tisdag 17 juli 2018

Fölning närmar sig berättar Tinna


Jag får spännande sms från stallägaren tillika ägaren av Tinna från Vidvik som jag fått låna magen på.

Hon rullar sig flitigt för att få skydd mot insekter, håller sig gärna i skuggan. När hon rör sig gör hon det lika värdigt och ståtligt som alltid, men nu med en magnifik buksving.

Underbara Tinna!

Stallägaren som är proffs på att läsa av Tinna berättar att hon fyllt på i juvret, men att juverhalvorna kan bli ännu större.

Som den drottning hon är så blir hon torkad med våtservett varje dag mellan juverhalvorna för att det är så varmt och svettigt och lätt blir geggigt där.

Hon har även släppt och mjukat upp sig vid bäckenet, alltså ungefär som vi människoföderskor gör.

Hjälp så spännande.

Jag är som jag är. Jag är faktiskt en ganska tråkig typ med katastroftänk. Jag vågar inte vara riktigt glad ännu (knäpp i roten). Det är ju så mycket som kan hända, precis som för oss människor.

Majestätiska Tinna, hon tar allt med ro.

Jag har jobbat kväll, men jobbar dag sista veckan före semester. Hoppas jag hinner se Tinna högdräktig innan det är dags att föla.

När vi reste på Island nyligen klämde stallägaren på ett uppmjukat bäcken på ett av avelsstona där, så jag vet hur det känns. Lite dallrigt och inte alls sådär muskelfast som det brukar. Mer som gelé eller hur man ska beskriva.

Annars?

Hå, i går kväll fick jag och Juppe uterittslektion av Matilda. Det känns bara bättre och bättre på Juppes rygg.

Nu är vi i det ljuvliga läget när några polletter vill trilla ned för oss. Juppe har hittat dragläget i tölten, det vill säga bakben på och överlinje - check. Vi orkar inte hålla formen några längre sträckor, men vi har hittat dit.

Så kul.

Vi red sent på kvällen i går, när svalkan smög fram ur skogen och gjorde det drägligt att röra på sig.

I kväll ska jag bara åka ut till Juppe för att promenera honom till en fin liten glänta i skogen där det växer gräs.

Det är mysigt att hänga och Juppe tycker det är mysigt att äta. Win-win.

fredag 13 juli 2018

Petigt noggranna töltfattningar


Jaha ni. Kursen spökar (i mitt huvud) och uterittslektionen gör detsamma.

Glad blir jag för kommentarer på Juppes facebooksida också.
Glad för snälla kommentarer om att bloggen är kul att läsa, och så fina kommentarer om det där med att vara envis. Är det inte det ena så är det det andra.


Jag tycker det är bra att inte vara nöjd. Jag vill alltid mer.
Låter det gnälligt så beror det på det. Jag vet att många kämpar med att få sina skadade hästar friska (det har vi lyckats med Juppe och jag och bara det är himmelriket), kämpar med att få ren tölttakt eller rentav att få till det där med tölt.

Men det är ju gnetet som är kul också!

Nu vill jag slippa se ut som en glad anka när jag rider. Glad vill jag se ut, men inte som en anka.

I bästa Bettinastil har jag kastat mig ut på nätet och glufsat i mig allt möjligt om kvinnliga bäcken kontra manliga (de har grymt mycket mer svans - visste ni det?).
Läst om någon som tycker att ryggen ska vara ett mjukt s - annars förlorar den sin stötupptagande förmåga. En linjalrak rygg är helt enkelt inte skön för hästen heller.

Ja, vad ska man tro.

Jag är rent otroligt svankryggig. Har alltid varit.

Kanske kan jag inte bli helt uträtad i sadeln, kanske ska jag inte ens bli det?
När jag liksom slätar ut svanken känns det nämligen som om jag sitter på en custom mc med stolsits som en stolt islänning till häst à la 1950-tal.


Detta ska nu utforskas. Njutningsfullt.

Eller hur Juppe?


Du ä go i hövvä du, sa Juppe på bred värmländska.

Bara för att retas.

Det är ju djävulsk, djävulsk varmt och så torrt så man vill gråta.
Jag ställe klockan i går på tidigt, trots kvällsjobb.

Tur det.

Vi jobbade på en halvtimme, ganska så koncentrerat båda två.
Vi slåss med töltfattningar utan att huvudet går upp på Juppe, vågade oss till och med på galoppfattningar minsann - och så njöt jag av Juppes trav i högt gräs. Njöt av att känna kraften genom Juppes kropp och skrattade som vanligt högt åt att jag blir till en svajmast där uppe.

