tisdag 22 januari 2019

Juppe Lejonhjärta och månskensritten


Bakom den här hagen och bakom vårt stall finns en härlig vall som vi får rida på när backen är frusen och det goda gräset fått ett skyddande täcke av snö.

Ikväll fick vi sällskap av fröken Vinka o Co.

Vinka sa bara sådär; Ska ni hänga med?

Klart vi gjorde.

Månljuset kämpade för att komma igenom grådiset. Juppe den token frustade när han såg hur Vinka knogade på framför honom.

Någon gång såg pållarna ett troll, Juppe tittade intresserat och höll sig på rätt sida av Vinka.

En underbar kväll igen.

Vi har tur som har våra hästar och vårt intresse.

När hjärnan fotar ett gnistrande snötäcke på en snövall och spelar in ljudet av hovar som kliver i snö då har man något att idissla på när det behövs.

För att inte tala om nöjet att kunna prata ifatt lite om livet och det och så en vinterkväll och kunna dra in doften av nylagad mat från ett hus i slutet av vallen och ljudet av frustande pållar.


Mysigt är det också att stå och tjuvkika lite på lektioner som pågår.

Det tror jag alla pållar tycker.

Det är nästan så jag tycker att det är bra att det inte finns något ridhus. Inomhus är jag så det räcker.


Tur att vi hade livvakt, sa Juppe.

Tänk om tigrarna hade gått till attack. De där små, fyrfota tigrarna som gnäggar otäckt (grannens shettisar).

De är spppppöööööökkkkklikt snabba, fortsatte Juppe.

Eller hur, sa jag.

Och myspys-stund femtielva från kvällen.

Stunden när pålle eftertänksamt står med överläppen tryckt mot min panna och andas.
Han bjöd på varm puff efter varm puff mot mitt ansikte.

Han stod så länge och jag satt kvar och njöt.

Jag undrar så vad jag är för Juppe.
Något konstigt ohästigt alldeles säkert. Men kanske något mer och ganska vänligt?

måndag 21 januari 2019

Wow: ivrig panter på försök två


Nu har ni kanske tröttnat på att höra hur smart Juppe är. Det tar jag ingen hänsyn till.
Juppe är en så smart häst!

Mannenvännen hittade en ganska lång bit rörisolering för billig peng på biltema.
Jag tejpade på några ränder i gladgult för att det mjuka röret ska synas bättre, grundfärgen är nämligen grå.

Förra gången jag försökte mig på att få Juppe att gå som en panter rullade han ihop benen som räkor och försökte dutta med mulen på vägpinnen som jag använde som någon slags target.

Efter tips bytte jag ut den hårda vägpinnen mot skumplastpinne. Det ska ju inte göra ont att göra rätt.

Gör rätt gör Juppe när han lyfter benet högt framåt och försöker träffa skumplastpinnen.

Målet är en slags kraftfull spansk skritt, eller panther walk som den också kallas på liberty-språk.

Kul hade vi i alla fall.

Jag avbröt faktiskt när Juppe blev lite väl ivrig. :-)

En kort och väldans bra kväll.

Jodå. Juppe var nöjd med sig själv ikväll också.

lördag 19 januari 2019

Lördagar och långritt - omstart för allas huvuden



En dag i veckan är det så himla skönt att kunna ta en långritt.

Med lite snö på backen blir det ju värsta workouten dessutom.

Johanna, Baldur, Juppe och jag har liksom hittat en liten rutin i vår lördagsritt.


Näej. Det gick inte att ta ett bästisfoto den här lördagen heller.


Baldur: Varför ska Juppes mule alltid vara närmast kameran?


Eheheheheheh . . . hehehe.


Solon: Ho, hooooo, kan det kanske behövas en sagohäst till?


Vad sägs om en liten tur?


Juppe: Bäst att en Juppe verkligen kollar att allt godis är slut.


Baldur: Men gud så fräckt!

Ah. En bra dag igen alltså.

I går nästlade jag och Juppe oss in helt omärkligt på tonåringarnas lektion.

Vi fick vara med och leka röda lyktan på ovalen. Ständigt denna Juppe, tur att en noggrann häst får vara med och stoppa mulen i allt och se till att alla regler följs.

I onsdags däremot var vi inte med på lektionen för jag höll inte på att ta mig hem i snöovädret och i torsdags umgicks jag med yngsta dottern. Lyxvecka för juppesnuppen alltså.

tisdag 15 januari 2019

Tacksamhet: ny lista


Hö, hö. Jag sprang fort som vinden. Köttbullen trillade nästan av bara av fartvinden, skrockade Juppe efter kvällens insats på ovalen.



