fredag 15 december 2017

Vi håller på att hitta magen!


Å, jag är så glad. Jag har överlevt att fylla 50 år (har känts konstigt och stort och läbbigt). Det är två dagar sedan jag pussade på Juppe så det var extra skönt att hänga med kompisen i dag.

Jag var osäker på underlaget och misstänkte att Juppe kunde få megastyltor av blötsnön. Vi höll oss på ridbanan, men jag tog hjälm på och Juppe fick betsel och huvudlag. Det går ju finfint att jobba från backen med tyglar också.

Vi började där. Juppe var så stilig! Jag höll tyglarna med en hand och klev bredvid honom. Han ville så väl, så väl. När jag satte fart satte Juppe fart, och med hjälp av tyglarna kunde jag samla ihop honom lite.


Sedan hoppade jag upp barbacka. Det gick så bra. Jag ville egentligen inte göra så mycket mer än att fortsätta att leta efter våra magmuskler.

Kanske var det tack vare vår tacksamma och hänförda publik som Juppe bjöd på många rygglyft och hittade magmuskler.

Det är väl inte klokt egentligen - jag borde ha hittat Juppes magmuskler för länge sedan, vi har ju kamperat ihop i fyra år.

Men, men. Det är ingen idé att gny över saker en inte kunnat, en får vara glad för den utveckling en gör istället.

När Juppe går i skritt så letar och letar vi efter magmusklerna. Juppe kör upp huvet i frustration, tjong! Kamel med svankrygg, jag ger kommandot - sänk huvudet, ner med huvudet. Juppe gör som jag ber och jag hålller kvar i de jävla tyglarna (känns lite läbbigt men lättare efter övningar där vi människor fått vara hästar/ryttare åt varandra och fått känna i händer hur läbbigt en slak tygel är så går det mycket, mycket bättre. En övning som fröken Annica kör).

Med rejält tygeltag och armbågarna vid midjan så driver jag på Juppe fram mot tygeln och rätt vad det är så åker jag faktiskt upp när Juppe hakar i magmusklerna.

Det är så härligt!

Nu har han fått beröm så många gånger för det så jag tror han börjar leta efter läget alldeles självmant.

Ja, ja. Det är klart han badar i godisar.

Vi knogade på ett bra tag, körde slutor också och jagade spöket Mollgan med piskens spets. Tjoff! Längst där ute ska han sitta, tror både jag och Juppe går igång på mentala bilder.

Det gick jättebra åt båda hållen. Mycket lättare barbacka än i sadel.

Överleva 50-årsdag då?


Vi är ingen stor familj, men vi är naggande goda. Gänget hängde med mig till Sundbyholms slott för att äta gott och sova över.

Så skönt och lagomt firande. Så glad och tacksam för mitt lilla gäng. Bättre finns inte.

Förutom god mat och härlig stämning, en doft av 1600-tal (skönt, så gammal är jag inte) och barnbarnet som gav järnet för att få vara med under kvällen så upptäckte jag roligheter på slottets väggar.

Ja. Tema häst förstås.

I en serie tryck presenterades en rad kungligheter. Det jag tyckte var roligast att se var hur hästmodellerna förändrades med varje generation kunglighet.



Så här var roligheten ramad. Don efter person. Det började med Gusav Vasa till häst (tillträdde 6 juni 1523).


Ja, ni ser själva. Robust gubbe på robust häst. Här är det hovskägg och muskler som gäller.


Det här är rad två av kungligheter till häst. Ni ser vad som händer. Jodå, kvinnor dyker upp i damsadel gudbevars, och fyrkantiga muskelpaket till pållar börjar bli allt mer sirliga och eleganta.


Elegans. Påkopplade bakben förstås. Krökt nacke på hästen, men inte under lodplan.


Sista bilden i serien var den här charmiga. Gamla kungen (nuvarande kungens farfar, som tillträdde 29 oktober 1950). Sirlig gubbe på sirlig långbent häst. Här var det inte stridshästar som gällde, utan elegans.


Mums. Den här samlingen hade jag gärna haft hemma . . .

