Tio år som hästägare och Juppes kompis

 

TIO år, sa jag till Juppe.

Jisses, sa Juppe. Vad är det med dig?

Kommer du ihåg vilken liten pinnig häst du var när jag köpte dig för tio år sedan.

En sexårig Juppesnupp.

Vilket äventyr, så nervös jag var.

Du hade bara broms när du hade lust och jag kunde inte rida. Perfekt kombo.

Jag har aldrig varit pinnig, så det där kan du lägga av. Börjar minnet svika kanske? sa Juppe.

Oj, oj, oj. Nu är du 16 år, en väldigt medelålders häst. Du har liksom kommit ifatt mig i ålder, sa jag.

Ska jag bara få morötter? sa Juppe.

Nu har jag nosat igenom dig och påsen, bara morötter och en skiva havreknäcke. Jag tycker inte om knäckebröd. Det är bara väldigt, väldigt, väldigt fattiga hästar som tycker om knäckebröd.

Du har också lovat mig en ny grimma hur länge som helst. Det kommer ingen ny grimma.

Är vi fattiga?

Titta här, sa jag. Så ska jag duka fint åt dig.

Fattiga och fattiga. Du vet, vissa hästar går till veterinären oftare än andra.

Jag är en ordentlig tant som ser till att ha en fuck-of peng sparad, men den pengen gick ju åt när du blev sparkad och fick ont i benet, sa jag.

Det här känns ju lite krisartat, sa Juppe. Tänk om jag får ont i magen eller någon annanstans? Har du inte pengar nu till veterinären?

Jag sparar, så lugn. Dessutom är jag gift med den typen av man som en hästägare bör vara gift med. En snäll typ som tycker spaghetti är gott och som tycker att det är okej att ta en peng ur huskontot om det kniper.

Bäst jag äter upp, man vet aldrig när det blir mat nästa gång, sa Juppe.

Jag tänkte att du och jag ska skriva ett till blogginlägg ganska snart, om just det där med veterinärkostnader. Som också kommer att handla om det som alla människor frågar om i sociala medier - vad kostar det att ha häst?

Det kan jag svara på, sa Juppe. Det är lustigt, men det kostar precis lagom att ha häst.

Kära Juppe, sa jag. Jag tror du har rätt.

Pengarna brukar räcka precis lagom till Juppesnuppen och numera också Titania.

Tack för tio helt fantastiska år Juppe!

Du är en så klok och levnadsglad och rolig kompis. Jag har lärt mig så mycket av att umgås med dig och dina polare.

Nu kan jag mycket mer om hästar, men också mer om mig själv och min kropp och mitt psyke.

Jag önskar jag kunde säga detsamma, sa Juppe.

Äh, skojar bara.

Men gud så jobbig du är. Nu kör vi, det stod trav på schemat idag. Dä bar å åk, som min idol Stenmark sa.

Japp. Juppe tar emot hyllningar i kommentarsfält här på bloggen och i sina sociala medier såklart.

Hur länge har du haft häst? Eller ridit, eller varit medryttare?

Och har du synpunkter på Juppes klokskap, det där med att det kostar precis lagom att äga häst?

Titta här på en liten fin Jupiter från Ådalen, i bloggens andra inlägg i maj 2013.

Juppe, trollen och sommarhagen

 

Flytten till sommarhagen brukar betyda två mindre trevliga saker.

Juppe inför åtminstone en gång per sommar skräck-skriet från vildmarken.

I år bara en enda gång. Lite halvhjärtat faktiskt.

Skräckskriet är en gnäggning som börjar i känselhåren på mulen och sakta arbetar sig bakåt i hela hästkroppen. Sitter det en människa som heter Bettina på djurets rygg går den människans själ sönder.

Men som sagt. Bara en gång i sommar.

Jag gick helt enkelt och trodde att Juppesnuppen nog faktiskt blivit en klok gubbe. En stabil medelålders häst. 

Hå.

Det trodde jag helt i onödan.

Jag är ju inte häst.

Jag kan inte förstå vad som är så otroligt läbbigt med grinden till sommarhagen, eller det som är strax utanför. Jag tror mer på det som är strax utanför. Träd. Rötter. Vanlig grusväg.

Inte heller förstår jag vad som är så otäckt med skötselplatsen vid parkeringen.

Gräs. Mera träd. Mer trevligt gräs.

Men jag är ju inte häst.

Som människa ser jag som en mullvad jämfört med Juppe. Näsan är väl ett skämt den med.

Grej två med sommarhagen är alltså - trollen.

