Gå som en panter - jättesvårt!

Visa det här inlägget på Instagram

Is this the first step towards pantherwalk (spanish walk)? I must get a better target with something soft in the end. It is so hard to get Juppe to understand that he is supposed to stretch his leg forward. #jupiterfrånådalen

Ett inlägg delat av Bettina Bäck (@bbettina) 13 Jan 2019 kl. 9:08 PST

Juppe och jag har kul när vi försöker hitta på trick på ridbanan.

Min senaste idé är att lära Juppe pantherwalk, jag vet inte riktigt vad det är för skillnad jämfört med spansk ritt. Tror att pantergången är tänkt att vara bättre för kroppen, att hästen använder kroppen bättre i pantergången.

Det går sådär. Jag bytte taktik i dag, tänker att en target är bättre än att försöka få Juppe att härma mig.

Ska skaffa en bättre target, något mjukt som kan kan sparka på. I dag fick han in en fullträff på plastpinnen och det syntes att det inte kändes bra.

Här är målbilden (håll ut till 1.50 in i filmen):

Har du några tips på hur vi ska bete oss för att nå dit?

Kommentera! Please!

Ljuvlig långtur med SOL

Juppe och Baldur är så härliga.

De är verkligen två coola polare.

Men också två coola polare som har en förmåga att trigga varandra om en nu inte skulle tycka om högre farter under turen.

Nu slipper jag ridrädslan för det mesta och vi har lärt oss att hålla sprutt på väg ut och välja skritt eller tölt på väg hem.

Efter en och en halv timme var grabbarna trötta och svettiga.

De förstod inte alls vitsen med att jag skulle ta en vettig bild på dom.

Baldur: vad vill hon?

Juppe: vet inte. Blunda så slipper vi kanske.

Och där jag jag upp.

Så härlig tur. Fantastiskt töltunderlag på grusvägarna med is som man ändå får fäste i och packad snö.

Nu sitter jag med kinder som glöder som efter värsta fjällturen.

Bra det. Då behöver jag inte plutta på rouge inför restaurangbesök.

Juppe insåg snabbt att godiset i mina fickor var slut.

Ingen skam i kroppen har han min häst.

Påträngande? Jag? sa Juppe.

Baldur II tittade noga på det hela.

Hallå där! sa Juppe.

Är man inte värd en enda liten godis efter en långtur?

Haaaalllååååååå! Du där! Kom tillbaks!

Den utsökta ordningen kring Juppe

Jag tyckte både Juppe och jag var värd en ledig dag efter kursen. Och ikväll tänkte jag göra lite markarbete med betoning på lite. Mest tänkte jag bjuda på mat och pyssel.

Juppe vägrade lyssna åt mitt håll när jag stod och försökte överrösta kraftiga vindbyar med slaskig snö i. Tårarna rann av blåsten.

Jag gav upp. Jag vill inte slita ut Juppe från vindskyddet. Han har det bra med sina coola polare bestämde jag och styrde hemåt efter att ha huggit med mig ytterligare en Juppe-låda från stallet att sortera, tvätta ur och organisera.

Så kul. Så tillfredsställande.

Efter att ha letat ihjäl mig efter Juppes hufflex snösulor har jag bestämt mig för att ha olika teman på lådorna. En låda ska innehålla allt för Juppes hovar och ben. Nä, inte hovkrats - den ligger i sköthinken. Men resten.

Reservgympadojan som används vid tappsko, boots, benskydd och såna prylar.

Och så vidare, och så vidare.

Herregud. Denna besatthet av ordning kring Juppes prylar. Kan inte den smitta av sig lite, lite på resten av det där städeriet som måste göras hemma?

Har ni det likadant?

Katten Märta fnyser åt Juppes fint gröna lådor. Du ser nostippen på henne bakom lådorna.

Ryttarens sittben i fokus - heldagskurs med tema

Jag känner mig både rundsmörjd och mörbultad. I dag deltog jag och Juppe i en heldagskurs på Bäjeby gård.

Vi var helt upplösta i konturerna både jag och Juppe efter kursen. Men glada!