Och ovanför terrinen med stuvad svartkål, prinskorvar och revbensspjäll hängde den här:


Mörkt och svårgluttat. Men här har konstnären sparat på besväret och liksom "klonat" hästarna i bakgrunden. Samma svartbruna häst på rad i all evinnerlighet. För mycket av allt.

Sympatiserar.

onsdag 13 december 2017

Juppe? Det är ju jag!


I går kväll var det dags för markarbete. Juppe och jag blev förtjusta över en ridbana med helt orörd snö.

Jag blev impad över att Juppe inte brallade loss. Juppe blev impad över att jag inte bröt ihop när han fick snöplatådojor.

Fin kväll som alltid när vi kör allt från bus till följa John till trav och sluta. Och inkallning. <3

Ikväll tog orken slut, och i morron åker vi iväg för att fira min läbbigt jämna födelsedag. Hu. Bättre fly än illa fäkta.

måndag 11 december 2017

Från grinfärdig till ganska nöjd på en tur

Jag kan bli oändligt trött på mig själv. Eller på det jag, jag är nu.

Var är den där Bettina som glatt gav sig iväg på sin Juppesnupp som var ännu räddare som nyköpt och sexåring. Den Bettinan (gjorde i och för sig saker som jag inte skulle göra om i dag eftersom jag har skaffat mig klokskap) tog långturer på pållesnupp. Ensam.

Avåkningen har ätit sig in i min skalle. Jag är så besviken på att jag låtit det bli så.

Jag hoppade av Juppe när han började konstra i läbbiga allén. Det kändes som han ville vända och dra.

Hoppade upp igen efter avelsflockens krypin.

Det gick helt okej att trava och tölta på grusväg och längs åkerkanter.

Halvvägs in i skogen kände jag det igen. Hundar som skällde i fjärran gjorde att jag vred på huvudet och Juppe blev mer och mer stirrig och spänd.

Jag hoppade av och gick före. Grälade på Juppe när han lät halsen gå upp som en giraff, drog ned huvudet på kompisen och backade honom. Tvingade honom att titta åt mitt håll istället för att stirra med tefatsögon in i dungen vi gick genom.

Om det är kul? Nej. Inte ett dugg.

Det är länge sedan jag kände ridglädje på riktigt. Just nu är det mer plikt att åka ut till stallet än genuin rekreation. Jag sänker axlarna de dagar jag bestämt att det ska vara markarbete.


Yes, Juppe. Vi överlevde skogsdungen.

Hoppade upp igen och nu pekar ju mulen ovillkorligen hemåt, oavsett hur vi rider.

Juppe hade svårt att slappna av i tölten, det blev knackigt och läbbigt. Jag fick mer och mer och mer och mer i händerna. Och Juppe mer och mer och mer hektiskt bråttom.

Jo, vantarna fick jag överge vid avelsflocken. Jag kände direkt att jag inte skulle ha en chans att plocka hem Juppe med ridvantar på. Fick offra korvfingarna i temperaturen runt nollan. Det gick ändå bra.


Till höger på den här bilden går ett krondike. Det var på en smalare åkerkant där som jag åkte av min vän.

När vi var här fick Juppe superbråttom. Helst ville han bara springa hem i flygande fläng, det kände jag. Han var inte alls med mig.

Vad gör en då? Sysselsätter både sin och hästens hjärna så gott det går.

Aktiv skritt i riktning mot stallet så att säga (enligt Juppes hjärna är det mot stallet) och mjuka serpentiner. Jag tvingade mig att rida så noga jag kunde, halvvägs kom jag på att halvhalter inför varje böj ju är bra.

Juppe började frusta.

Den rackaren trodde vi var färdiga och skulle gå mot grusvägen när åkern tog slut. Det skulle vi inte eftersom jag bestämt mig för förbättra Juppes kondis. Jag tror att det fattas en hel del kondis faktiskt.

Vi styrde tillbaks längs åkerkanten. Nu körde vi tölt i slalomsvängar istället. Lika noga ridet. Tror det var galet jobbigt för Juppe med lite gropig och gräsig åkerkant. Han flåsade rejält efter en raka med svängar på.

Färdigt?

