tisdag 31 oktober 2017

Markarbete = samtala med sin häst


Ridning i går betyder markarbete i dag. Det har jag lovat mig själv.

Juppe och jag behöver markarbetet så innerligt väl. Hur det än är så är Juppe en ganska självmedveten herre som till slut inte är så övertygad om att jag bestämmer.

Här pratar vi inte rodeoshow och att han hoppar på mitt huvud. Nej, här är det de små signalerna det handlar om.


När vi är synkade med varandra igen så märks det att Juppe VILL hänga med mig. Han lyssnar in mig och undrar vad vi ska göra.

I början av passet var det lite mer av stuket, jag ställer mig här i hörnet och ser vad hon gör. Jag tycker det kunde smaka bra med lite gräs nu.

Det betyder att jag får plocka fram min inre bitch (behöver den bilden, för det är långt från hur jag vill vara). Jag fick hämta spö och uppmuntra Juppes bakben att hänga med i traven. Jag fick vara rätt brutal i mina uppmuntringar. Inte brutal som i att slå, men som att peta på Juppes bakben som var på väg framåt. Irriterande värre för en Juppe, men behövligt. Till slut såg traven fin ut.

Göra slutor där jag fick påminna Juppe att det inte är okej att mosa sig mot mig.

Efter lite traggel var vi synkade. Det märks så väl när motståndet i Juppes huvud släpper. Då har vi kul båda två.

Dagens nyhet var slalompinnar som en stallkompis ordnat. Hon har gjutit cement i små plasthinkar och stoppat ned ett plaströr som passar jättefint som hållare för en vägpinne (köpta, nota bene).

Läs hur de smarta pinnhållarna är gjorda - lätt att härma och göra själv.


Vi har det väl alltid bra? sa Juppe.


Här råder full harmoni såvitt jag kan se, fortsatte han. 


Möjligtvis . . .


. . . kan man kanske undra om du ätit upp alla godisar själv?


Fast det är du värd. 


Testfoto på Juppe med lite andra bländarinställningar och tid och det och så.


Jag är snygg i alla ljus, sa Juppe. 
(Underbar självkänsla på den hästen, tänk om man kunde tänka likadant).


Ska vi slå till på en liten avskedsgodis?

måndag 30 oktober 2017

Ha - vi skrattar blåsten rakt i mulen!


Om mod inte definieras av att man vågar åka till månen utan mer bestäms av att en gör saker en inte riktigt vågar - då är vi modiga.

Det har blåst rejält de senaste dagarna. Det har inte gjort ett dugg för jag har suttit på jobbet. I dag var det dags för stallet igen.

Nu är det ju trots allt så att det blir mer gott om en viss sorts troll när det blåser. Det stingsliga som bor i allén mot läbbiga huset blir extra grinigt till exempel. Hindrade detta Juppe och mig från att ta en runda?

Alls icke.

Knappa fem rödkindade kilometer blev det i alla fall. Vi var överens om att vi var frejdiga och duktiga även om det var lite stelt och styltigt här och var. Juppe knogade över blöta åkerkanter och stod ut med att jag bad om en extra raksträcka mot skogen.

Galopp blev det inte, men väl tölt.

Det var på hemväg det hände. FLOPPP! sa det när en vindby nästan vände ut och in på min ridkappa.

- Nu jävlar är dom nära! skrek Juppe och tog ett magnifikt hopp framåt.

Juppe fick tölta hemåt. Fart är okej, bara jag får bestämma vilken sort så att säga. Kompisen var rejält svettig när vi landade i stallet. Flåset hade vi promenerat bort.

Vi var grymt nöjda med dagens insats båda två.


Äsch, sa Juppe. Jag gjorde bara min enkla plikt.
Två sekunder senare hade han somnat i eftermiddagssolen, med en stödjande stolpe inom bekvämt räckhåll för rumpan.



Han är alldeles extra fin nu min kompis tycker jag, nu när vinterpälsen växt till sig.
Juppe har ståtliga öronknörvlar och ett långt mjukt skägg.




