Nu tycker Juppe att gräset börjar tryta i sommarhagen (!), därför passar det honom att komma när jag ropar.
Jag tycker att hans sommarattityd syns på långt håll.
Men jag är kanske en känslig matte.
Eller inte.
Äh.
Jag vill ju inte ha en lobotomerad träningskompis.
Jag kan njuta när min sparringpartner blir sådär lite sommarvild.
Första dagen med ny sko = fyra nödstopp på turen. Alltså fyra one rein-stops för att överhuvud taget få kontakt med pålle igen.
Jag tyckte inte att galopp i skentempo var lämpligt.
Juppe höll inte med.
Det ser ju så fridfullt ut.
Och när vi har tränat så går det att prata med polarn igen.
Lite beröm så kommer alla nöjda och självmedvetna skrynklor fram runt ögonen.
Skrynklor ska ju vara en smärtsignal, men en Juppe visar också att beröm går in så att säga.
Jag älskar att jag har en så personlig och uttrycksfull häst.
Det syns på utsidan vad som händer inuti. Ungefär som på mig.
Andra dagen (ja, jag bestämde mig för att skita i det där med markarbete varannan och rida varje dag för att få ned energinivåerna något i pållerusk) blev det nog faktiskt bara ett nödstopp.
Tredje sommarkvällen blev riktigt resonabel.
Det gick att galoppera i normalt tempo och bäst av allt - Juppes spända hals började ge med sig.
Han beter sig lite som en Dobermann på vakt. Men det är faktiskt mitt jobb.
Är det väl inte!
Här är det bäst att jag håller koll, ingen annan verkar ju fatta att vissa granar är livsfarliga. Grannar menar jag. Okända kor. Läbbiga älgar. Med mera. Med mera. Har det legat en sten där? Varför flyttar marshmallowsarna på vallen sig? Kan man inte lita på maten?
Skärp dig, fräser jag då.
Att vissa granar är livsfarliga, upprepar Juppe då.
Slluuuuuuta spänn din j-la hals, fräser jag sedan och böjer ned Juppes huvud på ett sätt som skulle få varje frihetsdressyrnörd att örfila upp mig och säga att jag tvingar min häst att stå i en förnedrande och undergiven position. Ja, det gör jag.
För hans skull.
Juppe förstår frasen "ned med huvudet".
Jag vill att vi ska vara överens om att det är jag som har kollen.
Ju längre sommaren lider desto bättre brukar det bli.
Jag kan också förstå en Juppe som haft en ridrädd matte, inte sjutton kan man lita på att en sådan typ har koll heller.
Till slut mjuknar ändå de där glashårda ögonen i sitt uttryck och - eh, Juppe hänger behagfullt ut snoppen.
Det tar jag faktiskt som ett tecken på avslappning.
Skojar bara! säger Sommar-Juppe då.
BU!
Ja, och så börjar vi om med proceduren igen.
Vem sa att vi är som ett gammalt gift par?
Det värsta är att när jag svär som mest åt skäller som värst så frustar Juppe.
Han känner väl att jag har koll då . . .
Är din häst annorlunda på sommaren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar