måndag 22 oktober 2018

Skritt för hela slanten


Jag kände på tävlingen att Juppe gick fram dåligt, flera domarkommentarer handlade också om dålig energi.

För mig blir det en väckarklocka (som jag kanske inte skulle behöva).

Juppe är inte riktigt lydig. Han är inte med mig.


I dag tog vi en vända på ridbanan. Bara i skritt.

Jag vill att Juppe ska knata på i skritten utan att jag ska behöva tjata med skänkeln.

Juppe var som en seg råtta.

Hu. Vi jobbade på i drygt en halvtimme, bara i skritt. Jag beordrade min hjärna att inte låta skänklar småtjata om bibehållen skritt, det blev en rejäl tillsägning istället när det behövdes.

En Juppe kan bli lite egensinnig, kan tycka att godis är en rättighet istället för en gåva till exempel.

Gulp. Vi var där i dag. Det blev ingen uppsittningsgodis. Han stod inte still (det har han inte gjort på ett par gånger). Nu är jag trött på det.

Jag vet att vi har tur. Vi har vår lilla procedur av äktenskapligt gräl där allt kommer att landa fint. Trots det tycker jag inte att det är kul. Men nu är vi på gång.

En Juppe som inte får uppsittningsgodis protesterar med en nacke som böjer sig som en sprättbåge, g-o-d-i-s!

I slutet av vår svettiga halvtimme gick det bra att skritta på volt med någorlunda temp och att göra skänkelvikningar där stegen inte går i stå.

Blä. Elände. Men nödvändigt.


söndag 21 oktober 2018

Skogsmysfistur och trav bredvid cykel


Jag älskar gråvädersdagar. Frisk luft. Mjukt ljus.

Den här blev extra fin med ett helt gäng fuxar som tog sällis på tur i skogen.

Jag cyklade fram till skogen och Juppe travade bredvid.

Mycket nöjd med neonorangea mössan jag köpt också.

Den lyser som ett halvt vägbygge.

Somliga får allting, sa Juppe.

Somliga får bara jobba och får ingenting, sa han också.


Sedan fick han prova mössan och blev glad igen. En Juppe är aldrig långsint.

Tror det är skönt att få trava utan ryttare för en pållerusk.

På hemväg när det blev intressant att komma till stallet ökade Juppen farten, när jag lade spöet mot hans bog bjöd han på jättefina sträckta dressyrframben. Så fin.

lördag 20 oktober 2018

Det var himla roligt att tävla!

(Anne Fornstedts domarkommentar)

Uj. Jag kollade i bloggen. Det är fyra år sedan vi tävlade på Björsbo och hos tölt.nu Juppe och jag.

I dag var det dags igen. Det känns som jag pratar om ett annat liv när jag tänker på tävlingarna vi fick vara med om innan Juppe fick sina skador.

Det härliga med dagen: en hel radda människor som stod och APPLÅDERADE vid ovalen när vi kört vårt program. Underbara Bäjeby-kompisar. Wow liksom.

Juppe bara: Det är rätt! TA I lite mer bara när ni klappar.


(Toti Arnarsons domarkommentar. Eller siffor i alla fall, han var den enda som inte skrev något, i alla fall inte för mig.)

Är det något vårt stall är bra på så är det pepp.

Skönt det. Jag sov så fruktansvärt illa natten till tävlingen att jag faktiskt inte orkade vara nervös längre.


Det är lika bra att outa det med en gång. Jag har lite lättare Lena Lennartsson-skräck. Och här har vi hennes kommentarer.

Varför skräck? Jag har sådan respekt för hennes gångartsskola och har hört att hon är skoningslöst ärlig (en bra egenskap tycker ju jag egentligen). Jag var väl rädd för att hon skulle skriva: åk hem och öva.

Jag är jättenöjd med mina poäng. Men allra, allra mest är jag nöjd med min häst.

Juppe frustade flera gånger inne på ovalen under tävlingen - jag blev så glad!

Sedan kvävde han ett hingstskrik i en kurva också för den delen. Det blev mer som ett gnissel som ett svar på en annan häst som stod vid transporterna.

Vi var inte ens i närheten av att få rida final. Jag fattade aldrig om de enbart körde A-final. Det var ju tokmånga anmälda till tävlingen.


Tävlingsliv. Att hänga vid en transport.


Juppe fick skjuts av kusin Frami.


Så skönt att ha två hästar som bara kan hänga med varandra.


Även om det, hrm, blev liiiite busigt emellanåt.

(Hi, hi, hi)


Det här tar jag med mig från dagen:

Även om Juppe är hyfsat lydig behöver han bli mer med mig.
Det är inte okej att störas av skrikande hästar vid transporterna till exempel.

Hur f-n ska jag få till en framridning där Juppe blir mer alert?
Jag försökte få till tempoväxlingar och lite dittan och dattan, men han var inte riktigt där.
När vi red på en grusväg blev han superspänd, jag som trodde att han skulle slappna av när han fick trava. Spänd är ju inte alert.

Jag tror att mina tävlingsnerver börjar lugna ned sig nu. Jag måste ju också koncentrera mig på det vi gör på ovalen. Jag vill tävla mer, en härlig känsla. Vi har ju överlevt två tävlingar nu.

Jag känner faktiskt vad vi inte gör rätt. Ibland kan jag korrigera.

Juppe den rackaren vill haka på hästar som sprang förbi oss. Då rollade vi i tölten bland annat. Det måste vi öva på.




Fina kusiner.

Juppe var inte övertygad om att han skulle kliva på transporten när det var dags att åka hem.

Det är samma fenomen som när vi varit till klinik.

Jag tror att det varit lite mycket för hjärnkontoret när det blir så, overload på något sätt. Men med lite lirk klev han på.


Det roliga med en tävling är förstås också att få titta på andra fina hästar.


Och andra mycket duktigare ryttare.

Det är spännande och lärorikt i sig. Och trevligt förstås.



Det var ju en fantastisk dag.

Jo. En grej till.

Nu ska jag våga ställa mer krav på Juppe. Bli lite mer bitchig när han är vrång.

Ha, haaaaaa. I natt kommer jag att sova gott. Jag lovar.

fredag 19 oktober 2018

Juppe: Vilka troll? Jag ser inga troll?


Jag är komiskt nervös inför morgondagens tävling.

Jag valde att köra igenom programmet på ett ganska kravlöst sätt i dag för att bara checka läget.

I min mage var det styv kuling när vi gick mot ridbanan. Kort uppvärmning som funkade fint. Och så strutt iväg mot ovalen.

Juppe undrade artigt varför han skulle vara på sin vakt, jag fick inte styr på min nervositet.

Bakom bilen? sa Juppe. Sitter trollet där? Nä, inget troll.


På ovalen bjöd Juppe på fin tölt. Bra så? sa han.

Jaaaa, tack! sa jag lättat och fick ett nöjt frust i retur.

Trav? Inga problem, sa Juppe. Jag tycker vi kör varianten där jag jobbar genom heeeeela kroppen och liksom bufflar runt dig där på toppen. Okej?

Du är fantastiskt! sa jag och fick ett frust till.


Skritten gick bra den med. Det var mest jag som funderade över tempot. Jag försökte köra gångarterna lite random långt. Saktade av på udda ställen på ovalen så att kompisen inte ska bli programmerad på att bryta vid kortsidan till exempel.


Galoppen var okej. Det var jag som blev osäker på min del i uppdraget så att säga.

Det tror jag löser sig när vi är fler ekipage på banan i morgon.

Hu.

Orimligt nervös.

Om en Juppe fick tvättad svans och fick äta som en tok? Har påven en lustig mössa?

I morgon blir det tidig start. Hoppas jag får sussa gott i natt och Juppen med för den delen.

Hur det än blir så blir det spännande.

torsdag 18 oktober 2018

Equiterapeutead inför tävlingen på lördag


Våra genrep inför tävlingen går sådär.

Jag vet hur fin Juppe kan vara. Men - jag känner också mig själv. Jag känner hur hela min kropp knyter ihop sig och spjärnar emot när jag blir nervös / börjar tänka för mycket.

Jag är både nervös och tänker för mycket.
Höll på att dö i går kväll när vi gjorde en V5 på lektionen, för att alla skulle få känna på hur det känns + peppa mig och Karin som ska tävla på lördag.

Kan inte låta bli att tänka att det är något i Juppe som gör ont, när tölten blir styltig (trots att jag känner hur hela mitt jävla bäcken /rygg / nacke är som en felprogrammerad robot som motarbetar Juppes rörelser).

I dag var equiterapeuten Lena Rosqvist i stallet för att gå igenom stallägarens hästar.

Jag frågade om jag fick en tid - och det fick jag. Eller rättare sagt Juppe.


Näej. Det fanns inga låsningar i min älskade Juppe.

Hurra!

Jodå. Det fanns ställen som var lite ömma eller där han reagerade lite och som borde ha lite uppmärksamhet. Men inga stora problem.

När Lena sa att Juppe inte har någon biceps på sin skadade sida, att det var tomt där höll jag på att svimma.

Jag vet inte hur jag tänkt. Kanske att den har fäst på något annat ställe eller funkar ändå, jag vet inte.

Den finns inte. Det är tomt.

Ändå är Juppe märkligt liksidig. Han är inte mjuk och bullig över bogarna, de är markerade. Men han har muskler. Och de är jämt fördelade.

