En söt fluffig raketköttbulle - drygt två månader gammal

Här är hon, lilla söta Titania.

Två månader och åtta dagar gammal.

En kavat och självständig tjej som använder alla ungston i flocken som extramammor.

Jag har minsann sett att de har ett sjå ibland med att hänga med i Titanias räder.

Ja.

Vad ska jag säga. Det är klart att jag tycker att hon är söt.

Men kanske är jag mer förtjust i hennes personlighet än hennes look.

Får man säga så om sitt föl?

Hon är knubbig och go, men just nu när fölpälsen börjar släppa (syns tydlig rand vid huvudet, bland annat) så ser det ju lite tufsigt ut.

Titania är så rolig. Hon lyfter ordentligt på tassarna hela tiden.

Längst fram på mulen sitter en liten tuss med ljusare päls.

Hon var mjölmulad i somras.

Det som kommer fram i ansiktet efter fölpälsen verkar väldigt mörkt.

Inte kolsvart kanske, men riktigt, riktigt mörkbrunt.

Jag tror Titania blir en kopia av sin mamma, jag säger det igen.

Ur öronen växer det rejält med lockig päls, nästan lika lång som den i pannluggen.

Det hade varit fint om hon hade lite längre hals också . . . 

Just den delen har nog ärvt av farsan Hallegur.

Om allt får fortsätta att gå bra så tror jag att den här lilla bruden kommer att bli en raketköttbulle.

Hon är alltid i farten, inget stillsamt föl alls.

Mycket energi, upptäckarlusta och vad det verkar gott självförtroende.

Det kommer bara att säga schvoppp så är det dags att rida in den unga damen.

Väntan på henne när hon låg i mammas mage och de här två månaderna har gått som en blixt.

Det är roligt att få kika förbi ibland.

De har det så oförskämt bra i sina stora hagar.

Juppe då?

Jag skulle ha ridit uterittslektion med Matilda i går.

Jag fick avstå och be henne rida Juppe åt mig. Why?

Jo, klok som en räka tog jag på mig ridstövlarna som jag tänkte ha på skojtävlingen på söndag. Jag har aldrig gillat de där plastiga skodonen, så de har stått i sisådär fyra år.

Gjorde jag som jag brukar göra när jag går in nya vandringsdojor? Nylonstrumpa närmast foten och en strumpa utanpå det så att friktionen hamnar mellan strumporna istället för mellan fot och sko.

Icke då.

Efter en promenad till avelsflocken var jag helt skinnflådd på hälarna.

Pucko.

I dag tejpade jag fast mjuka sterila kompresser på hälarna, tog nylonstrumpor utanpå det och ett lager strumpa till. Det gick bra att hänga med nyinflyttad stallis på promenad i dag.

Skavsåren blev inte värre och gjorde inte ont. En solig härlig dag!

Karin stod och fixade med sin Eida i stallet. Perfekt färgmatchade. Ah.

Jag tror Titania blir mörkare än så här.

Det kom en Prinsessa till avelsflocken!

Ja, håll i er. Många bilder blev det. Nog med bilder för flera inlägg framöver. Ett visst fluffigt föl får vänta med att visas upp.

I dag kom nämligen en liten Prinsessa som ny medlem i avelsflocken. En tvåårig tjej som fick flytta in i Tinnas drottningdöme.

I fokus i det här inlägget hamnar också ettåringen Mettun, bruna hästen du ser här.

Å så roligt det var att se henne växla mellan föltugg och att vilja vara med och undersöka nya flockmedlemmen.

Undersöka medelst smakbitar ibland.

Här ser du Drottning Tinna och fölet Titania till vänster i bild.

För att avleda lite fokus från Prinsessa så ströddes det ut godsaker på stenarna. Havre.

Tinna tar sig an maten först, uppfostran sedan.

Nosa, nosa.

Hjääääälp. Föltugga, föltugga.

Försiktigt nosande.

Inga vilda slagsmål i den här flocken inte.

Men Mettun ville testa att göra lite som de andra tjejerna också.

