Behandling två av Juppe

 Jag tolkar det här som att equiterapeut Lena Rosqvist ändå tycker att Juppe blir bättre för varje behandling.

Ska ringa upp för att höra om hon håller med. :-)

 Det här är ju inte så lätt att förstå.

Jag har gjort mitt bästa och tryckt och liksom dallrat med Juppes muskler där (de han har kvar).

Och så kom en stallkompis med det här jättebra tipset på youtubefilm, det är precis den man som equiterapeuten varit på kurs hos i somras för att lära sig mer om bindvävsmassage och akupressur.

Dr Ridgway visar precis på vilken punkt han trycker på bogmusklerna för att komma åt både ömma bogar och muskler längre uppåt manken om jag förstår saken rätt. Så intressant!

Och så har jag fått en ny spännande uppgift:

Fattar absolut inte varför bilden inte vill lägga sig ned. Men nu ska här stretchas. Jag tror jag vet hur, men ska kolla det också telefonledes.

I dag var det ingen rolig dag på jobbet. Återigen ska det skäras ned på journalisttjänster på min lokaltidning. Så jag åkte lite förvirrad till stallet för en date med min skönlockiga terapeut helt enkelt.

Klart han grejade biffen. Åkte därifrån som en lugnare och gladare människa som tänkte att jaja, vad som händer kommer att hända. Och jag har det ju ändå väldigt bra.

Peace out.

Gråben, hjulben och Mackan

Lektion i afton. Både jag och Mackan log under och efter lektionen. Och tantskocken som rider sista lektionen får verkligen valuta för pengarna känns det som. :-)))))

Problem med galoppfattningar? När har vi haft det?

I kväll tog vi dom från stående så att säga, från noll till hundra. Meeeep - meeepppp - och iväg!

Wohoooo!

Orkar inte komma ihåg vad vi gjorde mer än att öva på ridvägar och så det kuligaste av allt. Vi fick låna en lek som Annika brukar köra med barnen:

Varje ekipage får sin egen bana på ridbanan att hålla sig till. Annika står med ryggen mot ekipagen, när hon säger ett så får man börjar ta sig framåt i valfritt tempo. När hon hunnit till fem och säger Röda lyktan vänder nu så får inte en hov röra sig.

Om man inte fått stopp är det bara att börja om från början av sin bana igen (tvärs över långsidans längd är det som gäller).

När vi testat några gånger i tölt så tyckte både Mackan och jag att det var onödigt med tölt eller så. Vi ger järnet - hinner vi över hela banan så vinner vi! Annars så kvittar det.

Ehehehehehehe. Gloppetigloppeti.

Det märks att Mackan är starkare i kroppen. Allt går lättare nu, både volter och spruttelibangbang. Ah. Välbehövligt grundligt rolig kväll. Och bara tre tanter som slogs om ridbanan. Lyx.

Taktiksnack.

Då sjunger kroppen

Titta vilka rotpellar.

Inte undra på att Juppe kommer med upprispade ögonlock.

Underbart, precis som det ska vara. Backigt och kul och spännande för grabbgänget.

Och nyttigt för deras kroppar tror jag, förutom ögonrisp. Det här tror jag ger kroppskontroll (för vissa).

Jag behöver sällan eller aldrig ge mig ut på hästjakt i hagarna.

Min vana trogen var jag nervös. Nervös för att jag bestämt mig för att rida Juppe i dag. Nervös för att kanske få känna att han skrek av smärta när jag satt upp och haltade i skritt varje steg.

Nej.

Det blev inte så. Mitt förnuftsmässiga jag trodde heller inte det.

Men här finns andra delar av mitt intellekt och mina känslor inkopplade.

I veckan frågade en snäll jobbarkompis hur det är med Juppe, och jag som trodde att jag kunde prata om det utan att ögonen svämmar över fick tji.

Det gör fortfarande ont i mig att han kanske aldrig blir en ridhäst fullt ut igen.

Där sitter väl också skräcken som säger att Juppe ska säcka ihop bara jag sitter upp. Jag vill inte på villkors vis göra honom illa. Det är ju det.

Jag vet också att han håller sin hästmask in i det sista, han har hittills inte visat minsta lilla sura humör över en pajad bog och ett sönderslitet bakben. Jag känner ett enormt ansvar för att tolka och hålla koll på hur han mår och hur han känner.

Vi promenerade tillsammans två varv på ovalen, och sedan satt jag upp. Juppe var glad, jag var glad. Juppes ögon var glada långt innan, han fattar det här med sadel och fattar nog inte riktigt varför vi inte ska ut på äventyr som vanligt.

Herreminje. Jag tyckte han var halt vartannat steg innan jag fick koll på mig själv. Sa åt baken och låren att slappna av, upp med blicken, andas, andas. Och så tygelkontakt. Till och med ett litet pet på bakbenen så att de hänger med. Och ett litet extrapet så att Juppe trampar in under sig.

