Fick SMS i hästhagen: när kommer du in i mötet?

 Hästmänniskor blir tydligen inte äldre än cirka 12 år.

Jag är det levande beviset. Kanske du också? Behöver lite uppmuntrande feedback från dig här.

Tar det från början. 

Jag skulle hämta pryl från arbetskamrat i stallet, jag kände av snorighet och annat som kunde vara förkylning/covid/hysteri. Bäst då att lämpa av pryl i stallet utan fysisk kontakt.

Jag hade jättebra koll på tiden. Snabblunchen låg i magen.

En kvart i bilen så är jag hemma.

Jag hann helt lugnt att åka förbi avelsflockens hage för att kika på unga fröken Titania.

"Du får nog gå till övre hagen, de har det alldeles för bra där, sa stallägaren."

Så var det ju.

Två underbara hagar med en passagegång har de älskade grisarna i avelsflocken att röra sig på.

Klart de var i övre hagen.

Titania mötte upp och berättade att hon börjat som Au Pair och att det ändå får dagarna att gå utan polarna som börjat skolan.

Wow! Au Pair, sa jag. 

Du måste berätta mer! Fortfarande med stenkoll på klockan.

Det är inte så svårt, sa Titania.

Jag har koll på lillasyster Bessa. Mamma äter mat och vilar upp sig.

Jag har faktiskt rätt mycket ansvar nu!

Titania pekade med mulen och sa viskande: de andra som jobbar i hagen är urgamla.

De orkar bara klia sig och äta. Jag får dra HELA lasset.

Wow, sa jag. Så ung, så mycket ambition.

Äsch, det är väl inget, sa min mildögda Titania blygt.

Sånt gör väl alla.

Du är ju fantastiskt fin och klok, sa jag.

Du klär förresten väldigt bra i den där lilla röda luggen du skaffat.

Tihi, sa Titania.

Du är ju riktigt rolig.

Ska du flytta in?

Det vore underbart, sa jag. Frisk luft och fint sällskap.

Jag har lite för klen päls bara, jag skulle frysa ihjäl vid första köldknäppen.

Du Titania, är det helt nödvändigt att klia av sig övre delen av manen?

- Du är inte min mamma.

Såklart, sa jag. Det är ju underbara Tinna som är din mamma.

Du, måste ändå fråga. Att samla på sig kardborrar och lera i manen, är det modernt bland ungdomar?

Exakt. Det är modernt.

Frågor på det?

Va?

Det kliar, pep lillasyster Bessa.

Klia på då, sa Titania.

Ska bli, sa Bessa och precisionspillade mot en liten stubbe.

Ja, vad sa du om mina kardborrar, sa Titania.

Inget, absoluuuut ingenting, sa jag.

De är spännande och klär dig på något sätt.

Jag tyckte jag hörde något annat, sa Titania.

Jaså, sa jag.

Du, har jag förresten berättat för dig att jag överlevt två tonåriga döttrar.

Du vet, tonåringar kan faktiskt ha åsikter om både det ena och det andra. 

Och vara lite dåliga på att lyssna på äldre.

Inte för att det gäller dig, menar jag.

Precis, sa Titania.

Ska vi leka nu, undrade Bessa.

Visst. Om du kan stå på tre ben, sa Titania.

Titta, titta, pep Bessa.

På vadå, sa Titania.

Det här! Det här! skrek Bessa.

Vadå? sa Titania.

Nu får du faktiskt kolla! sa jag åt Titania.

Hon har stått på tre ben en evighet.

Ja, jag såg, sa Titania. Det kunde jag göra när jag var nyfödd.

Nu får du ge dig! sa jag.

Surmört! sa Titania.

Sluta nu, sa jag. Ni är så fina och duktiga båda två.

Ni är fantastiska hästar.

Vi veeeeet!

Mamma Tinna suckade djupt och stirrade demonstrativt ut mot nejderna.

Vill du inte var med på en bild? undrade jag.

Jag kan ta ett porträtt på din fina profil?

Tystnad.

Lätt suck.

Jag har en profil, sa Bessa.

Titta!

Mamma Tinna lyckas på något sätt få till en dubbel suck.

Inte hinner jag ställa in skärpan. Men ni ser lite av hennes häftiga profil ändå.

Vilken Lady!

Här låter det PLING från min mobil.

Ett SMS.

"På väg in i mötet"

H-vete.

Fattar inte var tiden tog vägen.

Jag som till och med bjudit in till webbmötet.

Det var inget annat att göra än att erkänna på stående fot:

"Förlåt. Jag blir minst en kvart sen. Känns som om jag är 12 år och glömde tiden. Var i stallet och tittade till min unghäst. Glömde titta på klockan . . . "

Som tur är var det vår underbara webbyrå jag stämt träff med. Inga sura miner där inte.

Men när ska man växa upp egentligen? När?

Tvååriga Fröken Titania är så vacker!

 

Mannenvännen har lovat mig att redigera den här bilden bättre.

Motivet gör mig alldeles blöthjärtad.

Jag tycker min knubbiga fölis har blivit en svan. Och okej, okej, jag fattar att jag är partisk.

Men WOW så snygg hon är.

Vad jag vet om tvååriga hästars exteriör? Nada.

I mina ögon ser hon ut som en Ferrari. En liten passkanonkula.

En mördarköttbulle som kan flyga i 200 kilometer i timmen.

Det bästa av allt - hon är så lugn och trygg i sig själv.

Idag hämtade vi (ja, alltså mest Bäjebyarna - vi runtomkring var mest hjälpredor) hem avelsflocken från sommarbetet.

Sommarens bete har varit fantastiskt och har räckt så länge.

Idag var det ändå dags att flytta hem.

På bilden här ovanför syns Mettun som är Titanias bästis. Mettun flyttade från avelsflocken idag till en fritidsgårdshage på Bäjeby Gård. Hon ska börja i skolan till veckan.

Det ska bli fantastiskt roligt att få reda på hur hög hon blir som vuxen häst eftersom matte beställt en liten häst (lång näsa).

Gamla kameran kämpade förtvivlat för att hänga med i mitt klumpiga val av ISO-inställning och det dåliga ljuset i stallet.

Det är ju så himla kul att se olika modeller på hästar.

Mettun fick hoppa ut till lite nygamla polare. Inte mycket till pip och kiv där inte. De känner ju varandra.

Men visst var det ändå lite spännande att landa i ny hage med nya omgivningar.

Ingen trygg supermamma Tinna som flockledare heller. Bara jämnåriga.

Mettun och Rhafnatinna gjorde succé.

Valackerna i Juppes gamla flock blev begeistrade.

Det här är första gången som de båda tonårsbrudarna ser grabbar, de har ju växt upp i en avelsflock i hela sitt liv.

Nu är det mycket som blir nytt i deras liv.

Titania däremot landade efter stallbesök som inbegrep verkning av hovar och en noggrann borstning och kamning av yours truly i sin vanliga avelsflockshage.

Men?

Ho? Ho?

Var är alla polare?

Den bistra sanningen är att min vackra tös är kvar som Tinnas hjälpreda i avelsflocken.

Nu blir det till att barnvakta i parti och minut.

Det var svårt för unga fröken att förstå att polarna var borta.

Själv har jag svårt att förstå att det som kändes som lång väntan (vänta på att fölis bakas i Tinnas mage, växer upp och ska bli sisådär 3-4 år innan det är dags att rida in) faktiskt snart är över.

Det har gått så fort!

Mamma Tinna höll sitt senaste föl Bessa (Titanias lillasyster) nära sig och såg nog ut att undra hon också om inte några flinka medhjälpare i barnvakteriet saknades i flocken.

Jag är så glad och tacksam över att jag får hänga med i det här äventyret.

För varje lastning av unghästar och för varje hantering av unghästar lär jag mig mer och mer.

Blir mer och mer förtjust i fyrbenta ungdomar utan fördomar om det mänskliga släktet.

Annica och Magnus på Bäjeby Gård lär generöst ut av sina erfarenheter och delar med sig av kunskaper.

Annica har stärkt mitt självförtroende enormt när det gäller hanteringen av Titania. Jag kunde själv hålla och hantera henne idag när hon skulle verkas, det gick suveränt bra. Annica höll sig som diskret backup i stallet.

Det är verkligen ett tips till alla som går i föltankar och som inte är så vana vid unghästhantering. Se till att fölis hamnar på en gård med generös inställning till kunskapsöverföring. 

Det känns så härligt när man känner sig som en del av ett välfungerande maskineri, även om man bara är en liten del. Och Annica ser och ger feedback när hanteringen och samarbetet kring unghästarna går bra.

En riktigt jädra bra dag helt enkelt. :-)

Hi-hi-hi-hi-hingst-Juppes nya liv

 Juppe har varit lite uppe i varv första veckan i nya stallet.

Inte undra på. 

Bo i box på nätterna (som han älskar, men inte är van vid). Nygamla polare. Ny boxgranne. Nya rutiner.

Och före ihopsläppet i lördags - en egen hage utan kompisar.

- Hallå! Surtanten! Ehem, jag menar damen. Ska vi prata?

Juppe har idogt försökt flirta med boxgrannen. Det går sådär.

Ho-ho?

Juppe har liksom inte haft tid med mig.

Han svischar förbi bara på väg mot nästa sensation.

Juppes box är otroligt fin. Rymlig och fantastiskt vacker med två stenväggar.

Fönstret har hag-glimt.

I lördags var det då äntligen dags för ihopsläpp.

Jag var inte ett dugg nervös. Juppe vill ju aldrig slåss.

Det första han gjorde var att rulla sig. Inte hälsa eller andra artigheter. Rulla sig.

Juppe inspirerade en hagkamrat att göra detsamma.

Jaha? Var det allt?

Svar: nej.

Det här var bara uppvärmningen.

Jag blev så förvånad att jag slutade fotografera.

Juppe accepterade inte alls rakt av att Fylkir skulle basa över honom.

Det blev rejält med pip och skrik och tyvärr också en del sparkar och bett.

Resten av grabbarna gick fort att bekanta sig med.

Draumur och Juppe blev klikompisar nästan direkt.

Men diskussionerna med Fylkir fortsatte tydligen även när vi trodde att det blivit lugnt.

Juppe hade bulor och bitsår på bogen och magen och några småsår på bakbenen också vid kvällsinspektonen.

Fylkir fick ta emot en spark från Juppe och såg halt ut i hagen, men bättrade på sig lite under dagen.

I lördags såg det ut så här i hagen.

I dag går Fylkir för sig själv och leker hingst och vallar sin flock emellanåt för att de ska veta sin plats och veta vem som bestämmer.

Juppe var lite mer harmonisk i dag vid inspektion och pysselstund.

På ridbanan förvandlades han till en gnäggig minihingst.

Suck.

Nerverna.

Hatar när han gnäggar, eller rättare sagt skriker.

Juppen visar en liten dipp i vänster varv i trav, jag kan omöjligt avgöra om det är hans gamla rörelsestörning som visar sig för att han är spänd och inte jobbar rätt, eller om han fått sig en liten smäll.

Jag är inte särskilt orolig för det. Det visar sig.

Juppen var så nöjd, så nöjd när han fick gå till sin lilla flock.

Jag fick förresten gå allra längst ned i hagen för att hämta honom, han som alltid brukar komma när jag ropar.

Skönt med polare.

Ska bli så härligt också när jag lärt mig ridvägarna igen.

Standardrundan i skogen tar en timme att rida och är på knappa fem kilometer. Underbar trollskog att bygga muskler i. Så roligt att vara ett litet gäng som ger sig iväg också.

Längtar också efter att vanliga Juppe landar och att vi kommer tillbaks till det bra samarbete vi hade i somras. Jag vet att det kommer. :-) Tålamod, tålamod.