Straightness training

I kväll fick Juppe svansen borstad och så fick han hoppa in i grabbflocken igen.

Jag fick nämligen förmånen att haka på Hulda i hennes första möte med Marijke de Jongs skola Straightness training. En mil bort från Bäjeby finns nämligen en av 12 examinerade instruktörer i hela världen.

Är inte det knepigt och kul så säg.

Karin Wåhlin kom alltså till stallet, först tog hon reda på vad Hulda var för typ och vad hon har för problem. Ofta är det hästar som har någon form av kroppsligt problem som får hjälp av straightness training. Och precis som namnet antyder så handlar det inte sällan om att hästen har en starkare och en svagare sida.

Kvällen blev en känna på kväll. Målet med träningen är en stark, frisk och glad häst. Vem kan inte ställa upp på det?

Och jag får skriva mer i morgon känner jag. Är supertrött efter den här veckan. Men bespetsa er på hästens atlaskota, alltså den översta kotan i halsen. Det kommer i morron.

Kompisar igen

Så här kommer Juppe fräsande när jag ropar. Oavsett hur hispig eller sur eller knasig i humöret han eller jag är:

 Å! Hallå!

 Det är så himla mysigt att bara stå och titta på flocken och på min kompis som kommer skrittande.

Skritt! Ha! Jag skrattar skritt i mulen! skrek Juppe.

Här hann varken jag eller kameran med.

Han är väldigt fin min sagohäst. Fast jag tycker han kan springa lite lagom. Han tvärnitade två meter framför mig.

Och fnös.

Knäppgök.

Jag fattar att det är något som är läskigt med grinden, elen knäpper där hela tiden och det är en liten pöl att plaska igenom. Kanske känner pållarna någon form av el i backen? Eller också är ljudet läbbigt. Mackan blir likadan.

Juppe var hispig till att börja med i stallet också. Då blir det sadel på tänkte jag, tvärtemot vad resten av hela hästvärlden skulle tänka kanske.

Juppe är uttråkad. Han måste göra något annat. Sadel på är något annat.

Och det blev fyra härliga varv på ovalen. Jag är hysterisk och tycker att jag känner att Juppe haltar vartannat steg. Måste be någon att titta på oss.

Jag har stadig tygelkontakt och det är Juppe inte van vid. Han välver nacken fint till slut, men han tycker det är jobbigt att knoga på i fin form. Det dröjer inte länge innan han slinker undan med huvudet nedåt bogen.

Skritten blev kort och trippig bitvis, men äh, det får bli bättre nästa gång. Juppe frustade glatt i ett helt varv och jag med.

Tillbaks i stallet var han på ett stråååååålande humör. Han hade ju också varit en duktig pålle!

Då var det gamla vanliga avslappnade Juppe igen. Han log, jag log.

Grabben måste hela tiden ha lite grand att tänka på, processa, annars blir han sur och grinig som en understimulerad unge. Jepp. Det blir till att klura ut skojsigheter helt enkelt.

Jo, det ÄR roligt att rida fler hästar

Känner mig så här ungefär.

Sena kvällar är verkligen inte min grej, om jag på något sätt måste koppla in hjärnan.

Fast Mackan och jag var fantastiska i kväll trots allt.

Vi fick rida en testbana en och en för Annika, ett sätt för henne och för oss att hålla koll på vad vi kan helt enkelt.

Då är det jädrigt noga att tölten kommer exakt där den ska komma, att tölten håller längs en tiometersvolt som förstås är rund och fin. Att en sväng över banan blir fin och att en bakdelsvändning sitter som en smäck.

In på rak linje mellan två pallar. BANG - halt. Och så öh, vad heter det nu då. Hjärnan har somnat, skänkelvikningar mot spåret, stanna en meter innanför. Skritt och HALT.

Kontroll! sa Annika. Det jag tänkte på som kontrollfreak var kontroll. Det gick tydligen bättre än vad jag själv trodde. Så när jag tänkte efter en andra gång så var det inte bara Mackan som var fantastisk utan nog faktiskt jag också.

Fruktansvärt kul lektion igen. Tycker synd om alla som inte har tillfälle att få lektioner. Det ger så himla mycket.

Och jag kände ikväll att det också är himla kul att rida Mackan. Han är så fruktansvärt olik Juppe på många sätt. Det i sig är roligt, och det är roligt att lära sig rida fler hästar. Tänk att just jag skriver just det. Trodde jag aldrig.