Och i stormens öga, Tinna.

Enda gången Tinna viftade bort nykomlingen var när hon kom för nära stenarna och för nära Tinna och fölet.

Söt hon är Mettun. Om jag bara hade ett redigeringsprogram så skulle den här bilden bli kalas.

Du, tanten. Vad håller du på med?

De större brudarna motionerade Prinsessa.

Fina flickor i härliga höstfärger.

Ska jag inte ge mig nu med bilder?

Näej, lite till.

Alltså, ärligt talat. En svart häst till.

Hur ska det gå?

Hur ska man se skillnad på gänget?

Puh, så spännande allt blev.

Ytterst intressant gran det här, sa Mettun.

Uj här sätter Prinsessa upp rumpan mot Tinna.

Det hade jag aldrig vågat göra, får jag erkänna.

Ytterst intressant tall det här, sa Mettun.

Fast sedan tog hon mod till sig.

Det syntes att varje mopsigt tilltag krävde en hel del samlande av mod först.

Titania fattade grejen.

Hon stirrade misstänksamt omkring sig och sa att hennes mamma tänkte äta upp alla som tänkte äta upp en Titania.

Ridning av sur häst i blåst och regn = 😄

Ser du bara en fyrkant i rubriken? Det ska vara en .

I går kväll i värsta jädra regnvädret så körde Jessica och jag en kompislektion för instruktören Annica.

Annica börjar förresten bli riktigt lättregisserad bakom kameran nu.

Ååååå, lite trögt att ta sig till stallet. Mörkt var det också. Hutter.

Juppe var studsig och grinig. Och blöt.

När jag masserade honom halvtorr med hans rentvättade frottéhanddukar fräste han bara att äntligen börjar servicenivån närma sig den förväntade.

Den här veckan har jag ridit tisdag, onsdag och torsdag. Hm. Jag som lovat att köra markarbete varannan dag. Fast tisdagen blev ett snällpass.

Igår då?

Moahahahahahaha.

Vi fick finfina tips för uppvärmning (få mjuka och smidiga hästar som har bakbenen med sig) som går att utföra på en liten framridningsyta.

Sedan öste vi!

Ha, ha, ha.

Juppe och Ess bjöd på tuffig tölt och helt fantastisk galopp båda två.

När Juppe nöjt frustade mitt under tölten för att han var så jädra nöjd med livet och sig själv kunde jag inte låta bli att börja gapskratta. Tur han är vad vid det. Han kör på.

Ibland tokskrattar matte, hon är sån. Ja, ja.

Jag skrattar för att jag har en häst som går att rida, som känns stark, som är sådär sur och självmedveten som bara en Juppe kan vara - och charmig också förstås.

Nu får jag bara se till att vi inte blir övermodiga.

Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag kör Juppe så hårt att det är någon fara, men det är bra att tänka på.

Har frågat bästa vilda Matilda om hon tycker att vi ska köra på uterittslektion i dag för säkerhets skull. Eller om vi ska byta dag.

Vi får se. Skönt att ha snälla och kunniga att bolla med, som vet Juppes skadehistorik och vet hur jag är som matte och ryttare.

Jag är redan nervös för tanttölten

Nej, jag kan inte hjälpa det. Jag börjar bli lite nervös för tanttölten.

Jag är den enda som är det.

Ovalbanetränade lite med Jessica och Safir i dag. De var lugna som filbunkar.

Skärp till dig lite nu, sa Juppe.

Jag vill ju inte behöva skämmas för dig.

Allt du behöver göra är ju att sitta där uppe på min rygg och låtsas som du bestämmer.

Det kan inte vara svårt.

Vi islandshästar är mjuka och smidiga och har ändå full kontroll över våra vackra, muskulösa kroppar.

Jag tänker lära Safir allt jag kan, Safir tänker jag för övrigt kalla för fisen hädanefter.

Bättre klang på det.

Som sagt - lägg av att noja nu.

Luta dig tillbaks och lita på kroppskontrollens mästare.