Nej. Alla goda ting är tre. Tillbaks och så samma procedur - tre gånger.

Nu frustade Juppe efter tölten också.

Töltade sista åkerlappskanten mot grusvägen också, då var Juppe rejält sliten och föreslog skrölt. Helt okej, sa jag. Det är minst lika stärkande som tölt.

När vi nådde grusvägen hoppade jag av.

Och Juppes krulliga nerver återvände. Det var troll som hela tiden ville äta upp hans rumpa.

Jag styrde stegen mot allt som var farligt. Viftade med hösilageplast. Och - kom på att jag kunde vifta med bakflärpen på min jacka. Juppe hoppade nästan jämfota. När han stod still med sänkt huvud trots att jag smattrade med jackan blev det godis.

Varvade sluta med jackvift på vägen hem. Funkade jättebra!


Nästan hemma går man förbi en gård med garage och med en allé på slutet. Där mötte vi en hel hög hundar, en barnvagn, glad unge och trevligt par.

Det lustiga är att sånt bryr sig inte Juppe om. När en hund skällde så vände sig Juppe olyckligt runt och tittade bakåt - är det någon som ska äta upp min rumpa nu? Det får mig att tvivla på hans intelligens som jag brukar skryta om.

Glada ungen fick klappa Juppe som snällt sänkte mulen.

Trevliga paret bor en bit bort längs asfaltsvägen. De har skaffat både alpackor och getter. Jag frågade om jag och Juppe fick gå och kika på alpackorna någon dag, för att stärka nerverna så att säga. Det gick jättebra, alpackorna är vana vid hästar.

Vi pratade också om suget efter skogsvägar och andra vägar som går att promenera utan att behöva vända om och gå samma väg tillbaks.

Precis genom läbbiga allén mötte vi en trevlig äldre man som har åkern närmast tanten Dagnys hus (på ena sidan allén).

Juppe var jovialisk igen. Mannen var ute och spanade på djurspån i nysnön. Odlar man oljeväxter så vill man ju inte ha besök där, men han såg nöjd ut ändå. Han såg spår av älg, rådjur och något mer.

Mannen var förundrad över att Juppe inte är rädd för älgar. Juppe stirrade förundrad på mannen, men sa inget.

Tror både mina och Juppes nerver egentligen behöver ridsällskap. Och just det är det himla sällsynt med. Får försöka hitta på övningar som villar bort både mitt och Juppes huvud.

lördag 9 december 2017

Kvällsgymnastik


Det knepiga är att släpa sig iväg till stallet efter en dag på jobbet.

Klarar jag det så är det bara nedförsbacke sedan.

Vi fick en så härlig kväll på ridbanan jag och Juppe. Han var på ett strålande humör och ville verkligen göra sitt bästa (precis som nästan jämt - utom när Juppe sneglar med lite lömska ögon på mig).

Vi klarade snygga volter, byta varv i flygande fläng. Trav, sluta och sluta i någon slags baklängesskutt trav på mig och en väldans aktiv skritt på Juppe.

Ho. Jädrar i min låda. Det tog på låren. Slutor är bra på alla sätt.

Eftersom alla planeter tydligen stod i gynnsamt läge så tänkte jag, varför då inte ha Juppe lös och så börjar vi trava tillsammans för att sedan gå över till galopp.

Sagt och gjort. Välvillige Juppe levererade faktiskt galoppfattningar och lite galoppskutt utan att balla ur och bralla.

I höger varv är det svårare (kroppsligen eller i huvudet), där blev det jättefina galoppfattningar med bensprattel framtill. Nästan som spansk skritt fast i galopp så att säga.

Vi var supernöjda när vi gick mot stallet igen. Då hade nästan en hel timme gått!

Och jag då? Från typ fyra steg på jobbet så stod stegräknaren i mobilen nu på 7 476 steg. Helt okej.


fredag 8 december 2017

Vi härdade våra nerver i blåsten


Byar upp till sexton sekundmeter kunde moder Jord prestera i dag.