Fokus för kursen var ryttarens sittben. Sittbenens placering och dess påverkan på sits och gångarter.

Underbart härligt nördigt.

Juppe ba: jag känner mig helt sladdrig. Lösskakad liksom. Blububububububu, flipprade han fram med mulen.

Ja. Jag känner likadant.

Förmiddagslektionen ägnade vi åt att verkligen komma åt att få in känslan av våra sittben. Känslan av hur hästens ben puttar undan våra sittben, om vi slappnar av och tillåter det förstås.

Både jag och Juppe kände i våra kroppar hur skönt det är när våra kroppar inte slåss med varandra. Eller, inte slåss som i slåss. Motverkar varandra kanske är mer korrekt.

Det är så härligt när man ändå känner att man fått in en känsla för hästens steg och kropp och en större mjukhet i sin egen kropp.

Vi är ju ändå två högar med ben som ska funka tillsammans.

Och se, när min kropp inte spjärnar emot så händer det saker med pållens steg och aktion. Tänk så skönt det måste vara att slippa det motståndet. Tänk så skönt att ha en tydlig beställare på ryggen. Tölt, tack.Trav, tack.

Det är faktiskt också jätteroligt att få lära känna sin egen kropp. Hälsa på den ordentligt.

Visst. Ibland är det kanske inte så himla kul det man känner, att vänstra höften inte kan göra en rund fin böj som avslutning på att ha flyttats fram av sin hästs bakben.

Inte kul - men intressant. I alla fall jag behöver en puff då och då för att ta tag i det där med träning och stretch igen.

Nu ska här stretchas höftböjare.

Höftböjare, fnittrade Juppe. Förbi och flamsig efter en heldag med tankeverksamhet och fysisk aktivitet i kvalmigt väder.

Tänk att jag råkar ha världens bästa häst. När jag tar det lugnt och förklarar vad jag vill får jag inte bara ett frust som tacksam kommentar utan också utväxling i form av bättre jobb från min kompis.

Och det måste du gå på kurs för att förstå? sa Juppe.

Du, jag ska ta en liten tupplur. Du kan stoppa in ett par godisar under läppen som du hittar nedanför pussfläcken på mulen innan jag går.

Vilt sken i skogen!

Äsch förlåt. Kunde inte låta bli. Det var ett barn som skenade i skogen. En kille i 8-10-årsåldern.

Både Juppe och Baldur höll på att gå bananas, men barnet sluta springa efter pipig uppmaning: snälla, sluta springa!

Då hade jag hoppat av för länge sedan. Juppe var som en rymdraket, redo att fyras av.

När familjen som hörde ihop med skenande barnet dök upp lugnade allt ned sig.

Lillebror fick ge Juppe en godis och jag förklarade att Juppe är lite som en hund som behöver öva på möten. Alla var glada.

Allemansrätten är underbar och skogen är fri. Allt är som det ska vara.

Jag har verkligen all förståelse för de människor som inte vet hur de ska bete sig runt hästar, eller som rentav är rädda för hästar. Juppe och Baldur fick så mycket beröm att de inte visste var de skulle ta vägen av familjen. Ett fint möte för alla tror jag.

Det blev två fantastiska timmar i skogen på två rätt peppiga pållar.

Tror det är underbart skönt för en pålle att få använda kroppen i skritt i två hela timmar. Då är allt genomjobbat, varmt och smort.

Och så får vi ju rida förbi Titania. Hon är en liten ätmaskin. Hon tittar piggt upp mellan tuggorna, sedan fortsätter hon fylla på lilla söta badbollen till mage.

Som hon har växt! Snart är hon ifatt mamma känns det som.

Juppe och Baldur begrundar detta och var redo att visa att de också kan äta duktigt.

Vi med! sa de här söta brudarna, vilka de nu är.

Juppe blev varmskodd för första gången!

Kom just på att jag ju borde ha filmat. Förstås.

Det såg spektakulärt ut när nya hovisen kom med en rödglödgad sko, lät den svalna lite grand och sedan satte den mot Juppes hov. Det bolmade och rykte värre än värst.

