måndag 18 februari 2019

Medelålders och lovande? Snälla?

Nästan alla sporter brottas med det eviga problemet: Hur ska vi få ungdomar att stanna kvar? Orka träna? Vilja tävla?

Tänk om lika stor tankemöda lades ned på mig och mina gelikar.
Hur ska vi få medelålders tanter att stanna kvar i sporten? ORKA träna? Vilja tävla?


Den här bilden togs på en vintertävling när jag ägt Juppe några år.

Sedan dess har jag rehabat, förtvivlat, brutit ihop och kommit igen.

Tränat, tränat, tränat både mig själv och älskade hästen.
Tagit lektion på lektion. Bråkat med min kropp. Åkt på kurser. Tagit ännu fler lektioner. Yogat när jag kommer ihåg och förfinat markarbete och njutit av skogspromenader vid hand med min härliga kompis.

Ärligt talat vet jag nästan inte om någon som är lika enveten som jag är. Kanske finns det ytterligare några tanter i stallet som kommer upp i samma klass.

Det är i alla fall de som är i stallet varje dag - för att träna. För att umgås med sin häst och bli lite, lite bättre för varje dag. Minst tre timmar går åt varje gång jag åker till stallet. Japp, det blir stallet cirkagurka fem, sex dagar i veckan.

JAG borde få en rosett bara därför.
Kanske mannenvännen också.


Och jag säger - inga problem!

Krävs det på något sätt att jag skruvar upp träningen ytterligare gör jag det.
Det är så roligt!
Och inga barn blir lidande i processen, de är vuxna och har sina egna liv.

Vad målet är vet jag faktiskt inte just nu (men ambitiös som jag är har jag kontaktat idrottspsykolog för att få hjälp att reda ut det - och få kontroll över mina tävlingsnerver).

Jag vet bara att det enda jag vill är att hela tiden bli lite bättre.
Utgångsläget var inte det bästa med ett 30-årigt riduppehåll (eller 35 ungefär om jag ska vara ärlig).

Jag har utvecklats enormt som ryttare, hästägare och människa sedan jag köpte Juppe 2013.


Det kanske är grejen med tanter och farbröder mitt i livet. De gör som de vill.

Vi behöver inte uppmuntran, vi är lätt fanatiska ändå. Eller nördiga eller vad man vill kalla det.

Ibland kan jag ändå inte låta bli att läsa bekymrade artiklar om hur ungdomar ska orka tävla (när glappet mellan junior och young rider är så stort. 15-16-åringar kan tävla ihop med 20-21-åringar) med lätt höjda ögonbryn.

Jo. Alla sporter slåss med det här. Alla sporter vill behålla ungdomar. Med rätta.

Jag tycker att islandshästvärlden har lite av fotbollsvärldens styrka. Alla kan delta, alla kan tävla.

Visst vill vi ha en högpresterande elit. MEN TANTERNA DÅ!

Vem ska hylla tanterna?

Nähä.

Då hyllar jag väl mig själv då. Klappetiklapp på axeln.

Skojar lite med er och klappar mig själv igen för att jag ger mig cred för mitt jobb (som inte gett så mycket som en blågul rosett än så länge).

Riktigt färdig med att älta det här är jag nog inte. Risken finns att jag kommer igen.

Det vore himla kul att få ta del av dina tankar. Lyckas islandshästförbundet att hålla sprutt i både ambitiösa medelålders ryttare som eliten?

Tänk om vi medelålders kunde kvala under året för att få vara med på en träningsvecka med högdjur till tränare. Få vässa formen och verkligen få känna att man är mitt i smeten och tas på allvar. Få tips och tricks och få vara med "på riktigt" i något sammanhang. Vad tror ni? Är det en bra idé?

söndag 17 februari 2019

Klippeti-klippeti och sedan kloppeti-kloppeti


Bäst vi börjar lite försiktigt tänkte jag.

Vi rakar bara ett litet titthål på bogen, släpper in lite frisk luft i vinteroverallen.


Lite läbbigt är det att klippa. Jag är rädd att nypa Juppe.

Ska man vara ärlig blir det kanske inte så stor effekt av en rakad strimma på halsen och ett titthål på bogen. Men vi börjar så.

En stallkompis kom med teorin att det är bortkastad möda att raka. Den energi man vinner på en svalare kompis äts upp efter ett par dagar när kompisen kämpar och lägger all energi på att bygga ny päls.

Vet inte. Vet du?

Tror det här blir skönt för Juppe i alla fall, även om hålet inte blev så himla snyggt kanske. 


Dessutom kände sig Juppesnuppe duktig när han kom över första skepsisen mot rakapparaten.

På slutet stod han och åt under tiden jag pillade med rakningen.

Fin fis.

Fin dag med pass på ovalen + promenad längs grusväg.

lördag 16 februari 2019

Vår-ulven Juppe och vinterpälsen


Tänk vad vi analyserar våra hästar, ett evigt kretslopp verkar det som.

Juppe flåsade uppgivet när vi var på Baldur-promenad i dag - samtidigt som det kändes som om han hade något slags behov av att susa fram i 380 kilometer i timmen för att bli av med lite vårenergi och en skvätt hormoner.


Energi? Jag har då ingen energi, sa Juppe.


Jag tänkte ta med din hårklipprakapparat till stallet i morgon, sa jag då.