Tänk vilken tur jag har som faktiskt kan gå från min arbetsplats till stallet.

Nu gör jag inte det, jag tar bilen. Men ändå.

Det var ljuvliga sex minus sisådär och knarrig härlig snö på backen. Bra fäste helt enkelt.



Juppe och jag var ensamma på ovalen och kunde koncentrera oss på oss själva.

Tänk så bra det blev från start. Fin skritt, trav där Juppe fick värma upp och faktiskt hjälpa till med det där med balans.

Galopp i båda varven och en tölt efter det som kändes riktigt, riktigt, riktigt fin.



Då behöver inte en Juppe jobba mer än i en halvtimme.

Han var så nöjd med sig själv.

Jag var nöjd med honom.
Och mig själv.


Japp. Livet är fint en tisdagkväll i januari.

Tacksamhet då:

Juppe är först på listan.

Sedan kommer härliga nya jobbarkompisar. Min nya parhäst sa - i dag var jag grinig. Då sa jag: jag med. Så skönt att kunna vara sig själv på jobbet. Nä, jag menar inte sig själv som grinig, men att kunna vara ärlig. Ibland är man bara trött.

Tre: att komma hem till två keliga mellangrå katter och en mellangrå mannenvän som står och lagar revbensspjäll så det doftar i hela huset.

Fyra: att veta att man ska gå på bio på torsdag med yngsta dottern.

Jamen, det räcker så.


Stallkatten Mango:

Ska jag behöva göra ALLT i det här j-la stallet!
Jag står inte ut.


Jag måste övervaka häst på häst på häst på häst och kolla att de äter upp maten.


(Hö, hö, hö, sa Juppe igen).

söndag 13 januari 2019

Gå som en panter - jättesvårt!


Juppe och jag har kul när vi försöker hitta på trick på ridbanan.

Min senaste idé är att lära Juppe pantherwalk, jag vet inte riktigt vad det är för skillnad jämfört med spansk ritt. Tror att pantergången är tänkt att vara bättre för kroppen, att hästen använder kroppen bättre i pantergången.

Det går sådär. Jag bytte taktik i dag, tänker att en target är bättre än att försöka få Juppe att härma mig.

Ska skaffa en bättre target, något mjukt som kan kan sparka på. I dag fick han in en fullträff på plastpinnen och det syntes att det inte kändes bra.

Här är målbilden (håll ut till 1.50 in i filmen):


Har du några tips på hur vi ska bete oss för att nå dit?

Kommentera! Please!



lördag 12 januari 2019

Ljuvlig långtur med SOL


Juppe och Baldur är så härliga.
De är verkligen två coola polare.

Men också två coola polare som har en förmåga att trigga varandra om en nu inte skulle tycka om högre farter under turen.

Nu slipper jag ridrädslan för det mesta och vi har lärt oss att hålla sprutt på väg ut och välja skritt eller tölt på väg hem.


Efter en och en halv timme var grabbarna trötta och svettiga.

De förstod inte alls vitsen med att jag skulle ta en vettig bild på dom.


Baldur: vad vill hon?


Juppe: vet inte. Blunda så slipper vi kanske.












Och där jag jag upp.

Så härlig tur. Fantastiskt töltunderlag på grusvägarna med is som man ändå får fäste i och packad snö.

Nu sitter jag med kinder som glöder som efter värsta fjällturen.

Bra det. Då behöver jag inte plutta på rouge inför restaurangbesök.


Juppe insåg snabbt att godiset i mina fickor var slut.


Ingen skam i kroppen har han min häst.




Påträngande? Jag? sa Juppe.


Baldur II tittade noga på det hela.


Hallå där! sa Juppe.

Är man inte värd en enda liten godis efter en långtur?

Haaaalllååååååå! Du där! Kom tillbaks!

tisdag 8 januari 2019

Den utsökta ordningen kring Juppe


Jag tyckte både Juppe och jag var värd en ledig dag efter kursen. Och ikväll tänkte jag göra lite markarbete med betoning på lite. Mest tänkte jag bjuda på mat och pyssel.

Juppe vägrade lyssna åt mitt håll när jag stod och försökte överrösta kraftiga vindbyar med slaskig snö i. Tårarna rann av blåsten.

Jag gav upp. Jag vill inte slita ut Juppe från vindskyddet. Han har det bra med sina coola polare bestämde jag och styrde hemåt efter att ha huggit med mig ytterligare en Juppe-låda från stallet att sortera, tvätta ur och organisera.

Så kul. Så tillfredsställande.

Efter att ha letat ihjäl mig efter Juppes hufflex snösulor har jag bestämt mig för att ha olika teman på lådorna. En låda ska innehålla allt för Juppes hovar och ben. Nä, inte hovkrats - den ligger i sköthinken. Men resten.