Några raksträckor fick vi in en underbar skritt. Juppe frustade och frustade. Och kroppen sjöng! Förlåt lilla fina Mackan som är så duktig, men när jag sitter på Juppe så är det ren fröjd. Då börjar bubblet i magen och sprider sig utåt. På Juppes rygg finns inga tvivel.

Inte så att jag på något sätt och vis är världens bästa ryttare, långt ifrån. Det är bara det att på Juppes rygg stämmer det.

Vissa skrittsträckor blev det så där kortstegat och stolpigt som när vi promenerar tillsammans på vägen, avskyvärt. Men uppsuttet är det lite lättare att få styr på det trots allt. På backen kan jag peta stopp på Juppes bog eller mule, men att få med en pet på bakbenen hinner jag inte.

Tog beslutet att sitta upp en liten stund vid varje promenad hädanefter. Vi börjar med fem minuter och ökar fem varje vecka.

 Bah. Fem minuter, sa Juppe burkigt från vattenhon.

Det är MIN godismaskin, röt Juppe till Arn.

Stackars Arn vill gärna vara med och socialisera.

Högst onödigt, tycker Juppe som säger till på skarpen.

Vadå trasig bog?

Juppe backade på Arn gång på gång.

Yes. Fickparkerad på behörigt avstånd!

Nu kan du få ta mitt porträtt sa Juppe nådigt.

Och ögonen fick det där härliga uttrycket av en självkänsla i paritet med Napoleon Bonapartes.

Det blir fint att rida lite lagom för att få höra vad equiterapeuten säger om saken också, hon kommer ju att märka om Juppe är stelare eller mer spänd någonstans.

På't bara, typ.

I dag fick Mackan slita

Herregud, hur orkar folk med att ha två hästar. Eller ännu fler för den delen. Jag åkte till stallet till 11-draget.

Då finns det nästan alltid ridsällskap, det är en fast tid för långturssugna. Perfekt att få en guide med till en helt ny skogsrunda för mig (FANTASTISK, har längtat så efter en långtur i skogen).

 Foto: Marie Storé

 Jag tror inte Mackan är så supervan vid skogsturer. Han fick tänka till rejält när det blev en brant nedförsbacke, hur i helskotta ska jag få ned både mig och den där som sitter på min rygg, verkade Mackan tänka.

Killen var superduktig!

Egentligen ville han bara springa, men efter en timme och 20 minuter i skogen med två stabila ston (ta åt dig Barbie - som matte tror kommer att växa ur sitt namn när hon blir 20 år - då får hon heta Barbro) så var han rätt mör.

Då sjönk halsen på den lilla rackaren. :-)))))

Foto: Elisabet Olsson

Helt plötsligt var det okej att gå hem i lugnt tempo.

En härlig dag. Och när kompisarna ropade hejdå och magen började knorra lite skönt så var det dags att ägna sig åt nästa häst, Juppesnuppen.

Juppe har tråkigt. När vi styrde ut mot vanliga, släta grusvägen för vår 40-minutersrunda så såg jag hur ridån liksom slog ned i Juppes ögon. Eller vänta, såg jag en djävulsk glimt där kanske?

Juppe slog i grisepassväxeln. Ska vi gå, jajamensan, vi kan "gå". Tror han gör det bara för att jag blir grymt irriterad. Han vill se vad som händer. Okej, okej. Hästar kan inte tänka ut såna grejer. Jag tror att Juppe möjligtvis inte är helt hundra procent häst.

Vi tog en traktorväg ut i skogen för en minirunda bland stubbar och annan djävulskap. Juppe fnyste förvånat, men lyfte snällt på tassarna.

Jag står heller inte ut med grusvägen längre, vi måste hitta på bus. Tror det är bra för Juppe att lyfta lite lagom på benen också. Han måste väl bygga lite muskler i bogen? Allt är borta nu, och för att han ska fungera bättre på sikt så får vi väl träna lite försiktigt.

Sötsurnöt. Som förresten hade ett upprispad ögonlock när jag kom till hagen. Han såg ändå rätt okej ut, tvättade rent med koksaltlösning och smörjde in med ögonsalvan från förra rispan.

Knäppgökshäst. Finns ju ingen finare.

Och jag var hysteriskt hungrig och helt slut innan jag hoppade in i bilen strax före 15. Som sagt, hur orkar alla som har fler än en häst? Fattar att man får sänka ambitionsnivån, men ändå?

I morgon tänkter jag RIDA Juppe. Fyra varv uppsuttet ska det bli på ovalen. Och uppvärmning före dess.

Ensam i stallet en regnig fredag?

Nähähähä! Det är det jag älskar med vårt stall. Finns det ett bättre ställe att hänga på en gråmulen afton där regnet hänger i luften än just stallet?

Mackan gjorde sitt bästa för att ligga bra till från start. Han gick ifrån sin höhög för att möta upp!

Guldstjärna förstås och en mycket, mycket glad Bettina.