Jag rider i en fem år gammal bomlös sadel, en av sömmarna som håller fast knävulstret mot allt det andra hade släppt. Mannenvännen som hade läderarbetsprylarna framme fäste den sömmen.

Nu slipper jag noja över det i alla fall. Tyckte på något sätt att sadeln blev lite stadigare. Bra i alla fall att inbilla sig det.
Skönt också att ha gått igenom sadeln riktigt ordentligt, har tvättat och smörjt och kollat över alla limningar och sömmar. Det borde nog alla göra, det handlar ju om säkerhet.
Gör du det?

onsdag 11 juli 2018

Juppe har fått en halsring!


Titta så fin!

Mannenvännen följde med till stallet och så mätte vi in för en halsring med hjälp av en mall i styv papp.

Jag har ju egentligen ingen aning om vad som är en bra längd för en halsring eller cordeo som de också kallas ibland. Jag googlade och sökte på bilder.

En av modellerna såg ut så här, med en ring att fästa grimskaft i, tror det ger bättre passform också eftersom lädret liksom kan vika sig i ett v där med hjälp av ringen.


Jag skulle inte ha klarat att göra en så fin halsring.
Mannenvännen gick en kurs i läderarbete för typ 20 år sedan. Nu plockade han fram prylarna igen, och en bit råhud som han hade kvar.

Här tunnar han ut lädret för att skarven ska bli snygg, biten råhud han hade kvar var ju inte tillräckligt lång.


Skarven limmades och vid varje fästpunkt vid ringen både limmade och syddes lädret fast.


Bara för att det är snyggt så sydde mannenvännen två dekorsömmar längs kanten på halsringen också.

Med hjälp av en "sporre" fick han till jämna och djupa hål för sömmen.


Tråden är spunnen av lin och vaxad.


Kanterna på lädret stängde han med bivax och så smorde jag en omgång läderolja på ringen.

Tadaaaa. Färdig!

Ja, det tog ett tag. Nej, man får inte ha svaga händer eller vara rädd för att få ett sylstick eller två.


Snygg färg! sa Juppe.

Så den här är tänkt att ersätta styrenheten alltså?


Du sitter som en hjälplös fluga på min rygg och jag är pilot?

Varför är du sur nu då?

Vaddå? Andra signaler?

Jag säger: det här ska vi öva in lugnt och metodiskt. Jag har ingen större dödsdrift, tvärtom. Jag älskar livet och vill gärna hänga med ett tag till.

Detta bygger på en lydig Juppe och på att jag känner mig säker.

Jag har googlat och nördat och till exempel läst Mathilde Brandts inlägg om säkerhetstänk vid ridning utan träns.

Det får ta hur lång tid det vill, vi har inte bråttom. Vitsen med en halsring för mig är att vi ska ha roligt, att Juppe ska få tänka och klura och undra vad jag menar egentligen.

Annars?


En broms och fyra flugor och en massa björkfrön på den sakramentskade limbollen.

Linan har hasat mot stammen, så nu vajar den inte i vinden. Måste fixa någon dag.


I dag då?

Vi gick en gräsätarpromenad. Bara hängde med varandra.

Jag tänker också att det kan vara skönt att äta sig riktigt mätt i alla fall en gång per dag nu när betet börjar tunnas ut i sommarhagen. Inte för att Juppe på något sätt skulle må dåligt av att gå ned lite i vikt, utan för att jag tänker att han är gladast då.

Så det så.

Har du något tips på vad jag ska tänka på när jag börjar rida i halsring? Tipsa gärna i en kommentar.

Längtar efter att köra igång, men det får vänta lite.

I morgon ska jag gå upp tidigt trots kvällsjobb, för att hinna rida lite innan värsta värmen slår till.

Efter en vilodag ska Matilda rida, en vilodag till och så ett Matildapass igen. Så lyxigt att kunna få hjälp med ridningen under kvällsveckor, annars med.

Ska bli så kul att höra vad Matilda tycker om Juppe och hur han är nu. Det är ett tag sedan de hade en dejt.

tisdag 10 juli 2018

Gå på kurs = nya problem

Nej, nej. Fy på mig. Utvecklingsområden menar jag. Spännande utmaningar.

Har fortfarande lite lätt träningsvärk efter tvådagarskursen i centrerad ridning på Bäjeby gård, instruktör Annica Strömberg.


Här har Juppe och jag (först på den här bilden) sällskap på ovalen av Dokka med matte.


