tisdag 17 oktober 2017

Höstlöv och en självmedveten Juppe


Det var en självmedveten häst med mycket ståtlig hållning som stod vid grinden när jag kom i dag.

En berest häst minsann.

Jag vet inte vad det där med att jobba halvtid håller på att göra med mig, jag var mer åt geléhallonhållet efter en jobbkväll (och två till framför mig). Hur har jag orkat att alltid jobba heltid?

Tehe.

Vi snacksade lite i stallet, jobbade från backen på ridbanan - jag fick övertyga Juppe om att aktiv skritt verkligen betyder att man knallar på. Bah.

När han bjudit på fantastisk sluta åt båda hållen utan stöd från staket eller vägg så gick vi och betade.

En fin start på dagen. Prima liv.

Fast jag tror egentligen att hästen behöver bränna ur förgasaren i typ 15 mil galopp. Snart ska min beställda säkerhetsväst landa, blir bra det.

söndag 15 oktober 2017

Vi har varit på kurs - wohoooooo!


Tog jag ett kort på hjältehästen när han stod och såg cool ut i släpet? Näej.

Men så här såg han och kompisen Ess ut när de landat på Harby gård i Upplands Väsby.

Ja, jag erkänner. Jag sov dåligt, vred och vände på mig och tänkte på det där med att kompisen skulle åka transport.

Tänkte att: ja, ja. Går han inte på så är det så. Då skiter vi i kursen helt enkelt.

Juppe gick på utan att blinka i morse.


Vi red för en tjej som heter Amanda Andersson som kör frihetsdressyr.

Så intressant och lite krockigt i huvudet. Skönt när det krockar, då måste en tänka över vad man tror att man kan egentligen.


Juppe var rejält i gasen. Det märktes att det var länge sedan vi var ute på äventyr. Gård i Stockholm = rejält med trafik inom syn/hörhåll, folk och fä överallt.

Vi som varit så coola på tävling. Nu var allt värt att titta på.


Tur kanske att Juppe slapp den här attraktionen.


Å andra sidan. Älgar har vi ju sett och ingen av hästarna verkade bry sig ett skvatt.

På lektion nummer ett fick jag gudskelov briljera lite, jag har tydligen rätt bra koll på var Juppe har sina bakben. Det var som attans.

Pass två tänkte jag först galoppera barbacka, men Juppe var liksom lite uppe i varv. Det blev volter istället. Och ett nytt sätt att ta sig an det där med att få Juppe som en snygg banan.




Amanda ville att jag skulle tänka bog in istället för inre bakben in och ta tyngd som jag är lite van att tänka från straightness.

När man tänker bog in så böjer man hästens kropp så gott det går, inte bara halsen.


Så. Jädra. Klurigt.

Korta bitar fick vi till det. Och jo, jag tror jag förstår nyttan / idén bakom det.

Ska bli kul att få testa i lugn och ro hemma, flytta bog. Häpp.

Och så lite fluff-bilder på Juppe bara för att han är så snygg:






Jag älskar känslan av när Juppe är i balans. Bitvis, bitvis är vi på g. Det känner jag.


Om Juppe gick på transporten hem också?

JA. Där var det lite tveksamt om han verkligen ville hem, men jag stod och resonerade lite med honom, och jaha. Det vore lite skönt ändå.

Vågen ärligt talat.

Juppe såg så jädra nöjd ut när han kom hem. Väldigt storögd, men nöjd och inte ett dugg nervositetssvettig. Så kul att kunna bjuda honom på en kul utflykt (=inte till klinik).

Och ja. Jag fick höra det igen i dag. Det syns inte på Juppe att han har en skada. Inte ett dugg. Nu ska jag skärpa mig. Försöka njuta mer av att bara rida på en häst som känner sig stark och vacker och som är det.

lördag 14 oktober 2017

Solskenspromenad med kompisar

Sedär. Älgjakten avklarad på förmiddagen, då tordes en liten delegation från stallet ge sig iväg på promenad på eftermiddagen.

Vinka, Juppe och Fengur o Co traskade iväg i fantastiskt varmt och glödande eftermiddagsljus. Så trevligt, så kravlöst.

Som pladdrigt balsam på Juppes mattes själ. Även om jag satt och cyklade baklänges i skritten, det gjorde jag. Varenda steg. Fast det kan bli lite meditativt och skönt det med och baske mig om kompisarna inte sa att vad fint han skrittar nu Juppe.

Vi ville egentligen aldrig styra hemåt, men vi var tvungna. Vissa dagar skulle en bara vilja fortsätta kryssa genom landskapet på sin kompis rygg.


Helt rätt! sa Juppe.
En kryssar bäst på en Juppes trygga rygg.
Vill bara påminna om att det inte var jag som ville gå hemåt.


