Om mod inte definieras av att man vågar åka till månen utan mer bestäms av att en gör saker en inte riktigt vågar - då är vi modiga.
Det har blåst rejält de senaste dagarna. Det har inte gjort ett dugg för jag har suttit på jobbet. I dag var det dags för stallet igen.
Nu är det ju trots allt så att det blir mer gott om en viss sorts troll när det blåser. Det stingsliga som bor i allén mot läbbiga huset blir extra grinigt till exempel. Hindrade detta Juppe och mig från att ta en runda?
Alls icke.
Knappa fem rödkindade kilometer blev det i alla fall. Vi var överens om att vi var frejdiga och duktiga även om det var lite stelt och styltigt här och var. Juppe knogade över blöta åkerkanter och stod ut med att jag bad om en extra raksträcka mot skogen.
Galopp blev det inte, men väl tölt.
Det var på hemväg det hände. FLOPPP! sa det när en vindby nästan vände ut och in på min ridkappa.
- Nu jävlar är dom nära! skrek Juppe och tog ett magnifikt hopp framåt.
Juppe fick tölta hemåt. Fart är okej, bara jag får bestämma vilken sort så att säga. Kompisen var rejält svettig när vi landade i stallet. Flåset hade vi promenerat bort.
Vi var grymt nöjda med dagens insats båda två.
Äsch, sa Juppe. Jag gjorde bara min enkla plikt.
Två sekunder senare hade han somnat i eftermiddagssolen, med en stödjande stolpe inom bekvämt räckhåll för rumpan.
Han är alldeles extra fin nu min kompis tycker jag, nu när vinterpälsen växt till sig.
Juppe har ståtliga öronknörvlar och ett långt mjukt skägg.
(Fniss, du är rolig du, mumlade Juppe)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar