder blev det.

Nu blir det nog varken bilder eller uppdateringar på ett par dagar. Anton Pall Nielsson aka Toni gillar inte att man tar bilder på lektionerna. Han gillar säkert inte att man bloggar heller, men det är som det är. Han får överleva.

Så vi hörs om några dagar helt enkelt!

Fjäska, fjäska

 Nja. Juppe visste inte riktigt om han hade lust att komma fram till mig ikväll.

Kanske. Lite grand ändå.

Vi möttes halvvägs.

Det syns inte på bilden men han hade en lugg helt pudrad med frost. Fint.

Grabben trodde att jag skojade när jag sa att vi kan väl göra lite trick i stallet? Och borsta lite?

Ibland får man bara vika sig. Vi gick två varv på ovalen. Juppe var så nöjd, så nöjd. Mulen plöjde nere vid marken hela tiden. En gång föreslog han - jogga? Men då sa jag nähä du.

Det här håller inte för en kille som är borskämd med total uppmärksamhet. Jag får börja promenera efter helgens kurs med Mackan.

Promenera och hålla koll med longering.

Varför går man på kurs med hästen?

I dag blev det heldag på Bäjeby gård. Och vilken heldag! Vi blev bortskämda som vanligt med god och fräsch mat och välbehövligt fika.

Kompisarna på kursen verkar vara lika trevliga oavsett vilken omgång av kurs det är. Det tror inte jag är en slump, det tror jag beror på gården och kursarrangören. Vi pratade en del om det på rasterna, vilken stämning det är i olika stall och vad det gör med oss och vår tro på oss själva som ryttare.

En viss fux stod och tittade noga på mina och Mackans lektioner . . .

Jag fick tid att gulla med honom mellan förmiddagens pass och eftermiddagens.

Hjärtat smälter när världens bästa kompis kommer sättande. Varje gång.

 Snygg? Ja?

Kormakur? Nja.

 Hör bara på namnet. Korvmackur. Korv-mackan.

Jag vet inte jag.

Så kan man väl också heta.

 Älskar färgen på Juppes päls. Lite sol på den är ju inte fel förstås.

Och det ytterst manliga skägget matchas fint av oerhört långa, blanka strån på halsen.

Vilken fantastisk päls min kompis har.

Sur?

Ha, ha. Vad får du det ifrån?

Jag är inte sur för att du går på kurs med den där Mackan.

Vi får se om han orkar.

Plutten.

Och inte är jag ledsen heller.

Eller stött.

Jag klarar mig alltid.

Jag kan ställa mig i det mest ödsliga hörnet i hagen och ha det lite festligt med mig själv.

Japp. Inga problem.

Gå du.

Och det gjorde jag. Det är ju viktigt att inte förmänskliga sin häst. Ge honom egenskaper som han inte har, eller förståelse som han inte har. (Här rullar jag upp läppen på sant Juppemanér).

I dag kände jag att jag och Mackan verkligen klickade på allvar. För mig är det viktigt att känna att hästen har roligt, och det kände jag i dag.

Jag är för trött för att sammanfatta allt vi tränade på och förstod tillsammans. Det handlar om halter och halvhalter där Mackan ska lyssna på mig (JA!). Och den viktiga yttertygeln. Om att kunna göra en framdelsvändning (låter helt vansinnigt och jag är inte säker på att vi gjorde rätt så många gånger - men vi försökte båda två!) I TÖLT - för att sedan göra skänkelvikningar i tölt.

HA HAAAAAA!

Och vi mjukade upp oss med att göra en variant av one-rein stop, fast egentligen kyssa stigbygeln i både skritt och tölt. Det gav en fantastiskt uppmärksam, mjuk och lite förvånad häst!

Tips så här i allmänhet: låna ut kameran och uppmana att plåta hejvilt. När du får tillbaks den har du massor av skoj att titta på:

Annica hjälper mig med Mackans träns. Remmar åt alla håll.

Karin på Frami, hon lånar ut Mackan till mig.

 Annica på Bäjeby till vänster.
Goa människor med hjärtat på rätt stället.

 Och Mackan och jag. Han lyssnade så himla fint i dag!

 Annica gillar vinterklädernas revärer.

Det blir ju onekligen tydligt hur du sitter i sadeln.

 Vi red båda lektionerna tillsammans jag och Karin.

Tänker att det är kul att se hur jag rider Mackan också (hjälp, lite nervöst).

 Hjärteknip: jag kände verkligen att Mackan gjorde sitt allra, allra bästa.