Reservgympadojan som används vid tappsko, boots, benskydd och såna prylar.

Och så vidare, och så vidare.

Herregud. Denna besatthet av ordning kring Juppes prylar. Kan inte den smitta av sig lite, lite på resten av det där städeriet som måste göras hemma?

Har ni det likadant?


Katten Märta fnyser åt Juppes fint gröna lådor. Du ser nostippen på henne bakom lådorna.

söndag 6 januari 2019

Ryttarens sittben i fokus - heldagskurs med tema

Jag känner mig både rundsmörjd och mörbultad. I dag deltog jag och Juppe i en heldagskurs på Bäjeby gård.


Vi var helt upplösta i konturerna både jag och Juppe efter kursen. Men glada!

Fokus för kursen var ryttarens sittben. Sittbenens placering och dess påverkan på sits och gångarter.

Underbart härligt nördigt.


Juppe ba: jag känner mig helt sladdrig. Lösskakad liksom. Blububububububu, flipprade han fram med mulen.

Ja. Jag känner likadant.

Förmiddagslektionen ägnade vi åt att verkligen komma åt att få in känslan av våra sittben. Känslan av hur hästens ben puttar undan våra sittben, om vi slappnar av och tillåter det förstås.

Både jag och Juppe kände i våra kroppar hur skönt det är när våra kroppar inte slåss med varandra. Eller, inte slåss som i slåss. Motverkar varandra kanske är mer korrekt.


Det är så härligt när man ändå känner att man fått in en känsla för hästens steg och kropp och en större mjukhet i sin egen kropp.


Vi är ju ändå två högar med ben som ska funka tillsammans.

Och se, när min kropp inte spjärnar emot så händer det saker med pållens steg och aktion. Tänk så skönt det måste vara att slippa det motståndet. Tänk så skönt att ha en tydlig beställare på ryggen. Tölt, tack.Trav, tack.


Det är faktiskt också jätteroligt att få lära känna sin egen kropp. Hälsa på den ordentligt.


Visst. Ibland är det kanske inte så himla kul det man känner, att vänstra höften inte kan göra en rund fin böj som avslutning på att ha flyttats fram av sin hästs bakben.

Inte kul - men intressant. I alla fall jag behöver en puff då och då för att ta tag i det där med träning och stretch igen.

Nu ska här stretchas höftböjare.


Höftböjare, fnittrade Juppe. Förbi och flamsig efter en heldag med tankeverksamhet och fysisk aktivitet i kvalmigt väder.


Tänk att jag råkar ha världens bästa häst. När jag tar det lugnt och förklarar vad jag vill får jag inte bara ett frust som tacksam kommentar utan också utväxling i form av bättre jobb från min kompis.


Och det måste du gå på kurs för att förstå? sa Juppe.

Du, jag ska ta en liten tupplur. Du kan stoppa in ett par godisar under läppen som du hittar nedanför pussfläcken på mulen innan jag går.


lördag 5 januari 2019

Vilt sken i skogen!


Äsch förlåt. Kunde inte låta bli. Det var ett barn som skenade i skogen. En kille i 8-10-årsåldern.

Både Juppe och Baldur höll på att gå bananas, men barnet sluta springa efter pipig uppmaning: snälla, sluta springa!


Då hade jag hoppat av för länge sedan. Juppe var som en rymdraket, redo att fyras av.

När familjen som hörde ihop med skenande barnet dök upp lugnade allt ned sig.

Lillebror fick ge Juppe en godis och jag förklarade att Juppe är lite som en hund som behöver öva på möten. Alla var glada.

Allemansrätten är underbar och skogen är fri. Allt är som det ska vara.

Jag har verkligen all förståelse för de människor som inte vet hur de ska bete sig runt hästar, eller som rentav är rädda för hästar. Juppe och Baldur fick så mycket beröm att de inte visste var de skulle ta vägen av familjen. Ett fint möte för alla tror jag.


Det blev två fantastiska timmar i skogen på två rätt peppiga pållar.

Tror det är underbart skönt för en pålle att få använda kroppen i skritt i två hela timmar. Då är allt genomjobbat, varmt och smort.

Och så får vi ju rida förbi Titania. Hon är en liten ätmaskin. Hon tittar piggt upp mellan tuggorna, sedan fortsätter hon fylla på lilla söta badbollen till mage.

Som hon har växt! Snart är hon ifatt mamma känns det som.


Juppe och Baldur begrundar detta och var redo att visa att de också kan äta duktigt.


Vi med! sa de här söta brudarna, vilka de nu är.