Nosrem behövs inte: Juppe är nöjd

 

Jag vet inte varför riktigt, men för mig har det alltid varit ett mål att kunna rida utan nosrem.

Näe, jag hör inte till gruppen med frihetsdressyrmänniskor som tycker att all utrustning är av ondo.

Jag tror att jag är ganska vanlig.

Det är okej med både bett, träns och nosrem i min värld. Spö med.

Men just för mig har det blivit lite av en mental pryl att kunna rida Juppe utan nosrem, utan att Juppe gapar. Utan att Juppe fipplar med bettet eller ser missnöjd ut.

Japp.

Tadaaaaaaa!

Trumvirvel!

Nu är vi där.

Jag köpte ett nytt träns till Juppe. Jodå nosrem med, men den hänger oanvänd än så länge.

Tränset har lite tjockare remmar än jag haft förut, både i bredden på remmarna och i tjockleken på lädret.

Kolla in öglorna som bettet sitter i så ser ni att det är lite styvt.

Min hemmakokta teori är att nya tränset är en delförklaring till Juppes nöjda och stilla mun. 

Jag har ju dålig koll på om han var nöjd före dess, jag har haft örnkoll på hans mun sedan nya tränset köptes. Kanske inte riktigt så bra koll före dess.

Min teori är att bettet nu sitter exakt som Juppe vill ha det, på precis rätt ställe i munnen.

Jag tror också att de lite stela öglorna i tränset hjälper till att hålla bettet lite mjukt på plats.

Här är det inget som drar eller stramar i Juppes mungipor.

Min bästa tränare Matilda har också en delteori som förstås också hör hit:

Att jag har mer stilla händer. Vilsamma händer.

Jag jobbar med det och försöker verkligen ha en hand som inger förtroende, det är så svårt, så svårt.

I vilket fall så är jag både lycklig och nöjd. 

Jag klappar mig vänlig på axlarna och säger uppmuntrande: bra jobbat! 

Är du nöjd Juppe?

Hur tänker du kring nöjda munnar och stabila händer?

Ja, och för all del. Kring nosremmar?

Jag kan aldrig peka på någon annan och säga att du har fel, för jag kan helt enkelt för lite.

Livet har också lärt mig att det är så lätt att ha åsikter utan att ha hela bilden klar för sig.

Det vore däremot roligt att ta del av dina tankar kring hästmunnar och kanske kring annat som är just din hang-up. Sådana har vi ju alla.

Och kämpa på i decembermörkret (och slasket om du till exempel bor i Mälardalen som jag och Juppe)!

Äntligen kom kameran fram!

Hur svårt var det där på en skala?

Vänta, vänta.

Jag svarar själv.

Inte svårt. 

Stäng av blixten!

Är du inte klok?

Tror du att jag vill ha monsterblänk i ögonen?

Redo?

Juppe i magnifik pose, lite lätt fotad underifrån.

Är det där det djupaste du kommer ned?

Vad har hänt? Tränar du någonsin på något?

- Men Juppe, det är lite ler . . .

TYST!

Jag koncentrerar mig.

Det är så OERHÖRT sällan jag får mig avporträtterad nu för tiden så man kan få för sig att man är en negligerad och bortglömd häst.

Bortslängd som en lerig och tufsig leksak.

Förbisedd.

En okammad, hafsig hög av löst skinn över klapprande revben. 

- Nä, men vad f . . .

JOJO. Sanningen svider.

- Jag har ju varit här nästan varje dag?

- Fem, sex dagar i veckan hittar vi på äventyr du och jag. Vad fasen handlar det här om?

Jag vet. Ville bara se om du var vaken.

Du verkar liksom lite matt i pälsen och orkeslös. Inte särskilt kreativ.

Vad tror du om en profilbild?

Aaaaaahhhhh. Jag kan unna alla min profil faktiskt.

Nya griniga chefen Fylkir kan också få se min profil.

Sällsynt deppig kille.

- Dep . . .

TYST!

Jag koncentrerar mig. Nu kommer det bästa.

Det ska vara precis lagom. Inte för mycket, inte för lite.

Charmiga små böjar i mungiporna.

