tisdag 18 december 2018

Jag shoppar och skäms


Det smattrar i min mejlbox av meddelanden om paket på väg mot mig.

Fy.

Ett år där den begagnade varan blev årets julklapp.


Ja? sa en mildögd Juppe som varit duktig häst i kväll igen.

Vad blev det då? Till mig?

Mjaäh, uff, sa jag. Vi måste ju tänka på sommaren, så det blev en ny grimma till dig. Du kan ju inte ha den där orange från Imperial riding i all evighet (läs tre somrar).

Och fölistölis grimma satt ju inte så himla bra på henne, så det blev visst en till henne också.


Det är ju inte grimman som gör fölet, sa Juppe snusförnumstigt.

Är det vad vi ska lära henne? Att det är årets grimma som gäller? Annars duger man inte?

Nu kved jag fram att jag minsann har haft samma soffa sedan jag flyttade hemifrån (men klätt om den en gång), att jag äter på retroporslin och att jag har mina plagg tills de faller sönder (ibland köper jag dyrt, men då får de också hänga med en evighet).

Jag upprepar, sa Juppe. Är det grimman som gör fölet?


Kläm fram med det nu. Vad blev det mer då?

En liten ynka uhipjacka till mig också, sa jag. Och kanske något mer.

Jag kan inte hjälpa det, fyllde jag i. Jag älskar kläder! Det är roligt med kläder! Jag blir glad av färgglada plagg! Och hästar.


Ack så ytligt, sa Juppe och stramade upp mulen.

Fortsätt du att värma upp jorden ett par grader till med meningslös konsumtion så behöver varken du eller jag någon vinterjacka om några år. Eller fölistölis.

Tror du på allvar att jag bryr mig om ifall du fortsätter att hoppa i din fula gula overall och klämma ned den där skrikorange mössan på ditt oproportionerliga huvud?

Jag tycker du blir så underlig runt jul, sa jag lite grinigt då. Vem tror du att du är? Hästjesus?

Tänker du säga att du har pratat med tomten nu också? Någon typ som bott kvar på gården sedan 1600-talet sisådär, eller längre kanske?


Juppe svarade inte. Han riktade bara sina mörka brunnar till ögon mot mig och lät mig speglas där. Usch.

Tyckte nästan jag såg en liten tomte skynda förbi, klädd i vadmal som var lappad och lagad.

Sedan klappade Juppe mig med mulen och så gick vi ut till hans cola polare.

söndag 16 december 2018

Pepprigt på årets julkadrilj



Ditåt! sa jag inte.

För min fina pepparkaksmössa som jag byggt utanpå hjälmen kasade sakta men obevekligt ned och lämnade mycket liten sikt.

Det var liksom skygglappar överallt. Det kanske var lika bra det.

Juppe såg ju hur bra som helst.


Annars var vi nöjda med utklädningen jag och Juppe.

Vi var tematajmade med Frami och Karin.

I år var det flera unghästar med i kadriljen så tempot var lite snällare.


Jag tror vi var 14 hästar. Inte dåligt.


Mannenvännen filmade också, så en sådan dyker det upp här på bloggen framöver.


Juppe tyckte jag var läbbig som satt och lät på ryggen, fast han vande sig snabbt.

Varje gång jag försökte vrida på huvudet så liksom gnisslade kartongen.



Jag gjorde en pepparkakssköld till varje arm, men ångrade mig i sista stund.

Tänkte att det kunde vara bra att ha lite rörelsefrihet om Juppe skulle tycka att det hela blev för spännande.

Han hade klarat två sköldar. Då vet jag det.

Hade jag övat med utstyrseln före kadriljen hade det varit helt lugnt.


Fasen vad kul det är med kadrilj!

Och vad ska vi vara nästa år?

Om jag är en julgran, vad ska Juppe vara då?

Eller om Juppe är en julgran? Vad ska jag vara då?


Ah. Härliga bekymmer.

Ikväll anmälde jag mig till Aramotakeppni på Björsbo också, det blir spännande.

tisdag 11 december 2018

Nu jädrar ska det bli julkadrilj!


Ja, jag är övertrött. Och lite överpeppad. Överpepparkakad.

Blir bra det här känner jag.

Julkadrilj på söndag. Be prepared.

Nej, tänker inte göra en Malin Baryard, det blir ylletröja på och något mer. Hoppas det inte regnar, då ser det nog lite visset ut alltihop.

måndag 10 december 2018

Riktigt mörka vinternätter - visst är det mysigt ändå?


Juppe fick vila hela helgen. TVÅ DAGAR.

Nu har vi klarat av saker som att baka lussebullar med de alldeles vuxna barnen och sådant ohästigt tjafs. (Nejdå, älskar både barn och barnbarn, skojar lite).