Knäppa snopp-Juppe

Nejdå. Alla Juppes ben satt där de skulle på ett ungefär och han gick inte som en halt höna. Låg och såg framför mig i natt hur Juppe liksom skulle linka fram mot mig. Släpandes bakben och bakkropp efter sig.

När jag stod och gullade med min fortfarande påtagligt bänga häst i stallet så kom stallägaren fram.

Hur mår du Juppe? gullade jag.

Och Juppe frågar hur matte mår, sa hon torrt.

Ha, ha. Älskar mitt stall!

Här vilar inga sorger och inga knöligheter.

Hon berättade också att hennes mobil plingar av sms från oroliga hästägare just nu. Hästarna är vårknäppa. Hästar av alla kön är vårknäppa.

Så skönt!

Jag vågade inte göra annat än att gå till den trygga ovalen som hade fått nytt och jättehärligt underlag. Juppe och jag gick och småpratade. Juppe hängde ut snoppen och frustade och njöt.

Dingelingelingling.

Jahapp tänkte jag. Är de så enkelt? Lite gull och beröm när han stannar och står still och håller sig där jag vill att han ska hålla sig när vi promenerar?

Näej. Så enkelt var det inte.

Juppe hade nerverna utanpå, men vi var ändå nöjda båda två när vi var tillbaks i stallet. Där tog nästa terapeut vid för session två. Phu. Det ska väl ordna sig det här med.

I morgon ska jag på fackmöte Juppe, då får du gulla med kompisarna istället.

Gulla sa jag!

Panikattack i skogen

Nejdå, nejdå. Inte jag. Juppe.

Och jag avskyr verkligen när han blir sådär okontaktbar och panikslaget rädd. Fattar inte vad det kommer ifrån, för dagen började så här:

Jomenvisst. En lunchhöhög delad i frid och broderlig harmoni med Arn. Ärkekombattanten.

Finemang! tänkte jag. Så sött!

Innan vi knallade längs vår 4,4 kilometersrunda så gjorde jag en helkroppsgenomgång av Juppe. Borstade så jag blev rödkindad och flåsig, och när jag var varm så tänkte jag att då är väl Juppe det också.

Gjorde alltså seriösa försök att trycka på Juppes bog där equiterapeuten sagt att det ska tryckas. Kändes ändå ganska mjukt och fint. Juppe gillar inte riktigt att jag är där, det märks.

På väg mot skogen så kom en bil ifatt oss bakifrån. Funkade det med. Det var Annica och Ove som skulle meka i garaget. Vi pratade och hade trevligt. Det tyckte Juppe också, det syntes. Han fick lukta på en lampa som Annica hade med för att se bättre i motorutrymmet.

Juppe och jag frustade ikapp på väg till skogen. Stannade någon gång för att sniffa på gröna gräset och öva magen lite inför sommaren.

Mitt i skogen hände det. Jag märkte att Juppe lyssnade bakåt och så fick han panik. Kastade sig framåt, och hade inte jag hållit emot hade han nog sprungit hem.

Nu fick han nöja sig med att springa i cirklar runt mig, det här har vi varit med om förut. Fast jag trodde nog att Juppe var större och klokare än så vid det här laget.

Juppe darrade i hela kroppen och vägrade lugna ned sig. Jag fick börja gå med en helhispig pålle som sprang ett varv runt mig lite nu och då. Det är klart det var fullt med hålor, det är klart det var fullt med stenar och det är klart det var fullt av grenar.

Suck, tänkte jag redan då. Nu drar han upp skadan och så får vi börja om från början.

Till slut fattade han att det INTE VAR OKEJ ATT SPRINGA FÖRBI SURTANTEN. HELVETE!

Och gå i mina fotspår så att du inte bryter benen av dig din j-a giraff!

Och till slut började han se lite fåraktig ut också.

På vägen ville han också stressa iväg. Jag hade noll stubin. Han fick inte gå så mycket som en näsborre förbi mig.

Jag var sur som ättika och baffade till Juppe med vänster hand över mulen. Han studsade tillbaks och stirrade anklagande på mig.

I stallet kände jag på Juppes bog igen. Den var hård som cement. Han nafsade efter mig när jag tryckte. Linkar grabben? tänkte jag när han skrittade ut mot stallplan.

Juppe stirrade mot soffgruppen utanför stallet. Jag orkade inte med mer att Juppes spöken. Vi gick dit. Och visst hade filten en undersida av teddyfoder.

Juppe luktade och visade sig duktig. Han till och med drog överläppen mot den för att överbevisa både sig själv och mig om att han var supermodig.