Det tror jag faktiskt hjälper - att knäppa upp vinterkostymen lite grand.


Nu börjar det kännas otrevligt här.

Liten köttbulllsmänniska står bredvid i bylsig vinterjacka.

Vem har sagt att jag har lust att se ut som en kinesisk nakenhund?


Hur kul vore det för dig att tvingas hoppa runt i bikini?

Har du lika sjuk färg över hela kroppen som du har i fejan förresten? Sådär grön/gul/blekt?

Finns ingen isis med den färgen i hela världen.

(Fniss)


Ho, ho?



Cheesus. 
Jag tänker inte raka dig så att du ser ut som en kinesisk nakenhund.

Eller, förresten . . . 


Skojar bara.

Tänkte att det kunde vara skönt att ta bort en liten strimma päls på halsen och en bit ned på bogen.

Det blir snyggt.


"Det blir snyggt".






Det BLIR snyggt.

Och så kan vi susa fram i galopp utan att du låter som en blåsbälg.


Fast kompisarna har redan klippt lite, sa Juppe.

Ser det, sa jag. Hoppas att jag gör det bättre.


måndag 11 februari 2019

Två dagar utan Juppe - det är jättelänge


Näej, det är ingen överdrift. Två dagar utan Juppesnupp är två dumma dagar.

Okejokejokej. Det är skönt att ha klippt sig och ha umgåtts med yngsta dottern och så en lång jobbdag efter det.

Hur har ni det?

Jag mår bäst när jag åker till stallet varje dag för en dos Juppe, så är det bara. Vi behöver inte göra så himla mycket. Lite markarbete eller myspys räcker ibland, men jag vill se att han är okej. Och glad.

En vilodag i veckan kan han få Juppesnupp. Sedan räcker det.

lördag 9 februari 2019

När röda hår lossnar blir det prilligt


Tyst! sa Juppe.

Scchhhh!

Jag hör något! Någon. 

Eh, ja, jag plockade in min pålle och satte mig på betongkanten av foderbordet och glodde.
Det brukar vara bäst så.


Juppe hade blöta spikes över hela kroppen.

Små prilliga spikar av hår som pekade rakt ut, som igelkottspiggar.

Piggarna matchade hans humör ganska bra.


En Juppe är ju aldrig sur, men har lite olika inställning till det där med arbete.

I februari börjar de vackra röda håren att lossna så smått.

Man skulle kunna tro att rötterna sitter vääääääldigt djupt på min häst, han blir skuttig och hoppig.
Nervig. Snudd på prillig.

Tur vi fick en fin tur med bästis-Baldur.


Vad GLOR du på? sa Juppe.

Herregud, sa Baldur.


Nu tror jag att jag får kolik igen, sa Juppe. (Han fick det på promenaden också, cirka 19 gånger. Då måste man stanna till och bara stå).

Kolik med en släng av hovböld och öh, något mer.

Helt i onödan, sa jag. Vi har ju jobbat färdigt. Du ska bara ta dig till hagen.


Vem är du? sa Juppe.


Jag pratar med den där trevliga istället.


Hon har faktiskt med sig orangea, runda, platta saker.
Rätt okej prylar.

Har du glömt att du inte äter morötter, sa Johanna då till Juppe.






Hon verkar lite klent utrustad mellan öronen den där, sa Juppe.


Jag har ju alltid ätit morötter. Vilken häst gör inte det? 



Vem där? Är det något troll som äter på min rumpa?


En Juppe är alltid lugn i alla situationer.


Det är bara att andas djupt.




Djuuuuupt.


Luuuuugnt.


Vem där!


Och varför bita på min rumpa?


Herregud, sa Baldur.


Usch, när trollen plågar mig krullar manen upp sig, sa Juppe.

Den lägger sig i nervösa vågor.

Mjahapp, tänkte jag. Det är faktiskt på väg att bli vår.
Kanske är det dags att tvätta lite borstar och hjälpa till med att borsta bort de där röda stråna som kliar och sticks.

måndag 4 februari 2019

Från trött sill till glad trut


Jag sa från START att vi går inte ut ur stallet, sa Juppe.

Varför inte unna oss lite myspys och mumsa hö? I lugn och ro.

Men nej, nej. Ut i mörker och snöglopp bara.

Och där på gårdsplanen ANFÖLL en bil.

Och så skrattar hon åt mig. Den, den där.


Då frustade jag - av misstag!

Det var inte meningen!


Och äh, vad f-n.

Då var det väl lika bra att springa då.


Jag lipade åt trollen utanför ovalen. De stod i mörkret på åkern och ville äta upp oss.

Men trodde den, den där på mig?


Ren tur att vi överlevde.


Juppe var fantastisk!

Vi knogade inte på mer än i en halvtimme - men vilken halvtimme!

Jag var rätt grå, trött och sliten när jag kom till stallet vid 18.30-draget (lunchen åt jag vid 12.30 och det talade magen om).

Efter en halvtimme i snöglopp med Juppe pekade mungiporna uppåt igen.

Fasen vilken fin tölt han bjuder på.

Vi värmde upp med skritt och trav och jobbade sedan lite mer med tölt i lågt tempo respektive mer spruttigt tempo.

Så kul.

Det tyckte Juppe med, men han vill bara inte erkänna det. Han såg så mysigt självgod ut när han åt middag i stallet.