tisdag 6 november 2018

Det är aldrig ens fel att två träter


Vi har haft en period när vi varit lite gruffiga på varandra jag och Juppe.

Jag märker att jag har lätt att bli lite ilsken från start.

Just det! sa Juppe. Men alla kan väl inte vara lika mildögda och storsinta som jag. Jag böjer ödmjukt mitt vackra huv . . .

Tyst! sa jag. Jag var inne i ett resonemang här. Jag kan inte höra mig själv tänka.


I går tog jag och Juppe en cykeltur.

Men först fick jag göra ren ett sticksår som han fixat till på bogen.

Grabbarna har nog röjt runt i skogen i sin hage och haft kul.

Cykelturen blev mindre kul. Jag fick i princip dra Juppe efter cykeln.


Principen var ungefär den här.

Det är så okul så att det finns inte.

Jag hoppade av cykeln och bannade Juppe ett par gånger. Petade med spö och försökte spruttifiera.

På hemväg gick det bättre.

Du ljuger, sa Juppe.

Det här är mitt långsammaste:


Phu. Andas in genom munnen ut genom näsan. Ta det lugnt. Inte bjäbba med sin häst, för det är precis det han vill.

I dag började vi på ridbanan. Eftersom vi ska rida lektion i morgon ville jag inte göra för mycket, bara värma upp och sedan gå ut på ovalen och öva på lite vänstergalopp.

Tempot var: utbränd snigel.

Höll mig själv i nackskinnet för att inte gammeldagsridskolebanka på Juppes sidor.
Det är bättre att säga till rejält få gånger än tjata.

Japp. Det hjälpte lite.

Hjälp. Började känna igenom min egen ilskna kropp för jag är faktiskt inte så dum att jag tror att allt beror på min röde springare.

Jag satt och KNEP med rumpan. Den var som gjord av stål ( I wish).

Djuuuupa andetag och slääääääpp musklerna. Juppe tackade med en frustning och genom att börja lyssna mer på sitsen. Tack underbara häst som ger mig kvitto direkt.

Det kändes rätt bra ganska snabbt på ridbanan.

Vi styrde mot ovalen.

Efter lite tjafs och gnafs där om vem som bestämmer över bogar och sisådär så fick vi faktiskt till tre vänstergaloppfattningar utan komiskt mycket böjd Juppe. Han har fattat att det inte är någon större idé att köra med högergalopp rakt av. Det blir merjobb av detta.


Och detta är tacken! sa Juppe.

En ynka påse med hö före jobbet, att få beta lite halvvisset gräs och en, en, en orange sak som du försöker LURA I MIG.

Jag misstänker att den är nyttig och full av vitaminer. Jag vill inte ha.


Du slipper, sa jag.

VA? sa Juppe.


Nu blundar jag och när jag tittar ligger det ett prydligt delat äpple och en stor hög hö där.

Vi får se om jag har lust att äta äpplet, det beror på om det är rätt färg på det för dagen.


De senaste gruffiga dagarna har inte gjort underverk för mitt tålamod.

När jag skulle skritta av Juppe kopplade han in snigeltempot igen, för vi skulle gå bort från stallet.

Ha, ha. När det inte hjälpte blev han "rädd" och tog ett skutt.

I hagen hade jag inte med något annat godis än den förbaskade moroten.

En bit slank ned, den andra spottade han ut.

Ibland blir det lite viljornas kamp i vårt kompanjonskap.

Visst, vore jag en biffig och mentalt stark "ledare" så skulle jag väl slippa det här.

Å andra sidan är jag djävulskt envis. Det duger det med.


Det ordnar sig om några mentala ronder. Då har vi rett ut det hela igen, igen, igen.

Hå hå ja ja.

Mutter, mutter, mutter, sa Juppe.

6 kommentarer:

  1. Tråkigt när man inte kommer överens... Jag brukar behöva ta en paus och göra lite annat för att inte tappa gaisten nät det blir så där ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tar faktiskt inte så illa vid mig. Både jag och Juppe är lite kokosnötsartade mellan öronen och det bästa av allt är ju, jag vet att det kommer att bli bra igen om ett litet tag. Vi är nog rätt trygga med varanra jag och Juppesnupp trots allt.

      Radera
  2. Haha, inte äta morot? Juppe, du är rolig, du. Jag vet då ingen annan häst som skulle rata en morot.

    Det är lätt att vara lite småsur i novembermörkret och när gräset sinar....jag hade också en lätt grinig kompis igår, som tyckte att skänklar, ställning, och allt som heter lösgörande och ridbanan är heeeeelt onödigt, för hon kan ju i alla fall tölta glatt hela vägen genom skogen fram och tillbaka. Så vem behöver gymnastiserande övningar, muttrade hon. Jag var benägen att hålla med, men höll det för mig själv.
    Och visst älskar man dem även då, eller egentligen lite extra mycket just därför att de visar att de är levande varelser :)

    SvaraRadera
  3. Ja, om man kan skylla allt på novembermörkret, som Martina här sa, så kanske man orkar med det här småsura också, det lär ska vända igen :). Bara man inte ger efter alltför mycket för sitt eget irriterade jag... Men det är så lätt att tappa tålamodet. Vilken tur att en Juppe, och andra fyrfotingar, kan vara hur härliga som helst nästa gång vi träffar dem. Som om inget har hänt... Håll ut! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi håller ut! Faktum är att lika grinig som jag är själv, lika synd tycker jag om en Juppe som ska stå ut med en grinig tant. Viss självinsikt finns. :-)

      Radera