Manken är liksidig. Ryggen dito. Bakbenen okej. Lite öm i ena kotan bak, men det kan bero på att han trampat tokigt. Ska köra liniment på den efter tävlingen och hålla koll.

Nu kan jag faktiskt släppa det där med Juppes kropp. Basta.

Han är lika stark och vacker som han påstår. Nu kör vi järnet på lördag.


Skärp dig, sa Juppe.

Du skuggar min imponerande mule med din mobilhand.


Men herregud, sa Juppe.

Hi, hi, sa jag och åkte hem.

tisdag 16 oktober 2018

Vi har nog inte övat på vänster galopp trots allt



Uterittslektion i går för bästa Matilda.

Både jag och Juppe älskar våra åkerkanter, när älgjakten är pausad går det att rida där.


Matilda red Mackan.

Jag får lite dåligt samvete när jag märker hur GLAD Juppe blir när han får ösa.

Visst, han blir en svettig och flåsig och trött häst, men hela hans kropp känns vildhästglad.

Jag med för den delen, det smittar det också. Måste våga ösa mer på egen hand.

Inte fasen har jag och Juppe fått till vänster galopp på egen hand. Den kändes helunderlig och styltig, Juppe har smygit fram i höger och lurat mig. Nu vet jag.

Nu ska vi öva.

Inte heller har jag övat på ökad tölt. Jag är för mesig.

Trodde inte det var så mycket kräm kvar i Juppe på hemväg. Hå.

Vi låg och rollade mot galopp och jag fick verkligen öva på att ta och ge, ta och ge för att hämta hem Joopisen.

Det gick sådär, men kul hade vi.

Det är väl så här det måste vara, vi måste fatta båda två vad det är vi ska öva på. Ha, ha, så långsamt allt går framåt, tänker jag ibland. Och så tänker jag omedelbart - vilken tur jag har som får åka till stallet och fina kompisen och ha svåra, nya saker att öva på. På en häst som håller för det, och som vill.

Vi kommer aldrig att bli "färdiga". Sådan tur vi har.


Fantastiska bilder som vanligt ur Rijksmuseums samlingar. 

söndag 14 oktober 2018

Bildbomb: Kung Juppe av de Gyllene höstlöven



Lastträning + lite NH-träning med kompisar på ridbanan och sedan - wohoooo - fotolek med min bästa modell.

Kung Juppe.


Jag kan inte säga annat än att han är ett under av vänligt tålamod.

Det här skulle han ju inte göra om han inte ville hänga med mig.


Du, sa Juppe.

Det är en sak vi måste diskutera.


En modell får ju arvode.


Fasen vad svårt det är det här med motljus, sa jag.

Så snyggt att få det i löven och i ditt underbara hår, men det blir ju ett elände med exponeringen.


Oj, oj. Det här duger inte. För rotig bakgrund.
Jo, och så blundar du också.


Bättre, sa jag.


Ännu bättre!


Jag vet. Man är väl van vid det här laget, sa Juppe.

Tänk om vi skulle diskutera arvodet nu då.


Ååååå, perfekt, sa jag.


När jag får ett bildredigeringsprogram ska jag fixa de här bilderna.
Så kul det ska bli.


Ska vi säga ett kilo lakritspluppar? sa Juppe.

Eller morotsdito.


Sååå fint att du liksom blir inramad av grenarna, sa jag.


Måste testa med blixt också.


Då blir det kanske ett tillägg på cirka ett kilo lakritspluppar, sa Juppe.
Ej uppdelade i små förargliga bitar av matte med sekatör.


Vänta. Något har hänt med din lönnlövskrona, sa jag.


Det känns som om någon inte riktigt lyssnar här, sa Juppe.



Du är så snygg! sa jag.

Men vad fanken, svarta grenar rakt in i din skalle.

Det är för mycket att tänka på som fotograf.




Oj, oj, vad det börjar klia i pannluggen nu, sa Juppe.


Tänk om jag måste klia bort kronan! Tänk om det är så!

Nöööeeeejjjj, sa jag.


Skojar bara, sa Juppe.

En Juppe har humor (till skillnad från somliga andra).




Nu jädrar sitter kronan perfekt igen, sa jag.


Gud hjälpe mig, sa Juppe.






Du, nu börjar det här bli lite tråkigt va?


Du. Hör du vad jag säger?


Atttjjooo!


Hjälp, hjälp, kronan hänger kvar i mitt öra! Ska vi skena nu?


Nä, det orkar vi inte, sa jag.


Se statsmannamässig ut nu.


Sötmule, sa jag.


Nä, nu j-lar får det vara nog, sa min kompis då.



Syns i morrn Juppe. Då blir det uterittslektion. Wohooo.