VARFÖR GÖR DU INTE MARKARBETE?

Det här blir ett inlägg i två delar. Del 1 är mycket kort och handlar om att Juppe och jag lasttränade i dag. Ingen stress och press, vanlig grimma och grimskaft och massor av godis.

Grabben gick på själv. Vi började med två hovar och jobbade oss uppåt. Back mellan gångerna och lite utflykter för att göra annat.

Så här nöjda var vi båda två:

 - Äsch, det var väl inget. Det gör vi om när som helst.

Del 2. Rapport från kursen med Anton Pall Nielsson aka Toni.

Hur det än är så är det lite nervöst med kurs. Och lite extra nervöst när hästen inte är Juppe som jag känner utan och innan utan Mackan.

Och nervöst att jag och Mackan inte känner varandra mer än ganska ytligt än så länge.

Kursen hade ett nytt och jättebra upplägg. Vi red en halvtimme ensamma för Toni. Han börjar alltid med att fråga om det är något speciellt vi vill träna på, eller om det är några problem som ska tacklas.

Jag berättade som det var att jag ridit Mackan en 6-7-8 gånger och att vi börjat lära känna varandra. Att jag inte galopperat på honom och att jag hört att han har problem med galoppen.

Mackan och jag visade hur vi brukar rida. Och så fick jag höra det igen: det är som att du inte vill att hästen ska reagera. Jävla skit. Men jag vet att det är sant. Det blir lite segt och slött och bekvämt.

Jag och Mackan fick öva på start och stopp och att rida in i halten. Om vi gjort det förut? Jahadå. Men när Toni står och tittar på oss så blir det liksom en stopp med honnör, så att säga. Det är svårt att fånga vad det är som gör det.

Toni gullegullar inte och förstår inte (börjar aldrig ens argumentera och förklara, det är ingen idé). Han vill bara att saker ska göras rätt. Det är en schysst utgångspunkt för min skalle, inget att klura på så att säga. Bara att göra. Och inte så himla bara heller.

På en halvtimmeslektion kände jag hur Mackan blev oerhört mycket med lyhörd och med på noterna. Det sa jag till Toni.

- Ja? Var det inte meningen det då?

Jo.

En sololektion och en grupplektion per dag. Kämpigare än man kan tro.

På något sätt känner jag mig som ett barn som trillat baklänges i en utvecklingstrappa när det gäller min ridning.

Min kropp är emot mig, jag är spänd och kommer inte ned i sadeln ordentligt. När jag är snäll mot mig tänker jag att jag red Mackan första gången 26 december. Jag har alltså ridit en månad efter i princip ett uppehåll sedan april. Jag har ju skrittat Juppe lite till och från.

När jag inte är snäll så blir jag bara arg på mig. På Tonikursen spökade min kropp med alla gamla hyss den kunde hitta på. Händer som smyger sig över mankammen, flaxande händer, hårda händer. Lår som stretar emot och klämmer.

Allt. Typ.

Jag till och med lutade mig bakåt för att få Mackan att stanna. Fick då ett pekfinger i magen och tillsägelse att andas ut istället.

Nu tar jag det med buddistiskt lugn för det mesta. Jag var mest förundrad över mig själv. Och på ett sätt är det väl bra att allt spökar när man har stränga ögon som granskar. På't bara.

Jag hade glömt Tonis övning där man rider i en liten åtta. Hästen ställs från åttan en bit och det gör ofta underverk med mjukheten.

Dag två red vi på en volt och skulle få både bakben och framben att hålla sig på strecket som Toni drog upp med foten. Omöjligt. Men kul.

Ni fattar. Jag kände mig inte världsbäst.

Dag två undrar Toni: gör du markarbete?

Öh, näej.

VARFÖR INTE? EN PILOT GÅR IGENOM CHECKLISTAN INNAN HAN FLYGER. MARKARBETE ÄR DIN CHECKLISTA. KOLLA HALTER, KOLLA MJUKHET, KOLLA LYDNAD.

Öh. Ja. (Honnör)

Jag vet att det är markarbete och lydnadsjobb som gjort att Juppe och jag är så tajta. Här var det inte läge att börja urskuldra sig. Det är bara att köra igång och jobba från marken. Jag kan ju övningarna och Mackan behöver sannerligen lite mer tillit och respekt.

Låter det som en jobbig kurs? Njäej.

I mitt huvud är det mer så här: ingen tvingar mig att rida. Jag rider för att det är kul.

För mig har det bara varit kul att rida Juppe, när han blev halt blev jag så ledsen att jag faktiskt tänkte att jag inte har lust att rida om inte Juppe blir bra. Någonsin.

Nu rider jag Mackan och har roligare för varje gång.

Jag behöver både Annicas lugna och peppande pedagogiska förklaringar av grundridning OCH Tonis upprappningar.

Om Mackan och jag kommer iväg till en Tonikurs igen så ska vi vara oändligt mycket bättre tillsammans, så tänker jag. Då ska vi minsann visa osv osv.

Grej två som jag fick höra som har kommit till omedelbar tillämpning:

Varför har du spö?

?

ANVÄND DET. PETA PÅ LITE FÖR ATT FÅ MED BAKBENEN.

Och - Toni ryar nog inte om han inte känner att ryttaren tål det. Dessutom är han också oändligt snäll och hjälpsam. Det låter lite monsteraktigt när jag beskriver men så upplever jag det inte. Bara rakt och handfast.

Dessutom fick Mackan mycket beröm, Toni sa att han är en mycket trygg och trevlig häst. Det blir bra att du rider honom, sa han. Toni frågade efter hur Juppe mår också, men höll klaffen när han såg mina ögon bli tårblanka. Så helt okänslig är han inte.

Jag blev faktiskt jädrigt peppad av helgen. Så kul att titta på de andra också, alla har ju sina saker att jobba på och kul att få höra Tonis förslag på lösningar och övningar.

Söta Mackan efter sista lektionen. Helt slut i rutan, precis som jag.

Nu blir det bara lite bilder på sotlugg (Mackan) och linlugg (Juppe) som jag tog i dag.

 Le? Jag tänker inte le, säger Mackan.

Han har inte fattat det här med fotografering ännu. Vitsen och det och så.

Och slutligen en riktig tangorabatt, tillhörande senaste charmören som flyttat till Bäjeby.