En ska ju ta det positiva först.

Pjuäh. Jag har en ganska lydig vänsterfot.
Vänsterfoten pekar inte lika ilsket rakt ut som högerfoten gör, den vinkar fortfarande som en glad gäl vid Juppes mage.

Det gjorde den i fjol med, på förra årets ridweekend. :-(


Juppe då?

Han känns stark! Kondisen har blivit bättre.

Och - vi har ett nytt problem:

Juppes krulledutthals har blivit en kamelstång som pekar rätt upp i skyn.

Jaha.


Jag började tänka på det på allvar efter Juppes semester. 
Jag trodde nämligen att det skulle vara som att kliva på en omstartad maskin när jag hoppade upp på en semestrad Juppe.

Hå.

Det var svårt att få ren tölt, vi fick tänka flera varv kring det mesta faktiskt.

Och en av sakerna jag tänkte på då var Juppes hals.

Han smiter inte längre under tygeln, han kör stjärnkikarmodellen.


Titta vad fint. Avslappnad Dokka som stannat perfekt i halt, alla fyra benen står jämt.

Ingen stjärnkikare där fram.

Det är så vi vill ha det.


En liten flirt med kameran kan en ju kosta på sig. Sympatisk pålla.




Här har Juppe skjutit upp halsen i trav också.

Just i traven brukar vi slippa det här, men å andra sidan travar vi ofta i åkerkanterna och där är det ju lite gräs som hjälper oss med påskjut och koncentration. 


Bra grej: inte ett dipp på Juppe i traven. I alla fall inte som jag märkte.

Han känns helt jämn och fin och lika fin i båda varven.


Hals Dokka-style.


Hals Juppe-style.

Ni fattar hur retsamt det är va?


Å andra sidan (äh, vi har fler sidor än så):

Kursen var så fantastiskt kul.
Juppe och jag njöt av ridpassen och just här tror jag Dokka och Juppe njöt av varandras sällskap också.

Annica bad oss rida upp jämsides för hon var snäll nog att smattra med min kamera.

Hästarna greppade grejen. Det var rent otroligt hur mycket de tajmande ihop sig med varandra.



Bara för att komma ihåg. Det var lögn i helskotta att få höger galopp.

Vi har väl aldrig haft problem med höger galopp?

Å andra sidan bråkade jag rejält med min höger höft, den är stel och nu kan jag inte smita från yogapassen längre. Nu är det bara att tänja ut skiten. Värre än så här får det inte bli.


Nu till det roliga:

Vi kände oss som sleipnir hela bunten.

Det var så roligt att rida och känna sig som en enda stor kropp som hörde ihop på något underligt vis.

En häftig och udda känsla.

Fanns det någon sportgren där det gällde att synka alla steg vet jag vilken stallkamrat jag skulle vilja träna med:
















Underbart roligt.

Ursäkta rörigt inlägg.

Som vanligt är det faktiskt min kropp det handlar om när vi går på kurs. Det är så skönt att det är så. Att min kropp bråkar kan jag leva med.

Det dök upp ett facebookminne just i dag, ett tre år gammalt minne. Där stod Juppe i en sjukhage och hade synpunkter på hur stor den var.

Bläh.

Nu går vi på kurs, utvecklas och har saker att jobba på. Bra det.

I går fick Juppe vila, i dag red vi uterittslektion för Matilda och har börjat jobba på stjärnkikarhalsen.

Ett mycket bättre problem än krulledutten, sa Matilda och då tänker jag tro henne.

Vi ska tamejruttan göra otroligt noggranna töltfattningar och nedtagningar och halter.

Det blir nog mer om kursen, bara hjärnan skramlar färdigt.

måndag 9 juli 2018

Juppe testar: Sticky trap lim


Vad gör en inte för sin pålle?

Allt, ungefär.

Här står Juppe och Baldur och tittar på när vi riggar för att hänga upp en flugfälla grande. En studsboll för barn som jag sprejmålat svart, kompletterat med ett rejält rep för upphängning och så burken med lim:


Sticky trap lim. Inköpt på Glada hästen i Västerås, men finns på många fler ställen.

P Lindberg är ju så trevliga att de lägger ut säkerhetsdatablad. Där finns inget mer att hämta om innehållet i limmet, som försäljaren Danrider lovar och svär inte ska vara attrakivt för pollinerande insekter som bin.

Inte heller ska det vara kraftigt nog för att fånga småfåglar.

