Ibland blir det ju inte som planerat. Eller ganska ofta om en ska vara petnoga.
Dagarna flyter ihop på det mest underbara semestriga vis.
Tror det var för två dagar sedan som jag åkte mot Juppes hage med det klara målet att han skulle få ta i ordentligt. Bränna. Wrroooom, wroooooooommmmmm.
Jag hann i princip ut i hagen när det började mullra över skogen.
Åska är inte min grej. Jag och Juppe strosade lite på gräsätaräventyr och avvaktade läget. Dånet tilltog.
Nix. Släppte ut min kompis i hagen igen och pratade lite med honom där.
Vissa dagar börjar så här när jag hämtar Juppe.
Han inspekterar en rosbuske i hagen noga för att bedöma trollförekomst.
Och mot min vilja börjar liksom nervdallret hos mig.
Nej, nej. Det är inte så att jag också börjar stirra efter troll. Men, en liten virvlig obehaglig oro börjar krypa runt i kroppen.
Å nej. Ska det bli en sån dag? En sån dag när saker är läbbiga.
Pallar jag det? Får jag styr på det då?
Juppe började gäspa som besatt när jag höll honom sällis i hagen.
Jag gäspar inte!
Äh, så mycket i alla fall.
Det ser så roligt ut när hästar (och katter) gäspar.
De blir liksom totalt utlämnade åt gäspet, får aldrig stopp på gapningarna.
Tillbaka till oron då.
Åkte ju alltså hem den dagen utan att jobba med Juppe.
I går åkte jag mot hagen igen.
Maskiner i farten på åkrarna. Rejäl blåst i träden.
Jo, jag noterar sådant. Borde inte bry mig, men det gör jag.
Juppe var på tårna. Jag bestämde mig för att inte rida första biten genom skogen med vajiga träd, utan knallade bredvid pålle mot åkerkanterna. Trygga åkerkanterna.
Där har både jag och Juppe överblick. Vi vet dessutom vad det är som gäller.
Vadå gäller? kanske du undrar.
Jo, åkerkanterna har blivit som en slags trygg ridbana med präktiga staket runtom för mig och Juppe. När vi rider där vet vi båda att vi ska öva på läxor.
Juppe var såpass på tårna att jag hade svårt att få honom att stå still när jag satt upp.
Inte bra för nerverna, men vi gör det. Vi gör det.
Yes. Väl uppe på ryggen fick jag skräckankan att komma ihåg hur vi tränar på trav med mage upp och hals ned. Tempoväxlingar.
Ögon stora som tefat på både mig och Juppe (jo, tyvärr på mig också). Men - ju mer vi kom in i vår läxa desto lättare blev det. Tung rumpa i avsaktningen (äh, försökte i alla fall). Töltfattningar utan giraffhals.
Ökad trav - minska på tempot. Ööööööka. Och minska. Och snygga "hörnpasseringar". Hålla reda på handjävlar och försöka få handleder mjuka och sedär, sedan finns inte så mycket plats i min hjärna för spök.
Skrämda blickar på jordbruksmaskin.
Skit-i-det-du-så-gör-vi-vår-grej.
Och det gjorde vi! Till slut kom frusten också.
Vi knogade på så länge min koncentration höll, inte superlänge.
Då var båda lättade och glada och nöjda.
Jag hoppar alltid av för att kompisen ska få proppa i sig gräs. Vi gick till hagen genom skogen, längs en liten stig. Inte tillstymmelse till troll, bara trivsamheter och glada ögon på oss båda.
Tänker mig att rida i dag också. Vill inte gärna rida två dagar i rad, jag är noga med att varva med markarbete. Tänker ändå att ridstunden i går var så kort att den inte var så jobbig kroppsligt.
Ska bli spännande om vinsten över våra dallriga nerver i går ger utdelning i dag. Hoppas det.
