Vill man någonting tillräckligt mycket så går det, säger Elisabet Schenning.
Islandshästen som kallas Viggo men heter Vignir från Tomtagården lyssnar förstrött på matte.
De har precis varit ute på en utomhusritt.
Jag och Elisabet har hunnit prata under många ridrundor om vad det är som gör att medelålders ridrädda kvinnor fortsätter att ta sig till stallet.
Vad är det som gör att man fortsätter att sitta upp på hästar, trots att man egentligen inte vågar?
- Jag hade först ett sto. Hon gjorde mig så fruktansvärt rädd, berättar Elisabet.
Först i början var jag inte ett dugg rädd. Det kom med tiden.
Elisabet försökte under flera år att lära känna sitt sto och att våga lita på henne.
De tog gruppridlektioner och privatlektioner. Stoet reds till av en annan mer rutinerad ryttare.
Inget hjälpte.
Elisabet kände sig aldrig trygg. Väntade alltid på att stoet skulle skygga för något eller dra iväg.
Det var inte en enskild händelse som orsakade rädslan.
- Det byggdes upp . . . jag kände att jag inte var en tillräckligt duktig ryttare för att ha kontrollen. Hon var så explosiv, jag kunde inte förutse när saker skulle hända. Hon tävlade mot andra hästar, kunde lägga i övre växeln för att komma om någon. En sansad galopp och så plötsligt hände det bara.
- Att jag inte hade förmågan att förutse när hon skulle dra iväg gjorde att jag till sist blev skraj i alla möjliga situationer.
Till slut gick det inte längre.
Elisabet sålde stoet, stoet såldes vidare tills det hamnade hos en ägare som gillar fart.
- Hon har det så bra nu. Hon måste vara hos någon som verkligen kan njuta av hennes energi och framåtbjudning.
- Jag tänkte att om jag inte köper häst med en gång så kommer jag bara att sluta med ridningen.
Elisabet trodde att mycket skulle ordna sig automatiskt med en lite mer godmodig häst.
För fortsätta med sitt hästliv ville hon mer än allt annat.
- Jag åkte och provred en häst jag tyckte lät okej på annonsen.
- Provridningen gick helt fel. Det var en ganska pigg valack och tror inte jag förstod då hur mycket rädslan satt kvar i mej. Jag blev jättehård i handen och hästägaren blev sur på mej.
När Elisabet åkte därifrån och kände hon sig totalt misslyckad.
- Där någonstans gav jag upp, tappade det sista av självförtroendet.
- Jag red fortfarande lektioner i vårt stall en gång i veckan och tänkte att jag fick nöja mej med det. Där kände jag både ridläraren och hästarna och ridningen gick bra.
Men Elisabet hade fortfarande lite koll på hästannonserna och när annonsen på Viggo dök upp och hon läste beskrivningen av honom så bara visste hon att:
- Åker jag och tittar på honom - kommer jag vilja köpa honom.
- Annonsen hade precis kommit ut och jag visste att jag var tvungen att höra av mej omgående för att få chansen. Jag tvekade och tvekade och sen ringde jag och fick åka dit på provridning dagen efter.
Kvinnan som sålde Viggo beskriver Elisabet som "underbar". Elisabet fick berätta sin historia och säljaren hade full förståelse för att Elisabet tidigare haft en häst som jag inte riktigt passade ihop med.
- Provridningen gick bra och jag sa efter tio minuter att jag köper honom om jag får.
- Det var exakt den hästen jag letat efter och jag visste det när jag läste annonsen och fick det bekräftat när jag träffade honom. Jag fick köpa honom!
Valacken Viggo är stoets totala motsats.
- Vi har faktiskt fått jobba på framåtbjudningen. Trots att han är lite bekväm av sig och att jag vet att han inte sticker så har jag fått jobba enormt med att våga lita på honom.
(På bilden hälsar Viggo på sin nya chef Refur i vinterhagen)
Redan från start red hon ut ensam på Viggo. Galopperade gjorde hon också - men inte på väg hemåt.
- Först i somras vågade jag mana på honom och även galoppera i alla riktningar och faktiskt njuta av farten och njuta av att vara bara han och jag (utan att spana efter faror).
(Viggo och Refur)
Under sommaren bodde Viggo i en sommarhage.
Det gjorde också att det inte var lika lätt att få ridsällskap som när Viggo bor i vinterhagen nära stallet.
Elisabet valde medvetet att vänta med den utmaningen till dess att det var dags för flytt till sommarhagen.
Hon gjorde överenskommelsen med sig själv att ta nästa steg och våga galoppera även i riktning mot stallet.
- Hela tiden måste jag träna på att ge mig iväg själv med honom så att jag inte blir bekväm och bygger upp rädslor igen. Det kommer tillbaks så lätt.
(Viggo frågade nya chefen Refur om det verkligen var så att han skulle vara chef.
Alla som håller på med hästar vet vilken kraft och explosiv styrka de har.)
Trots att Elisabet litade på Viggo ganska omgående satt så mycket rädsla kvar i kroppen, hon har fått jobba mycket på att få den att släppa.
- Jag fantiserade ihop situationer som jag inte skulle reda ut, typ att möta skenande hästar, elaka vildsvin eller bli jagad av arga älgar och att jag inte skulle fixa att hålla Viggo lugn då.
Elisabet säger att hon intellektuellt kan förstå att allt det KAN hända nu med. Skillnaden är att hon faktiskt inte funderar så mycket på det längre.
- Jag fick jobba mycket med mitt sätt att tänka mer än med vetskapen om att ha en trygg häst.
- Det som är så härligt nu är att jag fortfarande kan ha dom där jobbiga tankarna, men så fort jag hoppar upp på Viggo så släpper det oftast. Men jag har fortfarande dåliga dagar och då tillåter jag mej själv att ta en lugnare tur.
Men vad ÄR det då som gör att du köpte en ny häst, som gör att du trots rädslor tvingar dig upp på hästryggen?
- För att jag vet att det får mej att må så bra. Det är kombinationen av umgänget med hästen, att få vara i naturen och sedan det sociala i stallet och att få dela ett intresse med andra.
- Och att jag tack och lov hamnat i ett stall där man inte behöver vara perfekt och att man vågar prata om till exempel ridrädsla.
Det här är första intervjun av många (hoppas jag) som ska spegla hästägarlivet på ett ärligt sätt. Förhoppningen är att vi kan peppa och stärka varandra genom att vara öppna.
Kommentera gärna snällt om vilka tankar som dyker upp hos dig när du läst det här. Alla kommentarer uppskattas!