Juppe såg lite fundersam ut men ryckte på bogarna. Skitsamma. Nya hovisen sa att jag kan äta samtidigt som han jobbar. Bra hovis.

Nu blev det snösulor, fyra brodd bak och traktbrodd fram.

Vi testade dojorna med en gång på ridbanan. Jag har råkat ut för en allergisk reaktion och kände mig ballonghövdad och underlig. Det bidde skritt, men skönt att kunna skritta runt utan att det känns som att man sitter på bambi.

Tror det kändes tryggt för Juppe också.

Prydligt.

Du ÄR underlig, men bra på det där med godis och hösilage, sa Juppe.

En kan inte få allt. Fota hovar när du har resten av mig att tillgå.

Varför vi bytte hovis igen?

Det beror på mitt utvecklade katastroftänk. Jag vill ha en utbildad hovis. Om något händer.

Det här ville ni läsa om 2018

Tänkte att det är kul att berätta vad ni tyckte mest om att läsa om ifjol. Jösses. Nytt år - igen. Muttra, muttra.

Ni verkar tycka om när jag och Juppe testar grejer. Nummer ett på mest lästa är inlägget:

Bästa ligghallen för lösdriften - tips inför bygget!

Jag är nöjd med att inlägget blev läst över 3 000 gånger. Medvetet valde jag också att inte länka direkt till klippet på youtube, utan texten missar man nämligen några tips.

Jag undrar också om ni vill att jag gör fler youtubefilmer? Många säger att de vill se film, men när man tittar på statistiken så är det inte så man hoppar jämfota . . .  Jag vägrar också att göra inlägg av karaktären: Kolla vilka jättefina marinblå ridoutfits jag shoppat.

Jag är lite lättare skeptisk till om någon vill se en medelålders tant göra filmer? Kanske tipsfilmer? Träningsfilmer med Juppesnupp? Och då menar jag verkligen inte att jag ska förhäva mig och leka tränare, utan då blir det fri hopp och lek med Juppe och mig.

Jo, jag shoppar. Antagligen shoppar jag för mycket, men jag vill inte göra en grej av det. Ibland visar jag upp bytena, men då är det för att jag tror att andra har nytta av inlägget - eller blir glada av det. En gång har jag samarbetet med ett företag, det kändes okej. Efter det har ingen annan frågat . . . :-)

Tvåa på mest-lästa-listan ligger:

Komperdell ballistic - en ridväst jag orkar ha på mig

Här ville jag helt enkelt visa upp hur västen sitter på en normalt lönnfet kvinna i sina bästa år.

Det verkade vara uppskattat. Jag fick många frågor om västen. Ska försöka följa upp hur den håller och hur den ser ut efter ett år. Tack för all respons! Och näej, inte fick jag betalt för inlägget om någon tror det.

Trea på listan ligger inlägget:

Juppe testar: Huf flex - tillfälliga snösulor funkar perfekt!

Jag ska göra ett nytt inlägg om sulorna. Nu har jag nämligen köpt varianten för baktassar också, de är lika bra. Här tänkte jag faktiskt göra en liten film som visar hur man tar av och på sulorna, många är nyfikna på just det.

Fjärde mest läst under hela året blev:

I dag fotades vi av Töltaren

Årets mest välspenderade peng måste jag säga. Jag har njutit så av bilderna!

Till sist så blev inlägget om: Jag och min skenande hjärna väl läst.

Gulp. Jag är också förundrad över min hjärna. Jag hoppas på och gör tolkningen att jag skriver om saker som känns bekanta för er, som känslor inför en tävling till exempel. Om självförtroende, ambitioner och om när det rent ut sagt skiter sig. För det gör det ju med jämna mellanrum.

Sedan har jag bestämt mig för att inte skämmas. Jag gör mitt bästa och vill göra saker med min häst. Basta.

Vet ni vad ni skulle kunna göra för att göra mig glad? Berätta vad ni tycker om mig och Juppe och berätta vad ni vill läsa mer om.

Kram och en önskan om en god fortsättning på nya året från mig och Juppesnupp!