Suck. Det ska spanas efter troll.

Det går inte att förstå när det händer. Ofta är det nog ändå när det blåser.

Då ruskar det fram troll ur skogen.

Numera bryr jag mig inte så mycket. Det känns bara som något vi måste igenom. 

Varje sommar. 

Det värsta är att Juppe blir så otroligt spänd. Det tar tid att få kontakt med honom och vägen till vettigt arbete kan vara lång.

Igår fick jag gå ända ned till åkrarna (alltså bort från skogen), idag promenerade jag också en bra bit för att möta upp ridfröken Matilda. Lektion är alltid bra.

Juppe vid skötselplatsen.

En positiv kille.

Det gick faktiskt bra idag på lektionen. Vi hade kul båda två, även om det blev lite oroliga ögon vid ställen där det var nära skogen och vispande sly.

Jag har fattat beslutet att inte låta bli Juppe de dagar han är nervig.

I mitt huvud känns det taskigare att låta honom vara, trots att han naturligtvis är som tryggast i sin flock.

Jag tänker att hans otroligt spända kropp ändå mår bra av att röra på sig och att tillåtas slappna av.

Juppe flöööög tillbaks till sin flock igår efter vårt lilla träningspass.

Idag gick han utstuderat sävligt och hade stenkoll på mig.

Så söt så hälften kunde vara nog.

Jag tycker det är mycket spännande med de mer hästvänliga sätten att träna på som många inspireras av nu.

Jag är lite mellanmjölk och lånar det som fungerar bra för mig.

Om jag nu hade varit mer R+ av mig, hade jag kanske lämnat Juppe i hagen?

Om Juppe fick bestämma skulle han faktiskt inte gå ut ur den. Jag tvingar honom, även om det är med goda avsikter.

Hur hade du gjort?

Min tanke är att Juppe upptäcker att världen är vänlig ändå och att han får springa ur sig lite av spänningen. Till slut brukar han landa och bli en visslande cowboy igen.

Och för säkerhets skull, så ingen missförstår: vi älskar båda vårt sommarliv.

Det är ett oerhört välkommet avbrott från stall och oval och paddock.

Vi älskar vår scoutliv!

Efter ett par dagar med mycket troll i faggorna brukar det värsta lägga sig.

Det lustiga är ju att det är exakt samma platser som vi rör oss på när vi rider, men min mänskliga logik kan jag nog lägga åt sidan.

I år har ändå varit ett lugnt år, så här har vi också haft det (klicka på länkarna så kommer ni till gamla blogginlägg):

Troll? Vilka troll?

Jöns-Juppe och dööööööden

Hästar i sommarhage - som barn på kollo

 

En dag fick han vara ifred från mig, den käre Juppe.

Jag vill gärna att han hålls igång speciellt i början av vistet på sommarbete.

Min fina kompis låg ned och vilade när jag dök upp dag två i sommarhagen.

Det var ingen som gjorde någon större affär av det, om man säger som så.

Promenadkompisen Viggo var så långt in i drömmarnas land att han inte riktigt hade koll på underläppen.

Ingen svarade på mina glada rop.

Jag tråcklade på Juppe grimma när han låg ned.

Han vägrade resa på sig.

Jag tyckte synd om honom och tog av grimman.

Satte mig på huk istället och kliade kamratligt på kinden.

Då lade sig Juppe ned och svävade iväg i drömmar.

Ingen av grabbarna tyckte att det var underligt att jag satt där.

Klart en människa behöver lite förmiddagsvila också.

Om hästar kan le så gjorde Juppe det.

Allt var väl.

Inte för varmt. Inte för kallt.

Inte speciellt mycket flygfän.

Människan slappnade av och tog av grimman.

Jag litar inte på vad som kan hända om flocken blir rädda för något.

Jag nöjde mig med att sitta på huk även om jag helst hade lagt mig bredvid Juppe och somnat.

Och rätt vad det var så tyckte ändå Juppe att han kunde sträcka på benen och vakna till.

Åhej!

Å, ähum. 

Jodå, Juppe kom upp och det var helt okej med grimma också.

Vi tog en liten svängom för att göra av med lite kalorier från sommarbetet.

Jag hann faktiskt tänka att Juppe nog är vuxen på allvar.

Kan det bli första året utan gnäggelipägget från vildmarken?

Mitt ve och fasa, gnägget som börjar som en darrning i mulen och fortplantar sig genom hela hästkroppen och får hela min själ i gungning?

Nä.

Men det blev inget monstergnägg. Bara ett litet.