Tittar man på P Lindbergs produktblad ser man att tillverkaren är mycket hemlig, det finns inget som säger att innehållet är giftigt, men man avslöjar heller inte mycket.


Juppe har så geggiga och plågade ögon att jag vill prova, miljömupp som jag är till trots.

Och inte heller är jag så miljömuppig att jag låter bli insektssprejer till pålle.

Mannenvännen hängde bollen i hästrumpshöjd, precis som tillverkaren rekommenderar.


Jag tog på mig engångshandskar i nylon och en liten bit avklippt kökssvamp att smeta ut limmet med.

Tillverkaren rekommenderar både pensel och svamp.

Jag säger: tar du pensel, ta en med jädrigt styv borst. Limmet är supersegt att smeta ut.


Kleta, kleta.

Limmet är ljusbrunt till färgen och vansinnigt klibbigt.
Klädsel = oöm. Och tänk er för var ni hänger upp fällan.

Jag fick tillåtelse av stallägaren att hänga fällan i stallägarens skog, jag valde en björk en bit från hagen - men ändå ganska nära. Stället har sol stor del av dagen och vinden kommer åt att gunga fällan, det ska tydligen trigga bromsarna att attackera. Mohahahahaha.

Fällan ska vara mörk för att suga åt sig solvärme och på så sätt imitera en varm djurkropp.


Jo, barnsligt roligt att smeta runt med limmet.

En tacksam publik gjorde nöjet ännu större.

Om man ska hänga fällan i hagen?

Bara om man är jätteförtjust i att shamponera och rykta hästar. Limmet sitter som berget kan jag berätta. Några stänk hamnade ju på huden, vanlig tvåltvätt duger inte för att få bort det.


Limmet ska tydligen tåla regn.

Om två veckor ska det vara dags att fylla på med kletigt lim igen.


Rackarns så besviken jag blir om inget fastnar. Jag ska berätta hur det går, jag lovar.

När jag kom hem använde jag resterna i svampen för att smeta in en liten vit plastburk invändigt. Vitt är tydligen bra att använda i stall till exempel, den typen av flugor dras till vitt.

Den enda flugan som kom på besök tog sig med lätthet ut igen. 😱


Pilen visar var jag hängt fällan. En bra bit in från nyfikna hästmular och inte i närheten av där människor rör sig.

Kan det inte vara i morgon redan nu? Vill se om något fastnat.

Annars?

Har jag varit på fantastiskt roligt, lärorikt och mysigt tantridläger.

Jag har ont i benen, träningsvärken avslöjar vilka områden jag fick hjälp att fokusera på i bästa centrerad ridning-anda.

Måste smälta intryck. Bearbeta lite stolthet som fått sig lite törnar (bara bra), helt enkelt formulera mig. Inlägg kommer! Och uppföljning på fällan förstås.

onsdag 4 juli 2018

Skit i fotboll - vi är bäst


I det ytterst lilla är faktiskt både jag och Juppe väldigt modiga.

Värda respekt.

Vi vet det. Tittar på varandra och nöjer oss med det.


Vi har uträttat storverk på sistone, i sällskap av andra.

I går och i dag utför vi storverk på egen hand.

I går körde vi faktiskt på brutalt, trots värme, bromsar och skit.

Vi klättrade i avelsflockens hage, plussade på med travjobb i högt gräs bakom källarbacken (som Juppe tycker är läskig). Belönade varandra med avslappnade frust och gav oss inte.

Det blev både tölt och trav längs med åkern mot skogen också.

I dag skulle jag ha promenerat med Juppe på backen. Det blev uppsuttet.

Men - uppsuttet med ambitionen: Långa tyglar vad vi än råkar ut för.



Vi råkade ut för.

Inga stora faror, men en pippi som högljutt protesterade och flapprade fram framför oss.

Juppe satte sig på rumpan och undrade vad i h-e det var fråga om.

Kom, nu går vi, sa jag.

Det sköna med Juppe är att han gör det.

Jag tog inte en millimeter i hans tygel på en timme, trots att jag ville.

Jag bestämde mig för att lita på honom till hundra procent. Gör man det pillar man inte i tygeln, man påminner om vart vi vill gå, men en tar inte och stretar i tygeln.


Ibland är du snudd på intelligent, sa Juppe när jag hoppat av hans rygg efter en timme.


Skit på dig, sa jag.

Hö, hö, sa Juppe.


Jag tycker du är både snygg och klok som lämnar tygeln åt mig.

OCH fattar att bästa belöningen är att få äta mat efteråt.

Skit på dig, sa jag.