Vi fick en fin halvtimme på ovalen. Jädrar vad Mackan är sugen på att galoppera nu. Vi sätter fattningarna från skritt nu. Blöt och tung var banan men det struntade Mackan i. Han ville SPRINGA.

Fin start på helgen. Och glada tanter som ställde in sig på stående lördagstiden 11.15 för gemensam långritt i morgon. (Måste bara kolla att jag kan ta Mackan i morrn).

Det kommer nog att dröja innan Mackan fattar fröjden med att ta en horsie med mig.

Tömkörning, akupressur och sagohästar

Det är så kul att se grabbarna rota och greja med sitt när man kommer. Numera när jag ropar efter alla snygga grabbar och Juuuuuppppeeeeee! blir det liksom bingo. Det blir alltid för mycket av det goda så att säga.

Mackan är självskriven. Ofta möter Arn också upp.

Och alla andra som inte får följa med ut ser så besvikna ut. Jag hade ambitionen att tömköra Juppe i dag och rida Mackan. Efter tömkörningen fanns det helt enkelt inga krafter kvar.

Åker ut till stallet i morrn i stället och rider Mackan.

I går skippade jag lektionen och åkte till Strömsholm för att lyssna på en sorts clinic med mentala coachen Andy Swärd och stallmästaren Jens Fredricson. Nyttigt och roligt, roligt. Men jösses, tant Bettina kom inte hem förrän strax före midnatt. Det är sent det.

Och jag fick börja öva på positivt tänkande direkt efter clinicen, då hade nämligen världens snöstorm brutit ut inför hemfärden.

Ska skramla ihop mig och skriva om clinicen / speakers corner som Strömsholm kallar det.

Juppe älskar kameran, det är bara så.

Men att ta bilder utan blixt var svårt.

Det blev lika dimmigt inomhus som det var utomhus. 

Finns det en så vackert mildögd häst på denna jord som Juppe (nä, vill inte höra svaret, vill vara kvar i min bubbla. Klart det finns massor av mildögda, vänliga hästar). 

Tänkte att Juppe skulle stå mot den vita väggen i stallet så jag kunde ta ett snyggt porträtt.

Det tyckte inte Juppe. Han tyckte jag kunde ta mig i brasan.

Dyka upp här varannan dag utan att ge mig full uppmärksamhet! Hela tiden!

Hit med godisen! 

Så här stiligt stod Juppe i väntan på att få gå fram till mig (och godisen). Vi får ta porträttet en annan dag.
Står grabben innåt med tårna? Omöjligt att se på en bild, jag vet, men jag älskar att hispa upp mig för saker. Det här kan vara en sak.
Om han var duktig när jag tömkörde på ovalen? Jajamen! Vi har roligt båda två. Juppe fattar inte riktigt vad jag vill, men när det blir rätt blir det beröm och då skiner vi som solar båda två. Både den som ger berömmet och den som får. :-))))))))

Försökte också hitta stället där equiterapeuten vill att jag ska trycka lätt på Juppes bog. I höjd med virvel. Vilken virvel? Hela Juppe är en vintervirvel. Tryckte och hittade en spänd sträng i Juppes bog, så jag kanske var rätt. Gjorde också bettinaspecialbankalättpåsinhästsådenblirenbrulepudding. Då log Juppe.

Bra med skriftlig rapport från equiterapeuten

Nu har jag läst behandlingsrapporten från equiterapeut Lena Rosqvist.

Tänk om man fick en sån här i näven när man varit hos veterinären tänker jag. Fattar också att det inte är görligt med det tempo som är i veterinärmottagningen, men skönt vore det.

Juppe är spänd i bröstet mellan frambenen, det känner jag igen från förra gången. Annika ska visa mig hur jag ska trycka lätt på två punkter för att hjälpa Juppe.

"Jag har jobbat med bindväv i bog, bringa, bröstrygg. Laser och massage. Laser på förtjockning vänster bakben (som han drog sönder på elstaketet, förf kommentar). Min uppfattning är att han för dagen inte har speciellt ont, men bindväv är påverkad."

"Muskelartrofi vänster bog, gammal skada under utredning, spänd pectoralis m. vänster. Restriktioner i manke Th 5-6 vänster Th 7 höger. Gammal skada vänster bak med ärrbildning och förtjockning f fa skenben insida vänster bak."

Jag känder mig mycket lugnare när jag och Juppe tog vår vanliga promenad i kväll, ensamma i mörkret.

Vi småpratade för att åkersorkarna skulle höra oss i tid. Vi hade det bra, och jag slutade att oroa mig för att Juppe väljer pass för att han har ont när vi ökar farten. Nu tror jag att det beror på bekvämlighet. Han har jättefå muskler kvar i bogen, att skritta raskt är nog kämpigare än att slafsa fram i pass.

Vi skrittade hurtigt.

Och stallägaren Annika fattar vad Juppes matte går i gång på. Lenas behandling av Juppe blev dokumenterad. :-))))

Jag har i alla fall en häst som kan konsten att njuta. Inget snack om den saken:

Foto: Annika Strömberg Johansson