Det är ett rekord i sig.

Går din häst på sommarbete?

Gillar du det? Känns det besvärligare än vanlig vardag - eller härligare?

Juppe om prestation - och relation

 

- Juppen tittar drömmande bort mot stallet och milslånga rader av retfullt ljusgrönt gräs gömt under torra fjolårsstrån.

- Trots att hungern river i Juppens tarmar stannar den tappra hästen vid det fula trädet som det inte går att varken äta blad eller nötter från.

- Juppen lägger alltså inte i femmans växel och drar hem till stallet.

- Varför?

- Juppens fåniga matte vill ta bilder och Juppen är en väääldig, väääldigt snäll häst.

-Juppe, måste du prata om dig själv i tredje person? Det blir lite jobbigt.

- Jobbigt ja.

- Jaha du.

- Jobbigt.

- Jättejobbigt.

- Vad sägs om att du är jobbig? sa Juppe.

- I veckan skrittade vi fram och tillbaka på en tråkig grusväg för att du skulle hitta "dragläget".

- Jamen. Det är ju så tråkigt att vara osams, sa jag. 

- Det enda jag vill är ju att vi ska förstå varandra och att du ska skritta tillräckligt snabbt för att det åtminstone ska gå att se att det går framåt. Att du ska vilja gå framåt.

- Går framåt. Jaha. Ja, sa Juppen.

- Förlåt, sa jag sedan.

- Jag vet att jag var dum och inte gav mig i tid och att du blev mer och mer förvirrad.

Inte bra.

- Det är ju det att jag känner att från backen så kan vi ju överleva en atombomb du och jag.

- Vad vi än råkar ut för så gör vi det så bra - tillsammans.

- Kommer du ihåg senaste riktiga långpromenaden när vi hade skolbussen bakom oss på vägen. Och så skulle skolbussen in precis på den fickan vi gick undan på. Du var ju helt fantastisk och såg bara glad ut när bussen stannade en bit från din rumpa. 

- När skolbussen vände och åkte tillbaks och mötte oss vinkade den trevliga busschaufförskan som besatt och log som en sol. Jag var så stolt över dig Juppe!

- Jaha ja. Då var du stolt ja. Sa Juppe.

- Ja, verkligen! Både över dig och mig. Hjärtat liksom bara svällde och ploffade över i bröstet och det kändes så varmt och gyllene och gott, som en sol. Jag bara ville fortsätta gå med dig. 

- Du är lite gullig ändå, sa Juppe.

- Jag vet, sa jag.

(Kanske är vi lite lika varandra ändå jag och Juppe?)

- Jag hör inte, jag tuggar, sa Juppe.

- Grejen är, sa jag. Att jag liksom vet att du är en fantastiskt häst.

- Du har inte några fantastiska rörelser, men du tickar på och är så säker på alla gångarter. Jag har alltid tänkt att du är en makalös häst i minst SM-klass. Trots allt. Nä, jag vet att vi inte ska rida SM någon gång, men så tänker jag om dig.

- Grejen är att jag blir så himla ledsen över att jag tänker att jag inte rider i SM-klass.

- Jag tänker att så bra vi är från backen ska vi vara när jag sitter på din rygg också. Och så är vi inte det. Och det är mitt fel.

- Käre värld, sa Juppe.

- Är det därför du är så jävla grinig?

- Vad hände med det där "relation före prestation" som en grupp heter som du är med i på facebook?

- Va, vad vet du om det? sa jag.

- Ja, ibland går du ju på toa och lämnar mobilen i stallet, sa Juppe.

- Näej, sa jag. Jag vill ha relation och prestation. Tyvärr. Det är väl så jag är som person och som jag varit i livet hittills också. Nu är jag över 50 och jag tror det är för sent att ändra på det. Du är väl ungefär jämngammal, sa jag.

- Jag vill utvecklas. Jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill vara en bra medlem i ditt team Juppe.

- Jag blir skitbesviken på att det känns som att jag inte bidrar med något. Det känns som att min utvecklingskurva står fullständigt still. Det är inte ens en kurva. Det är en gammeldags skollinjal i trä som plågats av generationer av barn och är full av hack.

- Ja, jävlar, sa Juppe. Nu är i alla fall inte jag från 1800-talet, kanske inte du heller.

Skärp dig.

- Du hade säkert en plågad skollinjal av plast.

- Jag kommer inte ihåg, pep jag.

- Jag verkar ju aldrig komma ihåg saker när det gäller. Som när jag sitter på hästryggen till exempel.

