Juppe har grym mensvärk

Idag tar vi igen oss. Jag eller Juppe har mensvärk, oklart vem. Men vi sympatiserar med varandra och tar det lugnt.

Ridtur i skogen och hela dan är kvar

Härligt. Traska i skogen med sällskap av Oskan o Co. Granruska efter granruska daskade av snön mot oss, uppfriskande. :-)

Finns inget bättre sätt att starta en dag på. Vitt, vitt, vitt och ljust, ljust, ljust. Lite trivsamt pladder och sedan stallpyssel.

Och nu är hela dagen kvar! Det ska jag fira med en tupplur.

Bekännelse: ja, jag har köpt en kattkam i stål för att kunna kamma Juppes snygga skägg ordentligt, liksom hovskäggen.

Lägg märke till världens sötaste plupp i vitt på mjukaste mulen i Mellansverige. Gullig.

Gloppeti, gloppeti - jihaaaaa!

Minus sju. Sol. Gnistrande snö. Jädrar vad vi galopperade längs vårt favoritdike idag. Juppe var mycket piggelin och ville liksom bestämma att vi skulle galoppera NU, nähä? NU då!

Det som är jätteskönt är att han lyssnar, även om det är spruttigt så går det att prata med grabben.

Vi fräste iväg som en jumbojet på väg att starta. Ehehehehehe, vi hade jättekul. Tvingade grabben att gå med lång tygel och skritta emellanåt och några vändor tog vi en kort bit tölt på vägen.

Sedan var det räcerfart som gällde igen. Nu kan Juppe gå på tygel i skritt. I galopp? Uj, uj, uj. Vi får nöja oss med att ha kul än så länge tror jag. Tror vi ser ut som oversize tax i galoppen om jag ska vara ärlig.

Och en trivsam avskrittningspromenad, Juppe tittade intresserat på mig när jag blev andfådd av att kliva fram i snön.

Han var dyngsur av svett.

I hagen blev det mys med grabbarna. När de väl gett upp hoppet om att få mat eftersom jag var i hagen så återgick de till vardagslivet igen. Argeisli inspirerade med att rulla sig i snön:

 Juppe är så söt när han rullar sig och gnuggar sig i snön.

Han sträcker ut överläppen så han ser ut som en tapir.

 Aaaaaah! Ser skönt ut tycker Argeisli och tar en runda till.

Blir det mat nu då?

Snöflingor i man = livskvalitet

Juppelovelove. Det här är precis vad som behövs en fredag. Att masa sig iväg på tur och trotsa tröttheten.

Juppe har hästvärldens sötaste öron. Så är det bara.

Om jag har människovärldens fånigaste röst. Troligen.

Och vi slogs bara tre gånger idag om att han skulle stå still när jag skulle hoppa upp. Trägen vinner.

Som att rida en linjal

Underbar solig dag idag. Fridfullt i hagen. Juppe och jag har fått en rutin varje gång jag hämtar honom i hagen:

Om ni tittar åt svansen till fattar ni säkert.

Killgänget skrapar och krafsar i snön för att komma åt små gröna strån i backen. Det ser rätt förnöjsamt ut när de går och mojsar.

Snyggjuppe. 

Kung Ofsi. 

På ridbanan byttes förnöjsamhet mot idel diskussioner. På sandlådenivå.

Vi började med att bli osams om att Juppe absolut ska stå stilla när jag ska sitta upp. Det gjorde han inte. Jag har ENORMT svårt att komma upp när jag har vinteroverallen på mig.

Lite lättare blir det som jag står vid en lång pall som finns utanför stallet. Juppe bestämde sig för att den var jätteläskig. Varje gång jag kom i sitta upp position flyttade han ut bakdelen ... AAAAaaaaAAAAaaaaAAAAaaaa.

Varje gång blev jag jättearg och backade Juppe och började om från början. Vet inte hur många gånger det tog innan jag kom upp. Men stilla stod han.

Nu var jag svettig som en gris och hade inte behövt någon vinteroverall.

Glömde, innan jag satt upp gjorde vi övningar från marken.

Juppe försökte springa från jobbet på banan och var inte alls särskilt övertygad om att han behövde ha bakdelen med sig. När jag petade med spöt på aktern så tyckte han att han kunde springa jättefort, och var inte särskilt intresserad av att lyssna på mig.

Många volter blev det och några one rein stop.

Vi töltade i en åtta, ökade, saktade av, ökade igen. Försökte fatta vänster galopp, det tror jag inte gick.

Öh. Ja, och så hade nästan en timme gått. Vi var lika slut båda två. Då var det dags för mellis för grabbarna i hagen.

Jag har lovat mig själv och Juppe att vi ska jobba på banan och från marken minst en gång i veckan. Phu, så mycket mer kravlöst och glatt det är att stånka fram i skogen.

Friends? Friends.

Räcerjuppe och jag och balansen

Idag fräste vi fram över vår grusväg, nu snöbelagd, jag och Juppe. Det är så jädra kul att ha en häst som vill jobba, han tuffar på i tölt och jag försöker känna efter om det är passigt eller rent.

Blir jag osäker så lägger jag in en liten sväng här och där.

Juppe ångar på längre och längre stunder utan att bryta av till trav när det passar honom.

Vi kunde inte hålla oss. Det blev ganska mycket galopp också längs ett dike på åkern nedanför vårt hus. Jiiiiihhaaaaaa!

Även här var Juppe en bra kompis. Det känns konstigt att han så sent som i höstas bara drog iväg med mig i galoppen. Det här känns mycket sansat och väldans lyhört från Juppes sida. Kan det bero på att han får en godis rätt så ofta när han stannar för mitt hooooo. :-)

Balansen då? Ja, det får jag verkligen öva på. Känner mig väldigt vinglig när jag sitter i sadeln. Jag hoppas att det lite grand beror på alla lager med kläder som halkar runt mellan mig och sadeln, men bara skylla på det kan jag inte göra.

Juppe kanske har övat upp konditionen i hagen?

Tror pållarna övar på lambada eller tango i smyg:

Förutom att krafsa upp det goda gräset alltså. Hela hagen ser ut som en stor fin teckning över komplicerade danssteg.

Sköna, tysta, vitpudrade skogen

Så här såg det ut när jag släppte ut Juppe i hagen efter en timme tillsammans med honom i skogen.

Som jag längtat efter snö.

Allt blir liksom mycket större.

Juppe och jag traskade på vår favoritstig i skogen, vi gick nästan rätt hela tiden. Juppe fnorkade och fnyste, tyckte nog att allt såg annorlunda ut klätt i vitt.

Det blir så underbart tyst ute när snön kommit. Jag nästan kände hur jag vinklade öronen som periskop, precis som Juppe.

Vi tog en galoppbacke två gånger bara för att fira. :-) Sedan blev det lite väl spännande på hemvägen, Juppe såg troll och elände men lyssnade på mig. Han bar dessutom sitt huvud själv. Tackar.

På grusvägen, sista lilla biten mot stallet mötte vi en stor lastbil som skulle hämta timmer från skogen. Jag såg lastbilen i god tid, hoppade av och skuttade åt sidan med Juppe. Nemas problemas tyckte min kompis. Så promenerade vi sista biten tillsammans, mycket trivsamt.

Så här såg det ut i hagen innan vi red ut:

Okej, inte superljust jättelänge. Men det är på rätt väg!

Yep, säger Juppe.