Fasen vad länge sedan det är jag fick beundrarpost förresten.

Kommer du ihåg när jag fick mitt portätt MÅLAT. Det var grejer.

Okej, håll i dig nu då. I kameran. Som det tydligen är så svårt att ta med till stallet.

Där satt den.

Världen behöver inte tacka mig.

Skicka en godis eller annan beundrarpost så blir det bra så.

(Mattekommentar: Eh, jag får släpa med kameran till stallet lite oftare tror jag. Vi har varit i farten på alla underbara nygamla ridvägar i fint sällskap. Cheesus. Får väl köpa ny kamera om det ska vara på det här sättet, det verkar som att det är värt det. Hur har ni det i decemberslasket /snön?).

Jacqueline: Jag har slopat ledare- och hästtänket

Jacqueline Gustafsson har ägt en hel rad med olika hästar och även varit medryttare. 

Det är först med nya och egna hästen Safir från Engelsberg som hon ändrat hela sitt sätt att vara och tänka kring häst.

Jacqueline och Safir.

- Andra kan tro att jag är mycket tuffare än jag i verkligheten är.

Hur då?

- Som när det kom ett sto till stallet som ingen vågade rida eller ens ta ut ur hagen. Då blev det jag som fick göra det.

Det var bestämt när stoet kom att Jacqueline skulle vara medryttare och hon såldes till sin ägare som en trevlig häst. 

- Vilket hon verkligen inte var. Vi fick ju höra att hon var lite tuff men att det skulle lösa sig bara man var bestämd. Vi var och tittade på henne och som du vet, första gången man träffar en häst kan läget vara ett helt annat. Man tror att hästen är trevlig men inte fått vara tillräckligt med människor. Jag hade inte hållit på med hästar på över typ 15 år. Det skulle bli en omstart.

En bild från i somras på Jacqueline och Safir.

Men varför gör du sådant?

- Jag vet faktiskt inte riktigt.  Det bara blir så. Till slut blev även jag så rädd för det där stoet att jag kunde börja grina när jag skulle gå ut till hagen och hämta henne. Hon förstörde så mycket som det tog åratal att hämta igen.

- Jag har en dålig egenskap, att vilja ta hand om djur. Jag vill typ rädda alla 😂. Även när stoet var hemma intalade jag mig själv att det skulle gå bra. Jag kunde vara supernöjd om jag lyckades kratsa hovarna, eller ta in från hagen. 

I det här läget träffade Jaqueline Elina. Elina Daleflod blev hennes stora trygghet som hon tog lektioner för.

- Inget som vi hade testat innan fungerade och läget blev bara värre och värre. Du måste skriva om Elina ❤️ en av mina närmaste vänner idag. Hon har lärt mig så mycket och betyder extremt mycket för mig. Henne släppte jag in i mitt liv, jag har svårt för det annars. 

- Jag var tvungen att blotta mig för att kunna klara av att lyckas. Det var extremt känsligt. Jag var i en svår period i livet och det hjälpt hon mig ur.

Då lärde sig Jacqueline natural horsemanship, NH. 

Det svarade stoet superbra på och sista gångerna Jacqueline red var i repgrimma och barbacka. Hästen gillade inte utrustning. 

Stoet var extremt rolig i markarbete, man kunde flytta henne med ett lillfinger. Men - hon kunde från ingenting också bara explodera. 

Safir.

- Så när jag blev gravid bestämde jag mig för sluta henne och min pojkvän Kristian köpte ett nytt sto till mig, Dimma. Det gjorde han efter att jag fött min yngsta son Emilian, Kristian märkte att jag saknade något i mitt liv. Och jag saknade verkligen hästarna. 

Jacquelines sätt att lösa situationer som dyker upp under en ridtur skiljer sig enormt från mina. När jag hoppar av hästen för att promenera förbi något läskigt så sade hon till sitt trygga sto - vi ska förbi. Väljer du att galoppera så är det okej, men förbi ska vi.

- Jag har ju heller inte förstått det du sagt om din Juppe, att du var beredd att umgås med honom bara från backen. Nu känner jag samma sak. Det är första gången i mitt liv som jag känner så.

- Med Dimma kände jag mig hundra procent trygg, men har ju insett att jag inte gav henne så mycket val. Precis som du skriver så bestämde jag att vi ska gå förbi, du får välja gångart men inget larv. Jag var snäll men ändå bestämd. Det fanns mycket kvar från medryttarstoet som gjorde mig till en ledare. 

Safir.

Hur kan det vara så annorlunda med den här hästen tror du?

- Med Safir har jag slopat ledare och hästtänket. Jag hade aldrig känt behov av att behöva tillrättavisa eller tvinga. 

Nästan samtidigt som Jacqueine köpte Safir blev hon själv dålig i kroppen. Hon fick så mycket värk i knäna att hon inte ens kunde ta en promenad med sin häst när det var som värst. Rida gjorde också ont. 

- Det nya sättet att tänka kom i samband med att jag blev dålig och kände vilket enormt privilegium det var att bara få hänga med min häst i hagen. Att se hur hästarna rör sig, pratar med varandra och bara mysa. 

- Jag har aldrig lagt så mycket tid på att hänga med hästar utan innan. Jag har gjort det jag velat som att rida och longera. 

Med Safir tillbringade Jacqueline timmar stående på ridbanan till dess att han helt lös och av egen fri vilja sökte sig till henne och inte lockades av gräset runt banan.

- Jag vill att han ska komma och hänga med mig som med sina kompisar i hagen.

Jacqueline började läsa om belöningsbaserad hästträning, det är nytt för henne så hon utforskar och lär sig.

- Vi har börjat med trick med mycket paus och korta sessioner. 

När Jacquelines kropp blev bättre och hon kunde börja gå igen så började ekipaget att gå samt rida i skogen - dit Safir ville. 

- Han har blivit som Ferdinand och ska lukta och titta på allt som finns. Vi är liksom här och nu. Det har varit extremt viktigt för mig som människa. Mitt mål är att vara här och nu och in the moment.

- Jag har alltid legat ett steg före, stressad av att känna mig sämre än andra. Känt att jag har dålig ridkänsla och dåligt självförtroende.  Nu när jag slopat traditionell hästträning känner jag att jag aldrig mått bättre i mig själv och mitt hästeri. Jag vet inte alls vad det här kommer ta oss i framtiden, men just nu uppskattar jag varje dag och varje minut med min häst.

Jacqueline tror inte att hon skulle ha upptäckt det utan att hennes egen kropp strejkade.

Men du har ju vissa mål för dig och Safir? Som att rida utan utrustning? Varför? Jag skulle vara livrädd. Jag vill också, men kommer nog inte att våga.

- Mitt mål är att vi ska vara så sammansvetsade i våra rörelser tillsammans att vi inte behöver utrustning. Vi ska tillsammans kunna röra oss fritt, i balans och båda vara lika delaktiga och ta ansvar tillsammans. Jag vet inte om vi någonsin kommer att komma dit, men det är en av mina drömmar. 

- Skulle vi aldrig ta oss dit så jag är nöjd bara jag får åka till stallet och hänga med min underbara häst. Jag har inga krav på att vi ska komma dit, går det så går det. Det får tiden visa. När vi är redo så är vi redo och annars fortsätter vi med det vi gör och är lyckliga i alla fall.

Vill du läsa om fler hästägare och sätt att ha häst?

Elisabet: "Jag får kämpa för att våga lita på min trygga häst Viggo"

Fick SMS i hästhagen: när kommer du in i mötet?

 Hästmänniskor blir tydligen inte äldre än cirka 12 år.

Jag är det levande beviset. Kanske du också? Behöver lite uppmuntrande feedback från dig här.

Tar det från början. 

Jag skulle hämta pryl från arbetskamrat i stallet, jag kände av snorighet och annat som kunde vara förkylning/covid/hysteri. Bäst då att lämpa av pryl i stallet utan fysisk kontakt.

Jag hade jättebra koll på tiden. Snabblunchen låg i magen.

En kvart i bilen så är jag hemma.

Jag hann helt lugnt att åka förbi avelsflockens hage för att kika på unga fröken Titania.

"Du får nog gå till övre hagen, de har det alldeles för bra där, sa stallägaren."

Så var det ju.

Två underbara hagar med en passagegång har de älskade grisarna i avelsflocken att röra sig på.

Klart de var i övre hagen.

Titania mötte upp och berättade att hon börjat som Au Pair och att det ändå får dagarna att gå utan polarna som börjat skolan.

Wow! Au Pair, sa jag. 

Du måste berätta mer! Fortfarande med stenkoll på klockan.

Det är inte så svårt, sa Titania.

Jag har koll på lillasyster Bessa. Mamma äter mat och vilar upp sig.

Jag har faktiskt rätt mycket ansvar nu!

Titania pekade med mulen och sa viskande: de andra som jobbar i hagen är urgamla.

De orkar bara klia sig och äta. Jag får dra HELA lasset.

Wow, sa jag. Så ung, så mycket ambition.

Äsch, det är väl inget, sa min mildögda Titania blygt.

Sånt gör väl alla.

Du är ju fantastiskt fin och klok, sa jag.

Du klär förresten väldigt bra i den där lilla röda luggen du skaffat.

Tihi, sa Titania.

Du är ju riktigt rolig.

Ska du flytta in?

Det vore underbart, sa jag. Frisk luft och fint sällskap.

Jag har lite för klen päls bara, jag skulle frysa ihjäl vid första köldknäppen.

Du Titania, är det helt nödvändigt att klia av sig övre delen av manen?

- Du är inte min mamma.

Såklart, sa jag. Det är ju underbara Tinna som är din mamma.

Du, måste ändå fråga. Att samla på sig kardborrar och lera i manen, är det modernt bland ungdomar?

Exakt. Det är modernt.

Frågor på det?

Va?

Det kliar, pep lillasyster Bessa.

Klia på då, sa Titania.

Ska bli, sa Bessa och precisionspillade mot en liten stubbe.

Ja, vad sa du om mina kardborrar, sa Titania.

Inget, absoluuuut ingenting, sa jag.

De är spännande och klär dig på något sätt.

Jag tyckte jag hörde något annat, sa Titania.

Jaså, sa jag.

Du, har jag förresten berättat för dig att jag överlevt två tonåriga döttrar.

Du vet, tonåringar kan faktiskt ha åsikter om både det ena och det andra. 

Och vara lite dåliga på att lyssna på äldre.

Inte för att det gäller dig, menar jag.

Precis, sa Titania.

Ska vi leka nu, undrade Bessa.

Visst. Om du kan stå på tre ben, sa Titania.

Titta, titta, pep Bessa.

På vadå, sa Titania.

Det här! Det här! skrek Bessa.

Vadå? sa Titania.

Nu får du faktiskt kolla! sa jag åt Titania.

Hon har stått på tre ben en evighet.

Ja, jag såg, sa Titania. Det kunde jag göra när jag var nyfödd.

Nu får du ge dig! sa jag.

Surmört! sa Titania.

Sluta nu, sa jag. Ni är så fina och duktiga båda två.

Ni är fantastiska hästar.

Vi veeeeet!

Mamma Tinna suckade djupt och stirrade demonstrativt ut mot nejderna.

Vill du inte var med på en bild? undrade jag.

Jag kan ta ett porträtt på din fina profil?

Tystnad.

Lätt suck.

Jag har en profil, sa Bessa.

Titta!

Mamma Tinna lyckas på något sätt få till en dubbel suck.

Inte hinner jag ställa in skärpan. Men ni ser lite av hennes häftiga profil ändå.

Vilken Lady!

Här låter det PLING från min mobil.

Ett SMS.

"På väg in i mötet"

H-vete.

Fattar inte var tiden tog vägen.

Jag som till och med bjudit in till webbmötet.

Det var inget annat att göra än att erkänna på stående fot:

"Förlåt. Jag blir minst en kvart sen. Känns som om jag är 12 år och glömde tiden. Var i stallet och tittade till min unghäst. Glömde titta på klockan . . . "

Som tur är var det vår underbara webbyrå jag stämt träff med. Inga sura miner där inte.

Men när ska man växa upp egentligen? När?