Jag tävlar mest för att få domarkommentarer.
För mig och Juppe är de ett kvitto på att det går framåt med vår träning.
Vi tävlade på Sleipnirs sommartävling, det var väl typ första gången på ett år? Två? Som vi tävlade på.
Det gick åt pipsvängen.
Men - inget dåligt som inte har något gott med sig.
Stort plus: Jag kunde lasta och lasta av Juppe helt själv, i alla fall en omgång när jag repat mod.
Jag körde släp helt själv.
Jag har en underbart bussig, snäll och fantastisk häst.
Det finns faktiskt inte någon bättre i hela vidaste världen. Jag byter honom inte mot HM All In, så det så.
När jag idisslat äventyret mentalt kom jag underfund med ett och annat.
Jag har alldeles för lätt att suga in min omgivning.
Jag måste öva förmågan att gå in i mig själv och bara tänka på Juppe och mig.
Jag lägger domarkommentarerna här under som bilder.
Först töltgrenen.
Vi ska inte ska ha högre poäng. Det är inte alls det.
Jag tänker så här: vi tävlar inte på SM-nivå. Tävlingen är inte till för folk på SM-nivå (som jag förstått det). Psykologi i sin allra enklaste form lyder så här: först en sked socker, sedan kommer det som är lite svårare att svälja.
Skriv något snällt (vi brukar få höra att vi ser harmoniska ut som ett exempel), sedan får omdömet komma.
Vill sporten att fler ska våga tävla så lär nog domarna tänka till ett varv där.
Skriver igen för att vara supertydlig: jag har inga synpunkter på poängen. Vi är inte värda högre poäng.
Här kommer femgången:
Hur var tävlingen då? Frånsett domarkommentarer.
Juppe och jag landade på Strömsholm, solen sken och det var varmt.
Juppes ögon var stora som tefat. Mina ögon var stora som tefat.
Jag försökte att inte ta död på oss i ridhuset på framridningen, det är liksom ingen ide.
Träffade trevlig bekant som var peppig.
Och så var det dags att rida mot collecting ring. Vi fick kommentarer som: å vad skönt att ni är så avslappnade.
Fel. Lugna på utsidan kanske, men inte på insidan.
När jag blir nervös går liksom alla energinivåer ner i kroppen, jag har fullt fokus på allt runtomkring.
Jag är världens bästa människa att ha i närheten om din häst får en allvarlig skada. Jag är lugn, metodisk, pulsen går ned, jag är rationell och handlingskraftig.
Helt fel mode för en tävling.
Underbaraste snällaste Juppe lånar alltid mitt mindset.
Har jag ingen framåtbjudning så har han inte heller det.
Roligaste under de två grenar jag deltog i:
Juppe tuffar fram i en mycket trevande tölt. Så får han syn på domarna i deras små bås, han vinklar ett öra inåt mot dem och säger till mig. Du, wow, har du sett? Det sitter människor där, i mitten. I små hus! Har du sett?
Under galoppen tappade jag stigbyglarna, ett säkert tecken på att jag är spänd.
Håhåjaja.
Juppe stannade lydigt :-D
Det är mitt tecken för nödbroms. Fötter ur stigbyglar lika med stanna.
Älskade, älskade Juppen.
Det fick vi avdrag för förstås.
My bad.
Summa summarum:
Vi måste ut mer i världen.
Jag tror att en bra modell för oss är att antingen ha med en häst/tantskötare vi trivs med eller åka ensamma. Det är lite svårt med allt praktiskt än så länge när jag åker ensam, har inte prylar för att bygga hage, så det är ju fint om någon kan hålla Juppe under mattes nervösa toabesök.
Minus med det hele:
Jag hade så gärna, så gärna, så gärna kommit över fem poäng.
Det verkar så helt omöjligt just nu.
Deppigt.
Å andra sidan, jag/vi har inte gett upp.
Nya tag!
Ni som vet, en domarkommentar förbryllar mig:
I töltgrenen fick vi kommentaren: små rörelser, visserligen med en pil nedåt mot energifattig.
Men inte slår det i någon brandvägg för rörelser vid en poäng under fem?
Mitt mål är att få samma fokus som en ung begåvad ryttare jag känner: hon är så fokuserad att hon inte ens vet vilken musik som spelats under tävlingen. BAM! Det är bara hon och hästen.
Så vill jag bli!
En kompis filmade några moment åt mig, tack snällis!
Titta och ge gärna förslag på snäll kommentar. Resten vet jag redan.
Jag har orange t-shirt och Juppe är fint röd.
Filmerna funkar även om de ser mysko ut i Blogger.