Precis som jag.

Yes. Ursäkta många bilder. Men det är sannerligen både en lättnad och en enorm glädje i att hitta tillbaks till sin ridlust. Jag trodde den hängde ihop med bara Juppe, men nu känner jag den med Mackan också.

Jag tror att jag måste lära känna, och lära tycka om de hästar jag rider helt enkelt.

I dag blev det minsann lite gos med Mackan också, gos som jag kände att han uppskattade. Det är en viktig grej för mig, det är bara så. Jag måste känna att hästen uppskattar mig som ridmänniska och som stallkompis.

Jag vill inte bara sitta upp och vara boss och skicklig ryttare (nä, är inte skicklig ryttare än, men lärande).

Vad är rätt?

Grabben är smart. Det är bara så. Han trivs superbra när han får något att klura på.

Nu fattar han att det är mulen som ger applåder, och extra applåder när han krafsar med läppen på apportprylen. En gång bet han fatt i frisbeen av mjuk plast.

Om han är en maräng annars?

Jajemen. I dag med:

 Party. Fri tillgång = hästar som man vet var dom är. :-)

Vem kommer ändå?

Och - hupp! Vem får jag som bonus varenda gång?

Stackars Mackan.

Men i morgon ska jag ägna mig åt honom. Då blir det rida kurs + gulldag. Juppe får tröstäta hö.

Tycker Juppe gått upp i vikt av bara några fjuttiga dagars fri tillgång.

Fast han är inte fet. Han är manligt mullig, då heter det pondus. 

Härligt störig uppsyn.

Du? Vad ska vi göra nu? Du? Hoppa hopprep?

(Ingen dum idé, passa dig Juppe). 

Pussmule.

Första steget mot apport?

Det där med att jag pekar och Juppe duttar med mulen på något, det kan vi.

I minus 20 gick vi ut till ridbanan och roade oss. Något vill vi göra, Juppe har tråkigt när vi bara pysslar i stallet. Han behöver använda hjärnan.





Är han bra, eller är han bra?

Nu är bara frågan hur vi får till att han tar upp prylen i munnen. Men det hinner vi klura på.

Jag har inte klurat färdigt på att Juppe visade hälta på volt i trav i förrgår. Det processas.

Annars? Vi trivs. Som alltid. Juppe är en maräng och jag är så tacksam för att han finns i mitt liv, vi har så roligt ihop. Okej, jag kan inte rida. Men det är inte hela världen.

Sötnöt.

Vågade longera

Pillade isdreadlocks ur gossens päls och kände mig på så bra humör att jag faktiskt bestämde mig för att våga longera.

Gossen var mätt och hade tråkigt. Det syntes.

Vi gick ut till ridbanan.

Jodå. Visst är Juppe fortfarande halt. Fast det känns inte som någon överraskning eller katastrof. Vet inte om jag blivit fullständigt avtrubbad.

Juppe tog det med ro han också. Det var inte den där hemska traven där huvudet gick som en pendel uppåt och nedåt för att kompensera. Nu höll han huvudet nere vid marken på sant Juppe-leker-blodhund-manér. Och så syntes det en hälta.

Nåja. Jag har faktiskt inte räknat med under. Och jag ska inte bryta ihop för det. Nu ska jag smälta och processa det här. Troligtvis hamnar jag i att vi går små promenader trots allt, för att vi ska ha lite att göra. Då på slät grusväg.

Och så tänker jag longera igen om en vecka eller två. Vad som händer då tar vi då.

Grabben är på lysande humör, och jag har fått pusta lite och vara lite glad. Tror han känner sig friskare och gladare bara av att jag är gladare faktiskt.

Ho, ho? Är hagen tom?

Nejdå, killarna hade bara fullt upp med att inspektera balarna med hösilage. Det ska bli kallt väder igen framöver, när det är som kallast ska pojkarna få fri tillgång på käk.

Vem kommer trots allt när matte ropar?

Är inte det kärlek så säg.

Mycket söt pålle som blev torkad med handduk i stallet. Är man en maräng så får man lyxbehandling.

Veryimportant specialhästmumsfodret fick han också förstås.

Och gos är ju mysigt ett tag. Men nu märks det att både jag och Juppe liksom funderar på vad man kan göra mer. Vi får helt enkelt starta cirkusskola. Det är inte mer med det.

Jag ska läsa på om tricks vi kan lära oss som är snälla mot kroppen, vi behöver ju inte börja med att lära stegra på kommando.

Vi måste hitta på något.