En superhelg slutade på ett skitsätt. Hoppas verkligen inte att Juppe är halt i morgon. Vet inte hur jag ska orka med mer elände faktiskt.

Arn var himla sugen på att hälsa på mig när vi var tillbaks i hagen.

Juppe backade bort honom.

Arn hämnades genom att lukta på mig.

 Bah!

Juppe fårskalle.

Mmmmmm! skrek Arn.

 Mums!

ÅÅÅHHHH! Vad hon luktar gott!

En Juppe som inte fattar varför jag är sur som ättika.

Varför tittar hon så mysko på mig?

Jag går väl som vanligt? 

Dagens plus: Han sprang inte över mig. Jag lever.

Dagens minus: Jag får inte kontakt med Juppe när han är så där. Då är han en fara för sig själv och för andra.

Dagens varför?
Ja, säg det.
Folk som ser Juppe och mig tillsammans tycker att vi ser harmoniska ut. Att Juppe lyssnar på mig.

Är det verkligen så?
Lydnad är en färskvara. Har jag slackat? Ser inte Juppe mig som den biffiga bodyguard jag är? När vi går förbi läbbiga huset verkar han tänka så i alla fall.

Dagens faktum.
Jag blir otroligt sårad av att inte ha kontakt med min häst. Jag känner mig otroligt misslyckad som inte kan avvärja en sådan situation.
När jag sitter på (för 100 år sedan) gör Juppe sina tre Juppeskutt framåt. Sedan är det bra. Från backen funkar alltså inte mitt ledarskap lika bra. Snyft.
Hade det kommit en mobil korvfabrik hade Juppe legat kletigt till.
Juppe gör inte så här för att vara dum. Han är häst.
Han gör som hästar är designade för - flyr faran. Oavsett om den bara finns i en hästs huvud eller i verkliga livet.
Blir det kul att åka till stallet i morgon? Nej.
Vad gör jag om Juppe är halt i skritt? Vet inte.

Vår standardrunda är 4,4 kilometer

Nåja, jag och appen sportstracker är inte alltid sams. Men vårt förhållande tar sig får man ändå säga. Nu mäter appen vägen korrekt och lägger inte till dubbla sträckor.

Så, så här lång är Juppes och min dagliga runda. 4,44 kilometer. Och att det står running är förstås en grov överdrift. Vi lunkar fram. Rundan tar oss en timme.

Förut gick vi bara på grusväg. Nu har jag faktiskt lagt till den där lilla knorren på slutet som går genom kuperad skog. Juppe tycker det är spännande och kul att få gå i skogen igen, och lite grönt gräs har faktiskt tittat upp.

Jag tänker också att han måste börja använda sina muskler i bogen så smått. Fast jag är livrädd när vi är ute och går. Rädd för att Juppe ska få ont när vi måste ta i lite och knata uppför någon slänt. Juppe är inte livrädd och knatar glatt på.

Här kommer lite bilder från i går. Orkade inte blogga då, så det får kanske bli dubbelt i dag. Är lite fotosugen nämligen, det är kul nu när ljuset återvänt och grabbflocken håller på och rotar med diverse fritidssysselsättningar i sin generösa hage.

 Stöllstrån

(lektion i värmländska, stolliga strån, ni vet de där som rymmer när man försöker tämja dem).

Vet inte om det går fram i bilden men hela Juppe börjar täckas av förrymda hårstrån.

Längtar tills pälsen vill släppa på allvar och det går att få bort mer av vinterkostymen.

 Patti njöt i solen.

Men någon tycker det är onödigt att han är med i bild.

Och ja, nu heter ju bloggen faktiskt Bettinas islandshäst och inget annat. Sa någon.

Sopbil helt okej

Sällan eller aldrig har en ledig dag varit så här väl vald.

Juppe och jag hade en date på förmiddagen, promenixtajm i solsken. Inte illa.
Sopbil som kommer och hämtar ett par läbbiga soptunnor - inga problem. Bäjeby Ove som står och sågar ved vid grinden till hagen - inga problem.
Anna kommer i sin fina islandströja köpt på Island - stora problem.

Vi skrattade gott åt den stackars hästen som blev en mycket fin häst med krökt nacke och utspärrade näsborrar och som ändå ville vara duktig och nosa på tröjan.
Får börja ha min tröja på mig helt enkelt.

Promenaden blev fin, vi tog en sväng in i skogen där det börjat växa smaskigt gräs. Det verkar nervlugnande på vilken häst som helst.