Du? Vad tar de där kort på bakom min rygg? Jag står ju här?

Öh. Fengur, troligtvis, sa jag. Det är ju deras häst. 


Ja? 


Och?

Ja, de vill väl ta kort på sin häst och inte på en rödhårig en som är min.


Obegripligt, sa Juppe. 


Absolut sa jag.
Helt obegripligt.




Du, sa Juppe. Du ser inte så tokig ut, trots att du har kort snorig näsa.


Men tackar! sa jag.


Det var så lite, sa Juppe.




I morgon ska vi ut på äventyr Juppe, sa jag sedan.
Vi ska åka transport och gå på kurs. Jädrar i min låda.
Ska bli både kul och spännande. Hoppas du går på transporten.


Herregud, sa Frami.

fredag 13 oktober 2017

Jävla rumpa


Nej. Min rumpa får ingen stjärna. Den är så jädra motspänstig att jag vill lägga den under en ångvält och platta ut som hämnd.

Jag och Juppe hade ett pisspass på ridbanan. Det började så bra med stallkompis som var ambitiös och lade ut bommar. Jag och Juppe hakade på.


Min rumpa och Juppes rumpa är inte synkade. Jag försöker och försöker slappna av och följa med i hans takt.

På lång tygel går det jättebra att "cykla baklänges" med höfter/rumpa och följa med i Juppes rörelser.

Men så tar jag tygeln. Hu.


Juppe blir motsatsen till den här pållen. Han tar myrsteg, stolpiga myrsteg och drar upp huvudet. Och trots att jag vet att det inte hjälper ett skit att bli arg så blir jag arg.

I dag fick jag med mig spöet ut på ridbanan, det var bra. Då gick det i alla fall att peta på bakbenen för att påminna Juppe om att han har sådana.

Efter sju sorger och minst ett par vredesutbrott från mig och ja, vad ska man annat kalla det, fulridning från mig följt av ånger, tvåtusen försök till snygga halter och alerta igångsättningar och diverse krumbukter så gick vi faktiskt på volt där jag kände att Juppe drog upp magen och troligtvis gick i balans.

Juppe frustade.

När det gick som bäst hoppade jag av.

Av med sadel och bort med tyglar.

Nu kan du springa av dig Juppe! sa jag.

Juppe såg ut som en sårad hjort med stora blanka anklagande ögon. Han travade förorättad när jag hämtade pisk, men galoppera tänkte han baske mig inte göra.

Han fick beta istället.

tisdag 10 oktober 2017

Nyskodd med kort tå - från myggjagare till ballerina


Ah. Hovslagare ska vara långa och böjliga, säger Juppe. Den här får en så behaglig böj på ryggen när han fixar framhovarna.

Tur att jag har slutat att skämmas för det mesta här i livet, bland annat Juppes bortskämdhetsolater.

Juppe lutade huvudet mot hovis rygg, hans huvud guppade med i varje tag med raspen. Det såg för festligt ut (aj, aj, ryggen kan jag ha sympati med).


Jag är en petig typ. Är jag inte nöjd med hur Juppe skos så byter jag hovis. Basta.

Nu ska vi se, först hade vi Sigfus tills den rackaren flyttade till Island. Sedan en kvinna som slog rekord i snabbskoning. En katastrof till hovis som tyvärr förstörde Juppes hovar för lång tid. Och så ytterligare en hovis som nog kan sitt hantverk, men som är helt oförmögen att lyssna på vad kunden vill ha.

Så: Här är han igen, Daniel van der Blij som jag gjorde slut med för att han reste runt som en galning.

Nu får det där med resande och tider och hit och dit ordna sig. Vill ha en hovis jag kan prata med.


Hoppas han tränar duktigt, ser vansinnigt jobbigt ut för ryggen det där.

Nu har Juppe bytt från myggjagare till ballerinor.


Längst fram, ballerina. Bakom - myggjagare.

Det blev inga sidokappor bak, men det lägger jag mig liksom inte i. Daniel och jag ville samma sak, fixa en naturlig förslitning av hovtippen, därav ingen kappa där fram. Jag är så trött på hovar med näbb.

Både djursjukvårdare och straightnessfröken sa samma sak, be hovis korta tårna. Men det vägrade den rackarn att göra. Förra hovis alltså.


Ja, ja. Nu har vi en hovis som är pratbar, som kan sätta ord på varför han gör en grej och som har ungefär samma synsätt som jag på hur en hov ska se ut.

Daniel berättade att frambenet där Juppe har en skada i bogen och parallella bakbenet båda hade större hovar. Vad det betyder vet vi inte, så är det bara.