- Nu får du sluta gny, sa Juppe.

- Är det så himla synd om vare sig dig eller mig?

- Ähupp. Jag menar om dig, sa Juppe.

- Gullis, sa jag.

- Nä, jag fattar vinken och jag fattar också att det inte alls är synd om mig.

- Eller dig.

- Men jag vill fortfarande utvecklas. Och ja, jag fattar att grejen inte är att gny utan att ta tag i saker och försöka förbättra. Det är bara det att jag liksom inte riktigt vet hur just nu.

- Därav "dragläget". Det var ett försök att få sprutt på oss.

- Kul, sa Juppe.

- Jag vet att jag är snygg, bäst, klok och därtill snäll. Jag vill inte tävla i något SM.

- Eller lyfta högre på fötterna.

- Jag får önska dig ett varmt lycka till.

- Har vi förresten inte det här snacket varje vår? Jag släpper hår och du slutar tro att du kan rida.

Tröttnar du inte någon gång?

- Åh, jag är så snygg att det gör ont, stönade Juppe.

- Komsikomsi alla små gröna strån som vill hamna i min mage. Den kan faktiskt bli lite rundare och trevligare.

- Är det så illa? sa jag.

- Tror det, sa Juppe nöjt.

- Men som sagt. Jag ÄR en snäll häst.

- Om du tänker gå runt och se ut som barken på det här trädet så kan vi väl öva lite till.

Det är inte mer med det.

- Så sur alltså?

- Japp, sa Juppe.

- Så sur.

- Du och Viggos matte är ju jädrigt målmedvetna med den där lilla kullen ni ska knata uppför i augusti.

- Både jag och Viggo ska tydligen gå på milslånga promenader nu, för att ni ska "få mil i benen".

- Om det nu är så illa med skumpet på min rygg får du väl göra en plan för det med?

- Sluta gny! 

- Skithäst.

- Jag menar du är bäst, sa jag.

- Du skulle ju kunna knäcka extra som kurator.

- Vad tror du jag gör, sa Juppe.

- Okej, sa jag. 

- Steg ett, bättre kondis på både dig och mig. Vi är på väg.

Steg två för mig - bända loss vänster höftböjare. Nästan säker på att det är den som är orsaken till att min vänstra sida är svagare. 

- Steg tre, ta det där jävla utökade körkortet någon gång så att vi faktiskt kan ta oss iväg på tävlingar och andra skojsigheter. 

- Låter som en plan, sa Juppe.

- Då äter jag lite här, under tiden du tänker färdigt.

Vad ska du/ni jobba med den här våren?

Får du/ni också pälsfällning och vårtvivel?

Juppe om Vladolf Putler

 

Vad är det för fel i mulen på den där Vladolf Putler? undrade Juppe idag.

Den som visste det ändå, sa jag.

Adolfimir Pitler borde fullständigt lugna ned sig lite. Han har säkert blivit utsatt för lite R- eller nåt.

Han kanske har dåliga rådgivare, undrade Juppe.

Jag har ju dig som stabil om än snorig co-pilot.

Vladivimsivir Pitbullin verkar ju ha tappat alla broddar om man säger så.

Blir du orolig av det som händer i Ukraina, frågade jag.

Bah, sa Juppe. Det är ju inte jag som ska vara orolig.

Tänk på alla stackars, stackars människor och djur och ja, allihop som finns där.

Det är så obegripligt alltihop, sa jag.

Jävla Vladolf Hutin, sa Juppe.

Du har ett hjärta av guld du, sa jag.

Han är tydligen ganska kortväxt sa Juppe.

Får man lynnesproblem som människa då?

Mäh, Juppe, sa jag. Jag är ju kortväxt och hur lugn som helst.

Mrhppff, sa Juppe.

Den där lilla, lilla Adimir Pitler, påminner han inte lite om den där snubben i USA med frillan?

Puh, kanske det, sa jag.

Men ikväll får du nog skippa nyheterna och kolla på någon dammig deckare istället.

Nja, vi får se sa Juppe. 

Lill-Pitler borde läggas in på klinik. Han mår inte bra. Han borde hålla sig i sin egen hage.

Du, jag slängde iväg ett mess till din journalistkompis Ernie, han snickrade ihop en limerick. Grabbarna i hagen gillade den! Trösterik på något sätt.

En stygg Vladimir från Moskva 

med krigshets har rusat åsta’. 

Blir dock, vad det lider,

besegrad i strider

– och lieman-dejtad nån da’.

Vad säger du? Borde Juppe presentera nyheter i tv?