Han är numera en vildhäst. Troligtvis också hingst. Det är aldrig för sent.
Lungkapacitet: utmärkt.
Näsborrar: fantastiska mojänger som går att vidga till en näverlurs storlek.
Så här såg kompisen ut när han var tillbaks efter vår pyttelilla promenad.
Det gick jättebra att stå vid bilen och bli pysslad med. Träns - javisst. Spray, jajamensan. Promenad BORT från hagen?
Tut i luren.
Juppe såg fantastisk ut. Vilken vacker krökt hals, vilka stirriga ögon, vilka blänkande ögonvitor och - vilken röst!
Ihhhihihihihihihiiiiiiii.
Det var en show som heter duga. Nu blir jag inte särskilt road eller impad av Juppes stilande. Eller rädsla, eller förvirring eller vad det är.
Vi tog en pyttepromenad, så fick det vara bra med det. Nedför backen, vanka längs raksträcka och vända.
Jag fick se att han var okej, inga fästingar, inga bett.
Tillbaks vid bilen var han vanliga mildögda Juppe igen. Vi gick till hagen och hängde lite.
Här ville jag till höger, men Juppe var bestämd och valde vänster.
Han hade stenkoll på var polarna var.
Ser du vad bra vi har det!
Du? Varför står du här?
Vad vill du?
Intresseklubben.
Nu syns det tydligt i hagen var grabbarna har sina favoritställen.
Det är fläckar som är kortklippta av maniskt rafsande hästmular.
Juppe var grön på tänderna. :-)
Baldur hälsade artigt.
(Och såg som vanligt lite bekymrat på mig).
Hagens ENDA, jag lovar, ENDA leriga häst.
Vem?
Vilken Mackan, jo, Mackan . . .
Blir så lycklig av att se det här. En lönnfet glad häst.
I morgon tar vi en längre promenad Juppe.
Då kanske du har lugnat ned dig lite och inte är så stirrig.
- Jag är lugn! Jag är inte stirrig, sa Juppe.
Det fantastiska gänget.
Det var faktiskt också trivsamt att gå in i hagen, inga supernyfikna hästar som var jättepå. Bara ett höjt huvud och ett hej från allihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar