Tant Gredelin, resfebern och farbror Frust

Jag erkänner. Jag har inte kunnat lämna Juppe i fred i hans sommarparadis.

I går och i dag har vi gått en halvtimmespromenad i skogen båda två.

Varmt, jävligt, flugigt och fullständigt underbart. Precis som vi vill ha det.

Juppe är snäll och följer med mig utan knot, även om han inte kommer galopperande när jag dyker upp i hagen . . . 

Och when we promenerar - då äter pållen.

Fattar inte. Han trycker glatt i sig gräs och har det bra.

När han är för ivrig och rycker i grimskaftet skäller jag.

Vad gör pålle då?

Frustar lyckligt.

 Skäms nästan.

Juppe tycker det är trivsamt när jag smågnabbar och skäller. Frustar ofelbart.

Är det sunt?

Äh. Spelar roll. Vi har det bra.

Tror Juppe tycker att gnabbet är trivsamt för att då har jag bestämt mig för något. Inget vel.

Inga troll.

Din audiens är över, sa Juppe.

Trevligt, trevligt. Vi råkas när vi råkas.

Tant Gredelin då, oooooooo, hon har resfeber. På söndag är det Island som gäller.

Jag som inte rider andra hästar än Juppe. Vad i hela friden har jag ställt till med.

Om jag inte är resvan? Jo, jo.

Jag har varit i länder som många bara drömmer om, på äventyr som inte många vågar.

Resfebern handlar om något annat. Jag vet inte vad. Det är ett pirr i magen, ett stresspåslag av det bra slaget. En iver. En känsla av att - jo, jag lever.

Pulsen pickar på.

Juppe får nog stå ut med mig i morgon med, sedan slipper han mig i en vecka. Tror det blir jättebra faktiskt.