Första steget mot apport?

Det där med att jag pekar och Juppe duttar med mulen på något, det kan vi.

I minus 20 gick vi ut till ridbanan och roade oss. Något vill vi göra, Juppe har tråkigt när vi bara pysslar i stallet. Han behöver använda hjärnan.





Är han bra, eller är han bra?

Nu är bara frågan hur vi får till att han tar upp prylen i munnen. Men det hinner vi klura på.

Jag har inte klurat färdigt på att Juppe visade hälta på volt i trav i förrgår. Det processas.

Annars? Vi trivs. Som alltid. Juppe är en maräng och jag är så tacksam för att han finns i mitt liv, vi har så roligt ihop. Okej, jag kan inte rida. Men det är inte hela världen.

Sötnöt.