Vi härdade våra nerver i blåsten

Byar upp till sexton sekundmeter kunde moder Jord prestera i dag.

Jag och Juppe värmde upp på ridbanan, gick finemang. Sedan tänkte jag att vi är ju bara små lortar om vi inte gör något mer. Vi rider mot ovalen/grusvägen mot Hallbo och bestämmer oss på vägen dit vad vi gör.

Det blev uteritt, trots allt. Juppe var storögd och trög, men masade sig bortåt. När vi klarat oss genom läbbiga allén frustade han glatt.

Sedan kom nästa utmaning, förbi garaget. Phu. Då kom nästa frust.

Stelt, svajigt och hoppigt blev det. Men det får väl vara okej, tänkte jag. Växlade som en galning mellan trav, skritt, tölt för att hålla min kompis sysselsatt.

På grusvägens raksträcka upp mot skogen slog jag till och med till med en galopp. Den började riktigt trevligt, sedan sa min jacka FLOPP i vinden. Då blev det kanonkula av det hela.

Det som är bra är att Juppe stannade när jag vrålade NEEEEJJJJ.

Han vill väl kompisen även om nerverna ligger på utsidan.

Uppförsbacken mot Hallbo vimlade av troll, så där jag gick nedåt sedan. Jag och Juppe klarar allt så länge jag är på backen. På vägen upp skakade Juppe i kroppen.

Hoppade upp igen och det blev en hel del trams på vägen hemåt. Fick hoppa av två gånger för att lugna Juppe. För att det inte skulle kännas fånigt för min del så gjorde vi en sväng mot källarbacken, bara för att se att han gjorde som jag bad. Jo, med nöd och näppe.

Sista biten fick han promenadsällskap. Och på gårdsplanen sa min jacka FLOPP igen och då skuttade han framåt i panik. Det fina i kråksången är att han stod still igen när jag sa NEJ.

Från backen fick vi öva många gånger på att Juppe skulle sänka huvudet under hela turen.

Jo, jo. Både bu och bä alltså. Som vanligt.

Vi måste ha det lite jävligt ibland och ha lite diskussioner jag och Juppe, så har vi det. Tror Juppe kommer att uppskatta markarbete och ridbanan i morgon kväll.

Lite osäker i ögonen var han min kompis när han släpptes ut i hagen. Någonstans mellan skamsen och fundersam på mitt humör.

Tomten Juppe lär dig Rydbergs dikt - vare sig du vill eller inte

Jag är nog lite mesig, fattar att vi får växla upp om Juppe ska bygga mer muskler och få bättre flås. Men i dag blev det bara ett skrittpass på banan.

Tänker att det ändå är bättre att röra på sig lite än inte alls. Och stationerna är roliga. Jag tycker kort och gott att det är lite läbbigt med halkan.

Äääääntligen kom jag ihåg att köpa pälsglans också. Hu, vi har haft en skriande brist på det.

I hagen:

Du - ska inte jag ha min luva på mig i hagen? Den känns helt rätt.

Jo, och så kan du väl be Magnus att släta till lite här, och kanske sätta upp en belysningsstolpe. Allra helst en spotlight som kan följa mig.

Va? sa jag. Är du rädd för att slå dig? Få fläkskador?

SSCCCHHHHHHH! sa Juppe. Nu känner jag det. Hosta, hosta, harkla, harkla. Det är NU:

(harkel, harkel)

Myndig Jupperöst:

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Gud vad fint, sa jag. Har du övat länge? Vem har lärt / här avbröt Juppe:

(nu med vibrato i rösten)

Står där så grå vid ladgårdsdörr, 
grå mot den vita driva, 
tittar, som många vintrar förr, 
upp emot månens skiva, 
tittar mot skogen, där gran och fur 
drar kring gården sin dunkla mur, 
grubblar, fast ej det lär båta, 
över en underlig gåta.

Bravo, han jag precis säga:

För sin hand genom skägg och hår, 
skakar huvud och hätta --- 
»nej, den gåtan är alltför svår, 
nej, jag gissar ej detta» --- 
slår, som han plägar, inom kort 
slika spörjande tankar bort, 
går att ordna och pyssla, 
går att sköta sin syssla.

Ho, ho, sa jag. Tomten är det Bäjeby-Magnus det eller?

Nu fräste Juppe åt mig att respektera hans konstnärliga integritet.

Sedan tog han ett djupt andetag:

Går till visthus och redskapshus, 
känner på alla låsen --- 
korna drömma vid månens ljus 
sommardrömmar i båsen; 
glömsk av sele och pisk och töm 
Pålle i stallet har ock en dröm: 
krubban han lutar över 
fylls av doftande klöver; ---

Makalöst. Du har ett fantastiskt komihåg. Nä, nu måste jag kanske . . .

