Överraskningarnas väg

Jag har fått höra flera namn på den lilla grusvägen som går förbi mitt hus, en väg som jag och Juppe rider ofta, ofta på.

En kompis med sinne för dramatik har döpt den till skräckens väg. Varför då? Grusväg på landet, oftast utan så mycket som en kotte som passerar.

Ehem, ofta är det jag som står för dramatiken. Jag gillar trädgård, alltså ligger det allt från jordsäckar till mystiska redskap på nya ställen varje dag. Iiiiiihhhhhh, för en liten häst.

Lägg till lite färgglada hinkar ställda här och där, spännande vattenslangar och odlingsbrätten. Ni fattar grejen.

Japp. Det här är ouverturen till kvällens latrunda för mig och Juppe. Idag fick vi en liten överraskning, en eldningstunna som stod på grannens tomt som puffade ut tjock vit rök. Det var på snuddevippen för mycket, tyckte Juppe. Men han grejade det.

Stabil kille.

En så vidare värst avspänd runda blev det inte. På ett annat ställe hade en annan granne lagt upp ett prydligt förråd med granstörar. Surprise!

Nåja. Det som inte dödar oss stärker oss. Det är vår inställning.

Ett skutt med lite go!

Det blev inte mer än en dryg halvtimme i ridkorallen idag för mig och snutteplutt. Men vilken bra halvtimme!

Tror att Juppe också är lite nykär sådär. Han är så otroligt uppmärksam. Det gick galant att löslongera honom. Grabben har superkoll på mina händer, och det här är så långt från panik och hjärtklappning som det kan komma. Hur kan vi ha haft så svårt för longering?

Juppe spänstade över cavallettibommar, det märks att han börjar tycka att det är riktigt roligt. Han ser sur ut när han inte får till det.

Efter ett par varv åt varje håll så avbröt jag när det gick som bäst. Ställde två sockerbitar med bommar på varandra som ett litet hinder och Juppe travade snällt runt volten och närmade sig hindret. Nu drog han själv iväg i galopp och verkligen VILLE HOPPA. Tjohooooo.

Han hade kul! Vi körde några gånger åt varje håll och så fick det vara bra. Jättekul, första gången jag märkte att han verkligen var på och fattade grejen med ett hinder. :-)

En perfekt gentleman

Lustigt det där att man (det vill säga jag) kan känna sig mer trött efter en långledighet än innan. Det är väl kroppen som hinner ifatt själen antar jag. Eller tvärtom.

Släpade mig upp till stallet och stod och pysslade med snuppelito en hel timme. Jisses. Tiden går fort när man har roligt :-)

Juppe tyckte helt klart att det var skönt att komma in i stallet. Det kanske har varit blåsigt och ruggigt idag. Ögonen var lite geggiga. Självklart torkade jag dem rena med babyvåtservetterna jag köpt för ändamålet. Ja, jag blir mobbad i stallet, men det är smällar man får ta.

Efter puts fick Juppe träns på och så skuttade vi ut på ridbanan. Han var som ett enda stort öra riktat mot mig. Det blev nästan komiskt till slut.

Vi trippade fram steg för steg, ökade, gjorde halt. Gjorde den där övningen när Juppe kliver över med bakbenen och frambenen, vad det nu heter, åt båda hållen. Backade. Snirklade. Hade kul.

Vi var jättenöjda när vi gick in i stallet. :-)

Juppe HAR lokalsinne!

Förra gången tappade Juppe en sko när vi skulle gå vilse i den här delen av skogen. Den här gången kom vi iväg som vi skulle.



Juppe var lite stissig från start, men promenixen gick bra. Jag hade ju planerat allt i förväg. Gå längs åkerkant på liten skogsväg, check. Där har vi stor lagård, check. Vilken liten mysig stig in till vänster! Oj, det är ett kalhygge här! Hm. Såg jag verkligen en grusväg på kartan?

Vi skådade E 18, vi skådade en grusväg som slutade i ingenting. Vi hoppade över myrar. Och små diken.

När jag gått före Juppe och trixat oss över en kraftledningsgata blev jag lite fundersam. Jag visste helt enkelt inte längre vilket håll vi skulle gå mot.

