Och det gäller även mig själv.
Jag och Juppe tog "vanliga" rundan ikväll igen fast nu med färre ätpauser och i raskare takt. Nu ser inte ens Juppe den läbbiga traktorn längs vägen, eller funderar särskilt mycket på att det är lite trångt att gå genom en samling baracker.
Varav en bestämde sig för att börja låta när vi passerat. Det måste ju vara ett pumphus med en motor som gick igång. Tog inte många sekunder att processa det för någon av oss.
Svängde av på vägen hem för att kika på byggnation på G på en av tomterna som Bäjeby styckat av. Trodde nog att det skulle bli lite fnork i alla fall. Icke.
Jättefint. Och se så snygga vägrenar de har också.
Kort sagt. Inte en nervända någonstans, varken hos mig eller Juppe. Nu känns det som det kändes innan skadan. Så underligt. Några promenader och så är vi i fas.
Hoppas, hoppas, hoppas nu att det här går bra så att vi får fortsätta ha kul ihop.
Söt harpalt på vägen hem. Titta du så äter jag, sa Juppe. Hm.
Duktig du är, tiden går ju så fort och vips är det dags att skritta igång honom. Och på något vis tycker jag att man kommer närmare sin häst när man inte rider, får en annan kontakt!
SvaraRaderaHåller absolut med! Jag tycker det är trivsamt att traska med Juppe. Då visar det sig ju också vem det är som bestämmer takt osv. :-)
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag kan intyga vad nyttigt det är med rehab/sjukpromenerandet för både häst och matte! oktober-april promenerades ju Tindra näst in till enbart (ok, vi började skritt lite uppsuttet i januari), upp till 90 min x 2 dagligen. Kände helt tydligt hur mina brallor började hänga av allt promenerande! Och bra blev hon - precis som Juppe kommer bli! :)
SvaraRaderaKram på er och söt hare!
(TheMalin79 är tydligen mitt google-alias, tog bort kommentaren och publicerade den som jag brukar istället)
:-) Ja, hoppas, hoppas, hoppas att det här håller nu. Känns som en belöning bara att få promenera tillsammans, och vi har trevligt!
Radera