Jag och Juppe värmde upp på ridbanan, gick finemang. Sedan tänkte jag att vi är ju bara små lortar om vi inte gör något mer. Vi rider mot ovalen/grusvägen mot Hallbo och bestämmer oss på vägen dit vad vi gör.

Det blev uteritt, trots allt. Juppe var storögd och trög, men masade sig bortåt. När vi klarat oss genom läbbiga allén frustade han glatt.

Sedan kom nästa utmaning, förbi garaget. Phu. Då kom nästa frust.

Stelt, svajigt och hoppigt blev det. Men det får väl vara okej, tänkte jag. Växlade som en galning mellan trav, skritt, tölt för att hålla min kompis sysselsatt.

På grusvägens raksträcka upp mot skogen slog jag till och med till med en galopp. Den började riktigt trevligt, sedan sa min jacka FLOPP i vinden. Då blev det kanonkula av det hela.

Det som är bra är att Juppe stannade när jag vrålade NEEEEJJJJ.

Han vill väl kompisen även om nerverna ligger på utsidan.

Uppförsbacken mot Hallbo vimlade av troll, så där jag gick nedåt sedan. Jag och Juppe klarar allt så länge jag är på backen. På vägen upp skakade Juppe i kroppen.

Hoppade upp igen och det blev en hel del trams på vägen hemåt. Fick hoppa av två gånger för att lugna Juppe. För att det inte skulle kännas fånigt för min del så gjorde vi en sväng mot källarbacken, bara för att se att han gjorde som jag bad. Jo, med nöd och näppe.

Sista biten fick han promenadsällskap. Och på gårdsplanen sa min jacka FLOPP igen och då skuttade han framåt i panik. Det fina i kråksången är att han stod still igen när jag sa NEJ.

Från backen fick vi öva många gånger på att Juppe skulle sänka huvudet under hela turen.

Jo, jo. Både bu och bä alltså. Som vanligt.

Vi måste ha det lite jävligt ibland och ha lite diskussioner jag och Juppe, så har vi det. Tror Juppe kommer att uppskatta markarbete och ridbanan i morgon kväll.


Lite osäker i ögonen var han min kompis när han släpptes ut i hagen. Någonstans mellan skamsen och fundersam på mitt humör.

torsdag 7 december 2017

Tomten Juppe lär dig Rydbergs dikt - vare sig du vill eller inte

Jag är nog lite mesig, fattar att vi får växla upp om Juppe ska bygga mer muskler och få bättre flås. Men i dag blev det bara ett skrittpass på banan.

Tänker att det ändå är bättre att röra på sig lite än inte alls. Och stationerna är roliga. Jag tycker kort och gott att det är lite läbbigt med halkan.

Äääääntligen kom jag ihåg att köpa pälsglans också. Hu, vi har haft en skriande brist på det.

I hagen:


Du - ska inte jag ha min luva på mig i hagen? Den känns helt rätt.

Jo, och så kan du väl be Magnus att släta till lite här, och kanske sätta upp en belysningsstolpe. Allra helst en spotlight som kan följa mig.


Va? sa jag. Är du rädd för att slå dig? Få fläkskador?

SSCCCHHHHHHH! sa Juppe. Nu känner jag det. Hosta, hosta, harkla, harkla. Det är NU:


(harkel, harkel)
Myndig Jupperöst:

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Gud vad fint, sa jag. Har du övat länge? Vem har lärt / här avbröt Juppe:


(nu med vibrato i rösten)

Står där så grå vid ladgårdsdörr, 
grå mot den vita driva, 
tittar, som många vintrar förr, 
upp emot månens skiva, 
tittar mot skogen, där gran och fur 
drar kring gården sin dunkla mur, 
grubblar, fast ej det lär båta, 
över en underlig gåta.

Bravo, han jag precis säga:


För sin hand genom skägg och hår, 
skakar huvud och hätta --- 
»nej, den gåtan är alltför svår, 
nej, jag gissar ej detta» --- 
slår, som han plägar, inom kort 
slika spörjande tankar bort, 
går att ordna och pyssla, 
går att sköta sin syssla.

Ho, ho, sa jag. Tomten är det Bäjeby-Magnus det eller?
Nu fräste Juppe åt mig att respektera hans konstnärliga integritet.


