Fem kilometer med rejäl backe

Juppe åt sin första tussilago i dag. Pälsen lossar i tussar, nu är det verkligen vår på riktigt.

Vi tog faktiskt tråkiga grusvägen i dag och tyckte den var riktigt trevlig båda två. Vi gick och pratade om ditten och datten. Juppe försökte få mig att fatta i tid att vi hade chansen att plåta vår kompis räven, men inte fattade jag det.

Japp. Plira mot åkern så ser du räven.

Vi klämmer lätt femkilometerspromenaden mot Hallbo. Det märks dock att Juppe har problem när han ska gå i uppförsbacken. Jag tror inte att han har ont, det är inte det. Men han funderar på hur han ska sortera frambenen. Han är inte van att ta i.

En liten backe varje dag så har vi väl någon muskel som vaknat på Juppes bog. Vi ska skynda långsamt och trivsamt.

Tillbaks i hagen var det ett gäng dåsiga killar som stod och sov. Ingen action alls.

Du Juppe, jag har en jobbarkompis som läser om dig varje dag.

Hon blev lite avis när en annan jobbarkompis fick en söt tassvinkning från en hund.

- Åhå, sa Juppe. 

 Gud vad ni snavlar. Vi sover här! sa grabbarna.

En tassvinkning tycker jag är lite snålt, sa Juppe.

Här ska hon få. En påskpuss!

Man ska vara rädd om sina fans.

Hupp, blev bara borstning i dag

Hur sjutton går det till? Jag åker till stallet för att ta en rask promenad med min kompis. Och så slutar det med att det går en två, tre timmar och vi kommer aldrig ens till promenaden?

Skit samma förresten. Jag åker till stallet som en trött sill och åker därifrån som en harmonisk och strålande buddha. Det är väl det som är huvudsaken.

Hö, hö. Säger Juppe. Hur är det?

Du kan ju inte ens ställa in skärpan. 

Jag vill mena det.

Nu är jag skarp och den där Barbro kan ju stå där och stå hur mycket hon vill.

Du. Har du tänkt på vad som skulle hända om det blev höbrist i världen?

I natt drömde jag om det, sa Juppe. 

Men så kom jag ju att tänka på att då kommer du med godis och morötter istället.

Så det ordnar sig alltid. 

Älskar vårt stall. Jag är ju liksom lite besatt av de här delarna på Juppes kropp.

Jag får alltid för mig att Juppe är spänd eller har ont i bogen eller halsmusklerna.

Nu har jag sån jädra tur att Huldas matte är utbildad hästmassör.

Hulda stod och fick fötterna fixade och då fick matte lite tid över att klämma och känna på Juppe.

Det kanske mest är jag som är orolig.

Juppe är inte så orolig, eller hård eller spänd.

Du, sa Juppe.

 På tal om bogar så behöver den nog en godis.

Annars kanske jag inte kan ta ett steg ut ur stallet. Tänk om jag trillar! Och slår mig!

Juppes oerhört manligt håriga bringa som ju behöver lite muskler här och där (men är fin ändå).

Barbackabak

Hm. Det kanske bor en liten pedant i min tantkropp ändå?

Ridbyxorna hade ett mackanhårstrå i rumpan efter ridlektion barbacka:

Jätterolig lektion! Igen!

Och återigen. Kontroll, kontroll, kontroll. Visst känner man precis vad Mackan gör med sin kropp, och för all del, vad jag gör med min.

De där sittbenen går ju inte att fuska bort. Och när Mackan lite elegant puttar över mig på ena sidan så har jag visserligen inte så mycket att sätta emot - men jag känner det!

Skritt och tiometersvolter och tölt och tiometersvolter. Moahahahahahahaha! Mer! Mer! Vi kan göra det i galopp! (Nä, jag är nog bara lite trött som skriver sådär, ska gå och sussa på saken nu).

Riktigt jobbigt med boots på

Det är ju ändå för ljuvligt att det är ljust när man kommer till stallet. Det går att se vilken häst som är Juppe, man måste inte liksom treva sig över hela flocken för att få med sig rätt (överdriver så klart, Juppe skulle aldrig tillåta en annan häst att komma i närheten av sin godismaskin).

Jag har tänkt att jag ändå måste utmana Juppe lite. Jag ser hur han låter bli att använda musklerna som drar fram skadade bogbenet. Alltså benet på sidan där han har skadan.

Benet liksom slafsar fram, han mer slänger fram det än använder muskler. Tror han lärt sig att göra så för att undvika smärta.

Det kan han ju inte fortsätta göra, då använder han sin kropp fel.

Tänker jag.

Jag tog fram bootsen i dag. Det är inga tunga saker. Två varv hade jag bestämt, ett varv på ovalen åt varje håll.

Näej. Det kändes inte bra. Jag fattar att två varv på en oval inte är något som ställer till med något. Men, det kändes inte bra.

Juppe blev så oerhört påverkad. Det var jobbigt och han försökte grisepassa för att slippa. Hela han var i uppror. Två små lätta boots var för mycket.

Jag ville också se hur mycket han orkar. Någon gång måste jag ju testa det lite grand.

Det här gör jag inte om.

Vi gick två varv till på banan utan boots för att slappna av och få igång kropparna.

Efteråt tyckte jag att Juppes hals var spänd som en fiolsträng (igen). Hoppas jag inbillar mig.

Fyra uppsuttna varv på ovalen :-)

Jepp, Juppe och jag promenerade först två varv tillsammans för att värma upp oss.

Juppe är oerhört välvillig när jag fipplar med pallen, tänker att det är skonsammast för honom att jag sitter upp med hjälp av pall. Vet inte hur hur jag gjorde, men jag struntade i stigbygeln och liksom kaaaaavade upp på Juppe.

Kravla, kravla.

Juppe vände på huvudet och tittade intresserat på mig. Är det något nytt trick på gång? Ska jag stå på framhovarna? Han fick en godis så han höll tyst.

Juppe har jättesvårt för att jobba i form. Han vill, men det är något som inte stämmer. Huvudet krallar ned mot bogen, han stretar ned huvudet mot backen. Eller också, tjoff upp mot himlen och så känns allt helfel. Tripp, tripp, tripp.

Enklast är att låta honom ha hellång tygel och låta honom ta ut sina underbara långa skrittsteg, men det känns liksom inte rätt. Han måste ju jobba lite också. Det blev lite stret och lite undran. Men också frust för varje varv.

Det är ju länge sedan vi jobbade ihop så det ska väl till ett under för att allt ska sitta som en smäck. Jag lät Juppe ta fattningar mot tölt för att han skulle ha lite kul. Han tyckte det var JÄTTEKUL. Det är rackarns så svårt att veta hur mycket han har bakbenen med sig.

Mackan är ju som en liten tusenbening och mjuk som en katt, Juppe är maffig. Så olika stilar på hästar.

Vi har legat av oss när det gäller horsies också:

Ja, ja. I morron är en ny dag.

En nästan trevlig promenad

Jomenvisst, i dag klarade vi oss hela vägen till en vändplats i skogen. Juppe överlevde att gå över gärdet, även om han betedde sig underligt. Han gick på snedden och glodde på mig hela tiden.

Suck.

Vill inte att han ska gå på snedden och belasta bogen.

Jag bytte så jag gick närmast fältet och det blev lite bättre.

Juppe stannade till och lyssnade ibland, men gick vidare med ett pet av tjockänden av spöet i skänkelhöjd. Till slut tyckte han det var riktigt trevligt det där med att gå en vindbefriad vårdag.

Tror att Juppe är på väg att flytta in i sitt eget huvud igen. Ska bli skönt när han gör det på riktigt.

Sommarjuppe är välkommen, den där vårjuppe har jag fått nog av. Sommarjuppe fick smaka av gräset som kommit upp också efter att han gått rundan, då blev det riktigt mysigt.

Tillbaks i hagen kom en liten blyg bäbibarracuda och ville hälsa.

Han är ju för näpen den lilla aborrmunnen.

Och vilken man.

Ungefär så långt hann jag att tänka:

 Så. Vad var det vi pratade om, sa vårjuppe.

Jag tror bestämt det var GODIS.

