- Det är nog massvis med folk! sa Jessica.
Nix. Vi hade hela ovalen och hela ridbanan för oss själva.
Det var både bra och dåligt.
Bra för att vi verkligen kunde ta det lugnt och inspektera stället.
Dåligt bara för det att vi inte fick stresspåslag av andra ekipage på plats. Å andra sidan fick jag pulshöjning bara av att se ridbanan och ovalen, så det kanske var bra ändå, ha, ha.
Juppe tittade nöjt ut på sin gamla bostad.
Kanske bara för att hålla mig i schack så var han lite spänd till att börja med.
På ovalen var han superpigg!
Ett tag tänkte jag igen att nu drar han nog, men det gjorde han inte.
Jag borde ha tagit kontroll över hans bogar i ett mer noggrant uppvärmningsarbete, men what the heck. En kan inte vara bäst jämt. Och kul hade vi. Både jag och Juppe frustade flera gånger.
Och: bäst av allt.
Nu får jag nog faktiskt sluta tänka på Juppe som en häst som är svår att få på transporten.
Han går snällt som ett lamm på transporten när den ska ut på äventyr. På väg hem var det lite övertalning som gällde, men absolut inga större åthävor.
Tjuvkika här på hans nöjda överläpp när Jessica har kollat läget med Ess. Killen trivs. Det är inte snack om saken.
Det känns bra inför lördagens tävling.
(Gulp)
Och så måste jag be alla snällisar om ursäkt för mitt förra inlägg. Det är inte så få som hört av sig på ett eller annat sätt och undrat om de sa det där som gjorde mig ledsen.
Självklart var det inte ni, som jag redan svarat.
Ni vet, typer som far fram med storstövlar på bryr sig sällan om hur saker landar i andra människor. De frågar sällan de sårat med en kommentar. Icke heller denna gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar