Fasen - Juppe är ju en atlet!

Jag är så jädra lycklig!

I dag fick jag och Juppe sällis av Dokka och Sonja igen.

"Berätta inte för Dokka att hon är trollmat, hon kanske inte ställer upp på det", sa Sonja.

Fast Dokka är faktiskt världens bästa trollmat.

Hon får gå först i döden så vågar jag och Juppe haka på så att säga.

Dokka behöver inte veta att hon kanske möjligtvis rubriceras som försiktig ibland.

Hon triggas av att ha en Juppe i hasorna, ve den Juppe som vill gå förbi.

Med Dokka före som ett rött snöre så galopperade vi uppför backen mot sommarstugan tre gånger. Inte fanken tänkte vi på troll då.

Kvällen blev ju fantastisk med sol och försiktig vårvärme.

Vad ska vi göra mer?

Ta en magstärkande promenad över stock, sten och berghällar i skogen, sa Sonja. Så det gjorde vi.

Det är så skönt med en piggelin kompis som kliver före i rask takt. Varken jag eller Juppe hinner tänka och det är fantastiskt. Vi bara hakade på och uppslukades av problem som: hur kommer vi förbi här?

Juppe galopperade, travade och töltade (med perfekt jädra takt!) utan att se ut att dö på kuppen. Så jag måste sluta mesa. Juppe är en biffig atlet, redo för äventyr. Vi höll god fart i 40 minuter drygt.

Vad du vränger till det! sa Juppe.

Där klev jag i skogen som en bodyguard till bruden Dokka och sa:

En Juppe grejar biffen (vad det nu är).

Lita på mig bara, bruden.

Eh, jo. Sa jag.

Vanligtvis kanske livvakten går före, men du om någon vet ju hur attraktiv en rumpa kan vara för troll och annat oknytt.

Dessutom har du ju världens sötaste öron, sa jag.

Små söta knixebixxer som alltid pekar rakt fram.

Ja?

Ville bara säga det, sa jag.

Bygg muskler i vila nu, så syns vi efter en jobbhelg.

Hela tiden stod den här kompisen och tittade på oss.

Han är aldrig jobbig och vill tränga sig på.

Han bara är.

Jag hade lite issues med Hrimnir när han var ny och väldans nyfiken, nu tycker jag bara att han är fin.

Lustigt nog har jag inte plåtat honom så mycket, faktiskt för att han fattar en hint och håller sig på sin kant (så skönt).

I dag stod han vid grinden och drömde kanske lite om kvällsmat, så jag fick chansen.

Apropå en nying, så är ju Viggo väldans ny.

Han har lärt sig den hårda vägen att skaffa rätt attityd. Till exempel mot chefen Frami.

Frami (killen med bläs) väljer aldrig strid som första alternativ.

Han är ett föredöme för oss alla.

När Viggo väljer att bjuda på lite puts och kli så är det okej.

?

Juppes människa är sannerligen ganska underlig men trevlig ändå.

Över till nästa kompis, istället för gnafs och kiv, lite kli.

(Tror det är Fengur?)

Och så byte av sida.

Hela tiden hade Hrimnir koll på mig och med snälla ögon.

Närmast lite vänligt bekymrad över vad jag egentligen ville.

En klickande kamera kan jag lova att ingen av killarna numera bryr sig om.

Alltså Hrimnir, en vit häst ser så himla fin ut mot en vårblek himmel.

Det blir så fluffigt alltihopa, sa jag.

Å, tycker du, sa Hrimnir och fick lite blänk i ögonvrån på kuppen.

Du är lite fin du med, sa Hrimnir.

Kanske lite väl inriktad på den där lönnfete Juppe, men ändå.

Du har likadana pigga örontippar som Juppe, sa jag diplomatiskt.

Och en lika själfull blick.