Sedan förstår jag att inte alla är så besatta av hovar som jag. Men när Juppe har klarat av att ta sig från kronisk skada i bogen och avslitet bakben tillbaka till ridbar - då vill inte jag ha grus i maskineriet. Typ felaktigt verkade hovar.

Vi firade med att köra lite markarbete på ridbanan. Snabelprylar på. Det är så lustigt, eller inte alls. Så fort jag tar lite i repet så bryter Juppe traven, det blir motorstopp med en gång.

Det får vi öva på.

Slutorna börjar vi kunna göra förvänt också. Vi tjatade inte ihjäl oss på detta, en stund höll vi på.


Du kan inte mena allvar? sa Juppe.

Släppa ut mig i det här?

Skutt, skutt, sa jag. Fri hopp och lek.



Nähä? Jag vill ha en mohairpyjamas. Den får vara rosa.

Tsss, sa jag. Nu har du fått så mycket extramat att du kan ställa dig i ett hörn av hagen och tillverka lite fler hårstrån. Snart är det vinter. Det fixar du. Hoppas det blir en riktig vinter med mycket snö i år.


 (Muttra, muttra)


(Muttra, muttra ännu mer)

måndag 9 oktober 2017

Blöt inpå bara skinnet


Juppe trodde inte att det var SANT när jag dök upp vid grinden efter två jobbdagars bortavaro.

Jag behöver aldrig gå en meter i lervällingen. Min kompis kommer till mig. Då får jag dåligt samvete för att jag skrev det jag gjorde i förra inlägget.

Jösses så det har regnat, både på längden och tvären. Blåst ruskat och haft sig.

Juppe var orolig men i takt med intag av höstrån så avtog trollhalten i stallet från måttlig till mojnande.



Vi väntade på hovis som skulle landa på Arlande efter ett besök i Holland?


Hovisens flygkarma är dålig. Det är klart det blev förseningar.

Det gör faktiskt inte ett enda dugg. Jag och Juppe pratade om livet och det och så. Jag fick dåligt samvete för att jag ringt lite tidigt till hovis kanske. Men så kikade jag lite närmare på hovarna, eller andra vinklar?

Då kom bananerna fram.

Ska bli så skönt att få tillbaks hopplöse hovisen som reser och far - men som uppväger det med social kompetens, guldhjärta och två par öron. En matte får ha både frågor och åsikter. Hurra.

Ska aldrig byta igen. Orkar inte med tvära typer som inte kan diskutera eller som bemöter frågan om Juppe kanske kan få sidokappor bak med - jag vägrar. Utan förklaring.

Jag misstänker att det är jävligt jobbigt att Juppe ibland trampar av sig en sko då, men ändå sliter en sin tå naturligt - och får en god överrrullning. Men vad vet jag när exhovisen inte förklarar sig.

Bah.



Vi vill ha en hovis det går att prata med även om han ibland befinner sig i Katmandu eller Delhi.

Vi får lösa det.

På bilden här ovanför och nedanför tycker jag att min känsla av att Juppe fått ankfötter syns.


Juppe mumsade i sig två välfyllda påsar med hö. I takt med varje tugga kom min godmodige Juppe fram. Det tog slut på troll och världen blev en vänlig plats.




Jag hör absolut inte till skaran av mattar som tänker att hästen fryser/går under/blir en isglass bara för att det regnar.

Jag har sett Juppe föredra ösregn framför regnskyddet så det tänker köper inte jag. Men - i dag var han uppenbart bottenfrusen.

Gjorde specialen - drog isär hans päls i en bena för att njuta av goretex-effekten. Blött utanpå, men snustorrt mot skinnet.

I dag fick jag en chock! Det var blött ned till skinnet. Juppe håller nog på med att tillverka både underull och päls för vinter fortfarande. Han brukar vara ett goretextroll.

Nu förstod jag att han var frusen. Stackars plutt. Vi (Juppe) åt mer hö och pratade om livet.


Hopp ut i hagen med en Juppe som var vid mer gott mod.


Lite gos och så gick han med raka steg mot vindskyddet och fri lejd mot regn.


Fengur hade tagit regnskyddet i besittning och körde en mycket ilsken bakdel och sparkande bakben mot Juppe.

Han tror nog att det inte finns plats för mer än två halmätande gäster i vindskyddet. Han är än så länge lite vid sidan om av kompisgänget, när jag har kikat i alla fall.




Juppe kikade förvånat på kompisen och gav upp.


Ut i regnet och sälla sig till övriga flocken. Tror ändå det kändes helt okej med magen full av hö.

Pussmule.

Och ja, med tanke på förra inlägget. Lite skönt kändes det att inte behöva klura ut vad vi skulle hitta på för träning i dag. Mys räckte och - behövdes.