Uj så skönt det var att åka till stallet efter jobbet i dag.


Slutade en halvtimme tidigare i dag och vilken skillnad den där ynka halvtimmen faktiskt gör!

Juppe och jag hann att kasta oss ut på ridbanan för ett litet pass innan kvällens före kvällens första lektion.


Äh. Juppe och jag var inte riktigt överens om vilken fart vi skulle ha.

Juppe ville spara på krutet. Jag ville ha turbo.

Vi blev ganska överens till slut.

söndag 9 december 2018

Världens bästa Vet-Inte-När finns inte mer


Jag blev chockad när jag läste på sociala medier att Chris Johnston avlidit.

Jag och Juppe träffade honom första gången på hästkliniken Mälaren, där han jobbade då.

Chris och hans personal hjälpte mig och Juppe genom otaliga undersökningar och behandlingar när Juppe blev halt och fick ont i bogen.



Det är otroligt jobbigt att vara på klinik med sitt älskade djur.

Jag har varit så stressad att jag bara kommit ihåg hälften av vad Chris berättade. Jag fick ta med mig ett par öron extra (mannenvännen) för att vara säker på att förstå allt.


Chris var noggrann, men det gick inte att få bukt med Juppes onda.


När Chris slutade på Mälaren så följde jag och Juppe med till nya kliniken.

Det kändes som en trygghet att ha tillgång till Chris expertis, till och med när han till slut berättade att han inte längre ville behandla Juppe mer. Det skulle var oetiskt.


Jag har aldrig tvekat en sekund på att Chris stod på Juppes sida och att Chris var beredd att prova allt för att Juppe skulle bli så frisk som möjligt.

Nu fick både jag och Juppe vara med om ett underverk som Moder Natur ordnade på egen hand.

Juppe lyckades ju faktiskt muskla upp sin bog med andra muskler än sin avslitna biceps.

Chris fick trösta mig så gott han kunde och ville vid sista veterinärbesöket där han sade åt mig att åka hem och njuta av min kompis sällskap. Han lovade att vara med och stötta vid kommande jobbiga beslut (när vi trodde att Juppe hälta snabbt skulle bli värre).
Den som vill och orkar kan läsa om Juppes skador under taggen Skador.


Jag och Juppe vill ju visa upp oss för världens bästa Vet-Inte-När.
Få vara lite stolta, tacka för hans stöd.
Chris döpte sitt företag till Vet-Inte-När när han precis slutat på Mälaren och fick lite kommentarer kring det, att det inte lät tillräckligt seriöst.

Mina tankar går till hans nära och kära och faktiskt också till alla djur och djurägare som han träffat.
Du är redan enormt saknad.

torsdag 6 december 2018

Juppes julklapp har landat!


Ha, haaaaa, haaaaaaa så fin den är! Jag är mer än nöjd.

Phu. Sisådär en tusing är han värd min fyrfota vän.

Vad det är? Vänta, vänta. Kanske får Juppe julklappen lite före jul. Vi kan nog inte hålla oss.

I vilket fall måste den fotograferas i snygg miljö. Ooooooooooo, längtar!


Annars?

Jo, vi knogar på och fortsätter trivas i vintermörker och väder. Vi gillar väder.

I går kväll var det lektionsdags. Juppe och kusin Frami (närmast kameran) värmde upp med lite hösilage.


Frami som inte är lika fotovan som Juppe ser alltid lite bekymrad ut när jag kliver runt med kameran, men inte alls opåverkad av uppmärksamheten. Frami gillar att bli betittad han också.


Frami: är hon inte lite konstig på något sätt?

Juppe: Sssscchhhh, hon lyssnar!

tisdag 4 december 2018

Vi är knäppa: Vi gillar vintermörkret


Bu på dej du.

Jag och Juppe lekte med ficklampan och kameran när vi var färdiga med kvällens ridtur på ridbanan.

Om Juppe fick förrätt à la Brutale?

Har påven osv.


Jodå. Vi trivs. Vi är på gott humör.

Det där med att hitta en stadig yttersida is the shit för oss.

Däremot kan jag väl säga att våra galoppförsök på ridbanan gick . . . för att säga det snällt, sådär.


För att vara brutalt ärlig mot mig själv så tror jag det beror på att Juppe är en arbetsbesparande häst.

Han tar inte mig och mina galoppfattningar på allvar. Det är i alla fall min tolkning just nu.

När en Annica står i mitten på ridbanan och det är fullt med galoppande kompisar går det finfint att sparka igång både vänster och höger galopp.

Ikväll gick det faktiskt inte förrs efter ihärdiga försök och trav på volt ganska länge.

Orkar absolut inte bli upprörd. Är mer förundrad.

Vad är det som gör att det blir så?

Gör jag något annorlunda?