Går till stängslet för lamm och får, 
ser, hur de sova där inne; 
går till hönsen, där tuppen står 
stolt på sin högsta pinne; 
Karo i hundbots halm mår gott, 
vaknar och viftar svansen smått, 
Karo sin tomte känner, 
de äro gode vänner.

Juppe tittar anklagande på mig. En bjäbbig Karo har vi ju, men hur ska du fixa fram höns och lamm och får? Glöm inte tuppen!

Jag? sa jag.

Tomten smyger sig sist att se 

husbondfolket det kära, 

länge och väl han märkt, att de 

hålla hans flit i ära; 

barnens kammar han sen på tå 

nalkas att se de söta små, 

ingen må det förtycka: 

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, 

ren genom många leder 

slumra som barn; men varifrån 

kommo de väl hit neder? 

Släkte följde på släkte snart, 

blomstrade, åldrades, gick --- men vart? 

Gåtan, som icke låter 

gissa sig, kom så åter!

Eh, hå, hå, ja, ja, sa jag. Det här var ju en bit före #metoo så att säga.

Gulligt, men lite föråldrat kan en väl säga?

Tomten vandrar till ladans loft: 
där har han bo och fäste 
högt på skullen i höets doft, 
nära vid svalans näste; 
nu är väl svalans boning tom, 
men till våren med blad och blom 
kommer hon nog tillbaka, 
följd av sin näpna maka.

Det här tror jag vi har, sa Juppe. I alla fall har vi lite småkrafspippifåglar som slåss med varann under taket till stallet.

Öh, öh:

Då har hon alltid att kvittra om 

månget ett färdeminne, 

intet likväl om gåtan, som 

rör sig i tomtens sinne. 

Genom en springa i ladans vägg 

lyser månen på gubbens skägg, 

strimman på skägget blänker, 

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, 

livet där ute är fruset, 

blott från fjärran av forsens fall 

höres helt sakta bruset. 

Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 

tycker sig höra tidens ström, 

undrar, varthän den skall fara, 

undrar, var källan må vara.

NU KOMMER REFRÄNGEN, SKREK JUPPE. DEN ÄR SÅ BRA:

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
gott intill morgontimma. 
Månen sänker sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken. 

Oj, vad skönt, sa jag. Det är himla många verser i den där.

Ska vi tvinga Bäjebyarna att klä sig i grå kläder nu då? Ho, ho.

Du ska dressera resten av killarna att trippa fram som tomtenissar och buga vackert åt publiken när JAG är färdig.

Vi får se hur det blir med det, sa jag. Jättebra jobbat i alla fall, det där är toppengympa för små grå hjärnceller. Vem har lärt dig då? Eller, jag vill inte veta faktiskt. Någon som är liten och grå?

Fotnot: Viktor Rydbergs dikt tomten publicerades ursprungligen i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Tänk om vi inte vill ha jullov då?

Jaha. Onsdagkväll betydde sista lektionen för i år. Julavslutning. Bah.

Tur vi har en julkadrilj att se fram mot.

En rolig lektion blev det också, med en massa kluriga working equitation-stationer att lösa tillsammans.

Juppe knogade glatt på trots att han till slut fick luvan över ena ögat. Det var Annica som såg det och befriade honom från huvudprydnaden.

Du, ehehehehe, pssst, sa Juppe. Ser inte Frami ut som en TJEJ i de där renhornen?!

Det är ingen skam att vara eller se ut som en tjej, sa jag till Juppe. Det vet du.

Du är inte så lite söt själv med dina stora ögon och glittret på luvan.

Äh, jag menade inte så, sa Juppe. Du fattar ju ingenting.

Snyft, nytt sår på bakben

Näej, helskotta. Juppe hade ett sår på höger bakben upptäckte jag när jag borstade min springare i dag.

Jag har bestämt mig för att inte panikera och tro det värsta om allt. Juppe ville inte ALLS att jag skulle vara där och pilla.

Kompisen höjde bakbenet och hotade med en spark. För mig är det okej att han talar om vad han tycker, han har varit snäll så det räcker.

Sedan är det en annan sak om jag håller med. Det gjorde jag inte. Det blev svanstag och pill ändå.

Lite svullet, lite ömt. Dunkande puls (på mig, inte Juppe). Ingen värme.

Satan.

På med boots bak och ut på ridbanan. Han var en ängel, min kompis. Jobbade på det mest entusiastiska och vänliga sätt och visade inte på något sätt att det var jobbigt med bakbenet.

Så jag åkte hem utan att ringa veterinär. Nu väntar jag tills i morgon med att se hur såret ser ut då. I dag hade det en prydlig skorpa.

Usch. Hatar det här. Blir så ledsen och orolig. Ska det aldrig ta slut?

Fattar nog att Juppe är en liten olyckskorp och att han inte har stenkoll på sina fötter alla gånger.

Har bestämt mig för att nu ska vi bygga muskler istället och ta tag i kroppskontroll och försöka låta bli att lägga oss i fosterställning i höet i stallet.

