Varför går man på kurs med hästen?

I dag blev det heldag på Bäjeby gård. Och vilken heldag! Vi blev bortskämda som vanligt med god och fräsch mat och välbehövligt fika.

Kompisarna på kursen verkar vara lika trevliga oavsett vilken omgång av kurs det är. Det tror inte jag är en slump, det tror jag beror på gården och kursarrangören. Vi pratade en del om det på rasterna, vilken stämning det är i olika stall och vad det gör med oss och vår tro på oss själva som ryttare.

En viss fux stod och tittade noga på mina och Mackans lektioner . . .

Jag fick tid att gulla med honom mellan förmiddagens pass och eftermiddagens.

Hjärtat smälter när världens bästa kompis kommer sättande. Varje gång.

 Snygg? Ja?

Kormakur? Nja.

 Hör bara på namnet. Korvmackur. Korv-mackan.

Jag vet inte jag.

Så kan man väl också heta.

 Älskar färgen på Juppes päls. Lite sol på den är ju inte fel förstås.

Och det ytterst manliga skägget matchas fint av oerhört långa, blanka strån på halsen.

Vilken fantastisk päls min kompis har.

Sur?

Ha, ha. Vad får du det ifrån?

Jag är inte sur för att du går på kurs med den där Mackan.

Vi får se om han orkar.

Plutten.

Och inte är jag ledsen heller.

Eller stött.

Jag klarar mig alltid.

Jag kan ställa mig i det mest ödsliga hörnet i hagen och ha det lite festligt med mig själv.

Japp. Inga problem.

Gå du.

Och det gjorde jag. Det är ju viktigt att inte förmänskliga sin häst. Ge honom egenskaper som han inte har, eller förståelse som han inte har. (Här rullar jag upp läppen på sant Juppemanér).

I dag kände jag att jag och Mackan verkligen klickade på allvar. För mig är det viktigt att känna att hästen har roligt, och det kände jag i dag.

Jag är för trött för att sammanfatta allt vi tränade på och förstod tillsammans. Det handlar om halter och halvhalter där Mackan ska lyssna på mig (JA!). Och den viktiga yttertygeln. Om att kunna göra en framdelsvändning (låter helt vansinnigt och jag är inte säker på att vi gjorde rätt så många gånger - men vi försökte båda två!) I TÖLT - för att sedan göra skänkelvikningar i tölt.

HA HAAAAAA!

Och vi mjukade upp oss med att göra en variant av one-rein stop, fast egentligen kyssa stigbygeln i både skritt och tölt. Det gav en fantastiskt uppmärksam, mjuk och lite förvånad häst!

Tips så här i allmänhet: låna ut kameran och uppmana att plåta hejvilt. När du får tillbaks den har du massor av skoj att titta på:

Annica hjälper mig med Mackans träns. Remmar åt alla håll.

Karin på Frami, hon lånar ut Mackan till mig.

 Annica på Bäjeby till vänster.
Goa människor med hjärtat på rätt stället.

 Och Mackan och jag. Han lyssnade så himla fint i dag!

 Annica gillar vinterklädernas revärer.

Det blir ju onekligen tydligt hur du sitter i sadeln.

 Vi red båda lektionerna tillsammans jag och Karin.

Tänker att det är kul att se hur jag rider Mackan också (hjälp, lite nervöst).

 Hjärteknip: jag kände verkligen att Mackan gjorde sitt allra, allra bästa.

Precis som jag.

Yes. Ursäkta många bilder. Men det är sannerligen både en lättnad och en enorm glädje i att hitta tillbaks till sin ridlust. Jag trodde den hängde ihop med bara Juppe, men nu känner jag den med Mackan också.

Jag tror att jag måste lära känna, och lära tycka om de hästar jag rider helt enkelt.

I dag blev det minsann lite gos med Mackan också, gos som jag kände att han uppskattade. Det är en viktig grej för mig, det är bara så. Jag måste känna att hästen uppskattar mig som ridmänniska och som stallkompis.

Jag vill inte bara sitta upp och vara boss och skicklig ryttare (nä, är inte skicklig ryttare än, men lärande).