Sedan tog han ett djupt andetag:

Går till visthus och redskapshus, 
känner på alla låsen --- 
korna drömma vid månens ljus 
sommardrömmar i båsen; 
glömsk av sele och pisk och töm 
Pålle i stallet har ock en dröm: 
krubban han lutar över 
fylls av doftande klöver; ---

Makalöst. Du har ett fantastiskt komihåg. Nä, nu måste jag kanske . . .


Går till stängslet för lamm och får, 
ser, hur de sova där inne; 
går till hönsen, där tuppen står 
stolt på sin högsta pinne; 
Karo i hundbots halm mår gott, 
vaknar och viftar svansen smått, 
Karo sin tomte känner, 
de äro gode vänner.

Juppe tittar anklagande på mig. En bjäbbig Karo har vi ju, men hur ska du fixa fram höns och lamm och får? Glöm inte tuppen!

Jag? sa jag.


Tomten smyger sig sist att se 
husbondfolket det kära, 
länge och väl han märkt, att de 
hålla hans flit i ära; 
barnens kammar han sen på tå 
nalkas att se de söta små, 
ingen må det förtycka: 
det är hans största lycka.



Så har han sett dem, far och son, 
ren genom många leder 
slumra som barn; men varifrån 
kommo de väl hit neder? 
Släkte följde på släkte snart, 
blomstrade, åldrades, gick --- men vart? 
Gåtan, som icke låter 
gissa sig, kom så åter!

Eh, hå, hå, ja, ja, sa jag. Det här var ju en bit före #metoo så att säga.
Gulligt, men lite föråldrat kan en väl säga?


Tomten vandrar till ladans loft: 
där har han bo och fäste 
högt på skullen i höets doft, 
nära vid svalans näste; 
nu är väl svalans boning tom, 
men till våren med blad och blom 
kommer hon nog tillbaka, 
följd av sin näpna maka.

Det här tror jag vi har, sa Juppe. I alla fall har vi lite småkrafspippifåglar som slåss med varann under taket till stallet.


Öh, öh:



Då har hon alltid att kvittra om 
månget ett färdeminne, 
intet likväl om gåtan, som 
rör sig i tomtens sinne. 
Genom en springa i ladans vägg 
lyser månen på gubbens skägg, 
strimman på skägget blänker, 
tomten grubblar och tänker.




Tyst är skogen och nejden all, 
livet där ute är fruset, 
blott från fjärran av forsens fall 
höres helt sakta bruset. 
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var källan må vara.

NU KOMMER REFRÄNGEN, SKREK JUPPE. DEN ÄR SÅ BRA:


Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
gott intill morgontimma. 
Månen sänker sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken. 

Oj, vad skönt, sa jag. Det är himla många verser i den där.

Ska vi tvinga Bäjebyarna att klä sig i grå kläder nu då? Ho, ho.


Du ska dressera resten av killarna att trippa fram som tomtenissar och buga vackert åt publiken när JAG är färdig.

Vi får se hur det blir med det, sa jag. Jättebra jobbat i alla fall, det där är toppengympa för små grå hjärnceller. Vem har lärt dig då? Eller, jag vill inte veta faktiskt. Någon som är liten och grå?

Fotnot: Viktor Rydbergs dikt tomten publicerades ursprungligen i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Tänk om vi inte vill ha jullov då?


Jaha. Onsdagkväll betydde sista lektionen för i år. Julavslutning. Bah.

Tur vi har en julkadrilj att se fram mot.


En rolig lektion blev det också, med en massa kluriga working equitation-stationer att lösa tillsammans.


Juppe knogade glatt på trots att han till slut fick luvan över ena ögat. Det var Annica som såg det och befriade honom från huvudprydnaden.


Du, ehehehehe, pssst, sa Juppe. Ser inte Frami ut som en TJEJ i de där renhornen?!


Det är ingen skam att vara eller se ut som en tjej, sa jag till Juppe. Det vet du.

Du är inte så lite söt själv med dina stora ögon och glittret på luvan.

Äh, jag menade inte så, sa Juppe. Du fattar ju ingenting.