En söt fluffig raketköttbulle - drygt två månader gammal

Här är hon, lilla söta Titania.

Två månader och åtta dagar gammal.

En kavat och självständig tjej som använder alla ungston i flocken som extramammor.

Jag har minsann sett att de har ett sjå ibland med att hänga med i Titanias räder.

Ja.

Vad ska jag säga. Det är klart att jag tycker att hon är söt.

Men kanske är jag mer förtjust i hennes personlighet än hennes look.

Får man säga så om sitt föl?

Hon är knubbig och go, men just nu när fölpälsen börjar släppa (syns tydlig rand vid huvudet, bland annat) så ser det ju lite tufsigt ut.

Titania är så rolig. Hon lyfter ordentligt på tassarna hela tiden.

Längst fram på mulen sitter en liten tuss med ljusare päls.

Hon var mjölmulad i somras.

Det som kommer fram i ansiktet efter fölpälsen verkar väldigt mörkt.

Inte kolsvart kanske, men riktigt, riktigt mörkbrunt.

Jag tror Titania blir en kopia av sin mamma, jag säger det igen.

Ur öronen växer det rejält med lockig päls, nästan lika lång som den i pannluggen.

Det hade varit fint om hon hade lite längre hals också . . . 

Just den delen har nog ärvt av farsan Hallegur.

Om allt får fortsätta att gå bra så tror jag att den här lilla bruden kommer att bli en raketköttbulle.

Hon är alltid i farten, inget stillsamt föl alls.

Mycket energi, upptäckarlusta och vad det verkar gott självförtroende.

Det kommer bara att säga schvoppp så är det dags att rida in den unga damen.

Väntan på henne när hon låg i mammas mage och de här två månaderna har gått som en blixt.

Det är roligt att få kika förbi ibland.

De har det så oförskämt bra i sina stora hagar.

Juppe då?

Jag skulle ha ridit uterittslektion med Matilda i går.

Jag fick avstå och be henne rida Juppe åt mig. Why?

Jo, klok som en räka tog jag på mig ridstövlarna som jag tänkte ha på skojtävlingen på söndag. Jag har aldrig gillat de där plastiga skodonen, så de har stått i sisådär fyra år.

Gjorde jag som jag brukar göra när jag går in nya vandringsdojor? Nylonstrumpa närmast foten och en strumpa utanpå det så att friktionen hamnar mellan strumporna istället för mellan fot och sko.

Icke då.

Efter en promenad till avelsflocken var jag helt skinnflådd på hälarna.

Pucko.

I dag tejpade jag fast mjuka sterila kompresser på hälarna, tog nylonstrumpor utanpå det och ett lager strumpa till. Det gick bra att hänga med nyinflyttad stallis på promenad i dag.

Skavsåren blev inte värre och gjorde inte ont. En solig härlig dag!

Karin stod och fixade med sin Eida i stallet. Perfekt färgmatchade. Ah.

Jag tror Titania blir mörkare än så här.