Hur kunde det här hända? He, he. Tur att jag har dagen på mig, tänkte jag. Och tur att stallägaren är nyförlöst och alltså håller sig hemma, får ringa henne om det riktigt skiter sig.

Under tiden jag sitter på Juppes rygg och gör upp en plan B börjar han streta väldans ivrigt mot en stig åt det håll som jag just dissat. Äh, tänkte jag. Jag hänger med. Vatten finns det i dikena, och gräs växer överallt. Grabben kommer inte att svälta ihjäl.
Juppe stretade envist på i ett tempo som vi inte haft tidigare. Mycket målmedveten ung man. Och si, vi kom ju ut på vägen som vi använde för att komma in i skogen. Duktig Juppe!

Han är ju värd varenda krona!

Juppe på säker mark. Borta bra, hemmahagen bäst.

Andra lata dagen den här veckan

Hjälp. Får dåligt samvete när jag inte orkar rida eller markarbeta Juppe.

Jodå, vi grejar det mesta

Här fick Juppe läsa menyn innan han:

Fick lite nervlugnande ungefär mitt på 1,2 milsrundan över Näs. Jag hade inte hjärta att fortsätta, Juppe väntade med klotrunda ögon på att en armé av hästätande troll skulle komma runt nästa krök hela tiden.

Men då hade han också varit duktig. Eller vi. Mest han.

Juppe värmde upp med grannens gräsklippare så att säga. Vet inte varför den var läbbig idag, kanske har han hunnit glömma gräsklippare över vintern. Eller också var det bara en sådan dag.

Vi klarade en kärringjävel som axade med en sur och bluddrig volvo, hon körde långt över 70 förbi mig och Juppe trots att jag skakade på huvudet i ett försök att få hennes uppmärksamhet och Juppe blev lite fundersam. Det är så synd att det finns sådana idioter på våra små smala landsvägar. De flesta bilister visar ju hänsyn och saktar ned.

Bron grejade Juppe, han gick ned i split en gång när han hörde ett mystiskt ljud men knallade snällt vidare. Men HUSVAGNEN som står parkerad vid ett hus. Oj, oj, oj.

Vid bondgården där vi genar över en gårdsplan höll de på med vårsysslor, klyvning av ved med mera. Det grejade vi också.

Här var Juppe rätt slut i rutan. Trots det töltade han snällt och stannade när jag bad om det. En fining. När vi väl överlevt den VITA brevlådan och sidsteppat förbi ett hundgård (idag utan hund, steppet kanske var för säkerhets skull) och tagit oss in i den tysta skogen kände jag mig taskig mot Juppe.

Han var skakig. Jag tog beslutet att stanna vid en äng i en skogsglänta, hoppa av och låta grabben äta lite gräs och lugna ner sig. Jag satt på en sten i solen och Juppe frustade. Det var helt klart skönt med en paus.

Marängen gick snällt förbi vedklyvargänget igen på hemväg och en samling mindre farliga postlådor. Jag hoppade av före bron, tänkte att det kan väl räcka för idag. Juppe tycker det är mysigt när jag promenerar med honom. Då suckar han nöjt och känner nog att han slipper ta ansvar.

Jag tror vi är på väg att fixa tölten!

Just nu är Juppe inne i en otestig period. Vi trivs med varann helt enkelt.

Tänk vad lätt det blir då, humöret åker automatiskt upp på topp när det är dags att rida.

Skogen igår, vägen och töltträning idag, tänkte jag efter att ha dissat en långtur i blåsten. Grabben verkar tycka att det är kul nu, han töltar i uppförsbacke och tog bara EN gång tillfället i akt att bryta av till trav.

Ganska automatiskt slappnar jag av, märker att rumpan hänger med på ett ganska brylépuddingaktigt sätt i Juppes takt och låren slutar streta emot. Och Juppe märker förstås att jag är avslappnad och töltar bättre.

Win-win. Vi hade det bra, gossen och jag. När vi kört två varv på vår lilla grusväg var han dyngsur av svett, men nöjd. Lite lagom med läppstift av lödder runt munnen och glada, glada ögon. Wihooooo.

Längtar tills i morrn. Då ska vi hitta på något kul igen pållen och jag. Då är det nog dags för markarbete igen, tömkörning kanske.