Tvärtom. Jag tycker islandshästvärlden är en vänlig värld.
I dag dök två vänliga upp på Bäjeby för att träna på ovalen med sina fina hästar. De frågade snällt hur det var med mig och med Juppe.
Och ja, det kan inte hjälpas. Ögonen blir tårblanka, jag känner ju det. Men det är skönt att berätta som det är, och att säga högt så att jag hör själv också att ingen ju kan veta hur det är om ett år. Hur mycket Juppes kropp har reparerat sig då.
Kramar fick jag också.
Ack ja.
Men lika glad är Juppe. Han trivs. Det värmer gott. Han möter upp lika snabbt trots att han hänger med sina polare nu.
Det enda vi gjorde var att mysa i stallet. Jag lät Juppe proppa i sig mat, tänker att han behöver det nu när han rör mer på sig i hagen.
Sedan gick vi ut till hagen igen. Juppe frustade förvånat. En av Juppes hangarounds dök upp. Nyfiken i en strut.
Halt! Vem där?
Eh, jag. Bäbibarracuda.
Vad gör Juppe då?
Gnisslar mot den stackars lilla grabben.
Jösses.
Surfarbror.
Juppe tänkte och tänkte på hur han skulle klämma ur en godis till ur mig.
En division i fancluben tittade andäktigt på när Juppe testade olika varianter av yoga.
Ja fast nej!?
SvaraRaderaLäser mellan raderna att det man ger ut får man skörda. Det är väldigt sant. Alla välordnade stall borde ha en egen Bettine. Som sätter glädje och nyfikenhet före prestation och krav. Fast jag får ändå säga att jag tycker mej ha sett ett ganska hårt klimat innom islandshästvärlden. Tror det är på bättringsvägen, och givetvis olika från håll till håll. Är själv säkert för tunnhudad ibland. Men ändå?
Men å, tack snälla. Vilken fantastisk komplimang! Ja, kanske är det så att jag har förmånen att vara ny i den här världen, och som nybörjare slipper man så klart undan med mycket. Och tack igen för komplimangen, hoppas ju att det beror en del på mig också. :-)
Radera