Juppe, om du inte är sommarjuppe i morrn så tänker jag lära mig minst 15 Sven-Ingvarslåtar utantill.

Den här till exempel. Tocka ååårning dä ä i välllllaaaaa drattiratttirajjjjj, hmmm, hmmmm, å gräse dä växer o rögera gror, hå, hå, hå, ja, ja hör va dä blåser i träa i daaaaaaa.

Du. Den här då Juppe. Vad sur du är förresten. Kläm i här istället:

Två millimeter räcker

Tillbaks till fredagskvällen: Hulda stod snällt uppställd med kapson på huvudet, alltså en "grimma" där fästet för longerlina eller arbetsrep sitter på ovansidan av nosryggen. Det gör det lättare att få hästen att jobba i rätt form. En häst i vanlig grimma kan vrida huvudet för att komma undan longerlinan och få helt fel arbetsställning.

Inte Hulda inte. Första övningen var att ställa huvudet. Alltså inte böja halsen eller göra en ostkrok av hela hästen - utan ställa huvudet - och genom det påverka hela utsidan på hästen. Och jag lovar, när Hulda liksom vek huvudet en gnutta så syntes det på hennes höfter att det hände grejer där.

Här ser ni en bild på hästens rygg, med förklaring på hur den fungerar.

Tänk er ungefär som om du har huvudet helt rakt fram och så vrider du huvudet mot axeln. Inte titta ned, inte titta upp, utan vrida med bibehållen hållning.

Så ungefär. Fast pytte. Två millimeter som är rätt utfört räcker för en dag. Små, väl utförda mål är filosofin. Sympatiskt.

Eftersom kapsonen sitter fast direkt i hästens huvudben (nej, inte fastborrat, men ändå med ett ganska fast grepp) så kan man styra hela hästens skelett genom ett tryck på kapsonen. Så jag bluddrar. Hoppas ni fattar något.

Annars?

En ljuvlig dag med Mackan och Barbie:

7,5 kilometer i skritt. Jag misstänker att Mackan inte är så van att rida i skog eller kanske till och med ut över huvud taget. Det var mycket som var spännande. Men han var så duktig, så duktig.

Ja, jag glömde mellis.

Sedan var det dags för Juppe. Märkte redan i hagen att han var hispig. Orkade inte riktigt bry mig om det.

I stallet slappnade han av och mådde gott.

Han gjorde ett uselt jobb som sällskap åt Arn, Juppe såg spöken på Aspgärdet (åker bakom stallet och hagarna). Varannan sekund blev han en häststaty, men vi tog oss till grusvägen utan att bli osams och utan att han gjorde annat än att stirra.

Jag fick ändå kontakt med honom och fick honom att gå. När han sänkte huvudet fick han beröm liksom när han gjorde halt när jag bad honom.

Två kilometer tog oss en halvtimme att avverka, så vi blev inte svettiga . . .

I stallet fick Juppe lyxmassage av Huldas matte (som är utbildad). Superbra, jag tycker det är så svårt att veta vad jag ska göra och var.

Du. Jag tycker det låter så fult när du sjunger, sa Juppe.

Kan du inte vissla istället? Så här!

(skvättande saliv åt alla håll, inte ens en liten rosslig tut hördes).

Tog du visslet?

Äh. Orkar inte vänta på att lite fånigt pip ska hinna ifatt mig, sa Juppe.

 Men Juppe, det funkar inte så när man visslar. Det blir ett läte när man lyckas runda läpparna och blåser samtidigt. Det är nog ganska svårt för en häst, ni har ganska stora läppar.

Du tror visst att du vet allt du.

Men så visslar inte hästar!

Suck. Hoppas på en mindre blåsig dag i morron. Och en gnutta lugnare Juppe som är sugen på en långpromenad.

När Juppe fick sin haggodis stirrade Mackan (som inte längre var en välkammad gosse) ilsket på sin rödhårige kompis.

Så fort jag vände ryggen till och gick ut genom grinden hördes ett brak. Det var Mackan som jagade runt Juppe. Han fick inte ens dricka vatten.

En liten surmört.

Såg att Juppe väntade tills Mackan tröttnade, sedan drack han. Grabbar.