Det här gjorde vi på ridbanan bland annat.

Solskenstur med bara lite spöken

Sicken tur att solen sken i dag med. Jag och Juppe gav oss iväg längs åkerkanterna på tur.

Stackars Juppe har greppat att jag varit orolig för hans broddtramp, men hans hästhjärna har översatt det till att det vimlar av spöken överallt. Spöken sugna på en saftig hästrumpa.

Det tog sin tid innan Juppe slappnade av. Det blöta på åkerkanterna hade blivit till isfläckar, på vissa ställen trampade vi igenom så det krasade. Enda gången Juppe gick stroke var när han såg ett dräneringsrör sticka upp där det baske mig inte funnits något lömskt rör förut!

Men en Juppe är schysst, han stelnar bara som en fågelhund. Visst klarade vi den pärsen med.

Juppe fick också klura ut hur han skulle ta sig över ett blött parti från ett skogsparti mot en åker. Han klurade länge och väl, tänkte på att hoppa över hela skiten (det tyckte inte jag var så bra)  - men så tog han mod till sig och var noga med var han satte hovarna.

Å vad nöjda vi var när vi kom till torrare mark! Sånt bygger självförtroende på en Juppesnupp.

På hemväg blev det underligt hektiskt. Juppe ville inte skritta, han ville smygöka till tölt.

Jag tycker det räcker bra med skritt på en frusen grusväg, i alla fall tills man vant sig med hårt underlag.

Fick helt sonika hoppa av på hemväg istället för att slåss med Juppe. Skönt det med att få traska bredvid en nöjd bästis.

Du, sa Juppe.

Det gjorde vi bra!

Broddtrampet ser bra ut

Uj, uj, uj. Allt från champagne till budapestbakelse har skvalpat runt i magen den här helgen.

Ska Juppe orka bära mig?

En Juppe orkade, även om vi fick ändra planen från solig uteritt till några rundor på ovalen. Det var älgjakt på gång.

Jag upptäckte en lös söm på min sadel, men jag tror inte det spelar någon roll för säkerheten, måste kollas upp dock.

Och i dag när jag pillade på Juppes broddtramp på högerbaktass så syntes bara en rosa kal fläck och en reva i hoven. Phu. Huden är läkt i alla fall. Nu får vi se om hoven får någon spricka, hoppas verkligen inte det.

Eftersom Juppe är en Juppe så har han så klart en tub med Elisabeth Arden eight hour cream i sin sköthink. Det funkar till allt från nariga läppar till läbbigheter på Juppes perfekta kropp.

Jag tror inte det är så mycket annat än en finare tjärsalva om jag ska vara ärlig.

Hoppas det är fint väder i morgon också, då skiter vi i markarbete och ger oss ut i guds fria natur.

RO HIT KAMERAN, sa Juppe.

Antingen är din mule för kort eller också är det din arm som är för fjuttig.

Troligtvis både och.

Äh, du kan väl vinkla upp hakan lite, sa jag.

Titta! sa Juppe, nu är det bara du som är med ändå. Det här är ju hopplöst.

Inte ens multippen får du med.

Fnork.

Du vet vad jag önskar mig i julklapp.

Från gny till wow

Jag är så stolt över min trevliga och vänliga häst.

I kväll sparkade han boll, plockade koner med munnen och kallades in av min fullständigt hästovana barndomsbästis Catta.

En riktig gentleman (med visst godissug).

Många blir förvånade över att en häst kan göra trick, men jag tycker inte att det är underligare än att en hund kan göra det.

En Juppe är smart, så han behöver trick som utmaning.

Det där med inkallningen gick sämst, han var inte särskilt övertygad om att en bästis hade någon som helst rätt att ropa Juppe och att det då skulle betyda kom hit.

Nåja. Kul övning i alla fall. Jag fick springa över ridbanan (för att stå bredvid Catta och ropa), så jag har gjort mitt.

Det där med gny och wow då?

I går red jag och Juppe på ovalen. Jag var lite trött och vissen så ovalen blev bra. Blåsigt och lite läbbigt var det och en ny söt häst sprallade å det grövsta med gammelgubben Dynan i hagen närmast ovalen.

Distraktioner fanns alltså.

Mitt i alltihop det där så lyckades jag faktiskt känna flera gånger att när jag driver fram Juppe mot bettet och jag håller emot så att säga, eller fångar upp honom, så åker ryggen upp på det mest fantastiska sätt.

Det gick inte alla varv, men några. Och - Juppe fick så mycket beröm när han höjde ryggen att jag tror att han börjat leta efter det själv.

Jag är så stolt över oss. Och så tänker jag, stackars älskade häst som har en sådan kratta till matte som inte kan sånt där. Den fina pållen får verkligen vara med om många experiment. Det är väl därför nybörjartanter egentligen ska köpa läromästare och inte unghästar.

Men vi tar oss.