(Fniss, du är rolig du, mumlade Juppe)

fredag 27 oktober 2017

Nu så: på andra sidan ömklighetsträsket


Juppe var på lysande humör som vanligt när jag dök upp. Nya tussar ryckta ur pälsen, men vad gör det när pälsen byts två gånger per år.

Och jag tror att jag traskat ut ur mitt ömklighetsträsk av tvivel och modlöshet.

Vi klarar ju trots allt av det mesta jag och min kompis. Juppe frustade på väg ut från gården och på väg hem. Demonstrativa strut-trut-blåsar. Trumpet, trumpet, trumpet! Så mycket trivdes han.

Juppes bakben som jag varit orolig för kändes inte av alls. Vi skrittade förbi avelsflocken, sedan satte vi fart. Traven var sådär, första tölten lite stolpig. Sedan släppte det. :-)

Nä. Två av tre galoppfattningar gick åt pipsvängen, men vi traskade uppför backen upp mot Hallbo, töltade i uppförsbacken tillbaks. Vände, körde galopp på raksträckan mot skogen igen. Juppe flåsade, men inte så jag trodde han skulle dö.

Efter skritt och tänj nedåt bjöd grabben på en så otroligt härlig tölt så det finns inte. Nu har vi liksom hittat den båda två. Och längre och längre sträckor orkar han tölt också.




Orkar? sa Juppe.
Du vet att jag inte lipar åt dig va? Hästar kan inte det, forskarna är oense om det är osäkerhet eller undergivenhet eller rentav eftertänksamhet som utlöser slickande.
Kolla tungan då! 


Frmpf, sa jag.


Och nu viftar jag inte med näsborrarna åt dig heller.


Jag använder bara Jacobsons luktorgan. Det har inte med dig att göra.


He, he.


Och nu ska jag sova (igen).

Ja, ja. Visst är världens bästa Juppe värd en tupplur.

Och jag ska försöka sluta tänka på vad jag INTE kan som ryttare, utan helt enkelt på allt vi kan. Och vågar. Och gör.

torsdag 26 oktober 2017

Valackernas egen adventskalender


Tittut. Hela Juppe är full av små luckor i pälsen.
Just nu är det mer gnag- och sparkmärken än det varit på länge.
Hu.
Men det brukar ju gå bra för det mesta. Utom när det inte gör det.


Törs jag gå ut? undrade Juppe.


Du. Vad sägs om att du går ut med en elpistol och liksom banar väg för mig? 




 Jo, jag är snäll.
Det är de andra som är dumma.


Japp, japp. Min snälla häst var jätteduktig på ridbanan med snabelutrustning på.

I går på lektionen var det svårt att få trav utan läbbig dipp. Usch.

Jag tyckte Juppe rörde ena bakbenet underligt i dag på ridbanan också. Har bestämt att jag inte ska klura så mycket på sånt.

Vi ska göra istället för att klura. Och sluta gick ju jättebra, säkert skönt med snällgympa om man har en lårkaka efter en spark.


Där är dom! sa Juppe tillbaks i hagen.

Buss på!

Ja kom igen då! Ta dom bara!
Duktig matte!
Gör dom till mos.




Puré! Sufflé! Små rultiga ärtor med hår på!


Mäh, öh, sa jag. Det jag gör bäst är ju att borsta din fantastiska päls. Mina insatser får nog sträcka sig till det.

Kanske skönt ändå att få lite massage om du fått lite smisk av kompisarna?

Och det kanske vore skönt att sova nu en liten släng, kompisarna sov ju skönhetssömn när du jobbade med mig.


Jag är inte trött, sa Juppe.


Jag ska slå ihjäl dom hela bunten.


tisdag 24 oktober 2017

Gnälligt? På Juppe?


Aldrig. Som i never ever. Jag må vara en matte med klen tro på mig själv emellanåt. Men jag tvivlar aldrig på Juppes lust att leva och underbara inställning till jobb.

Gnäll. Ja. Så är det ju. Men det stannar hos mig. På min nivå, mattes nivå. Det handlar om vad jag kan och vad jag kan suga åt mig för kunskaper och hur min kropp mäktar med att leverera.

Juppe är ren kärlek. Han är ett knippe karisma på fyra ben. Han är rödhårig lycka komprimerad till en islandshästs kropp.

"Här sprutar det kärlek" som en stallkompis sa när hon kom in till stallet när Juppe åt sitt åtråvärda hösilage och jag kammade hans hovskägg med kattkam.

Juppe är bäst. Ingen protest. Sedan har han också sina sidor, men det har inget med mina tvivel på mig själv att göra. Så det så. Jag vill bara klargöra det nu när jag gnällt och haft mig. Det är inte Juppe det är fel på.

Det bevisade han till exempel i måndags på rida-igen-lektion. Eller vadå. Juppe behöver inte bevisa något, han behöver faktiskt bara vara.

söndag 22 oktober 2017

Juppe testar: working equitation


Vi blev ett helt gäng som ville testa på working equitation på söndagsförmiddagen. Så kul.

Det är väl en himla bra idé - kan någon lite grand inom en hästgren - låt kompisarna testa. Opretto, fnissigt och roligt.

Vad är working equitation? Det kan du läsa om här på svenska ridsportförbundet.

Sporten är stor och har ett internationellt förbund, Wawe. Tjuvglutt på duktiga? Kolla in Wawes video.



WE är väl helt enkelt iberisk cowboy-dressyr. Grunkor som måste sitta när en häst ska jobba på en gård.

Jessica fixade tre olika stationer åt oss. En klöver där hästen ska flytta bogen och sedan gå på volt åt tre olika håll med klöverstammen som utgångspunkt, en grind och en passage av två bommar.


Här ser vi "grinden i bakgrunden och passagen.


I passagen kunde man göra en sluta om man ville, eller stanna till, eller låta hästen gå med bommen mellan framben och bakben.



Herregud, sa Juppe. Om du slutar titta på min röv så fattar jag bättre vad du vill. Du sköter din rumpa, jag sköter min. Okej?

Här är klövern. Ingången är till vänster i bild, mellan de två vita sockerbitarna. Från rakriktat ska hästen flytta bogen och sedan gå in i en vanlig volt, den första krumeluren går till höger runt första sockerbiten till höger.



Juppe älskar när det är för mycket av allt på ridbanan. Jag tycker vi är fantastiska hela bunten, vi är så drillade på att visa hänsyn att inget är ett problem.


Slutade jag glo på Juppes röv?


Till sist så, och då funkade ju slutan också.


Grinden. Först ska hästen stå med nosen mot snöret som får vara grind.
Det är bra att pausa i varje moment. Här får inte slarvas.

Efter stoppet så ställer man sig parallellt med grinden (spö i vänster hand är skitsmart upptäckte jag). Grabba repöglan som är öppningen till grinden med höger tass, backa hästen. Sväng runt så du har öglan på höger sida.

Håll i öglan och backa hästen mot grindstolpen för att sätta fast igen.

Klart jag och Juppe backade in i stolpen så att den stod och vickade. Jag menar, har påven en lustig mössa?

Vi bryr oss inte om vickiga stolpar.


Juppe var så duktig! Han hade kul!

Klurigheter är sånt som får en Juppe att riktigt gå igång.




Och den här gången steppade vi på tvärs över bommen. Bara för att vi kan.


Jag tyckte att Juppe fick ståtligare och ståtligare hållning för varje varv. En liten minilusitano!




Så kul att se kompisarna lösa stationerna på sitt sätt och vis också. Full fart överallt.


Här är vi på klöver-stationen igen. Volt två går klurigt nog till vänster runt översta sockerbiten. Nu var det nog kortslutning i mitt huvud tror jag. Först skulle vi flytta bog på något sätt. Jag ser hur mycket tyglar och ben jag tycker det finns överallt.







Här ska vi alltså in på volt två. Tjohej.


Vajna o Co löser grindstationen.


Och här kommer Juppe och jag in mot mitten igen efter en utflykt på volt tre.

Det är så grymt bra med bilder, en ser precis hur en börjar svaja i midjan och ha hyss för sig.


Juppe var så fin. Han var ett enda stort välvilligt öra hela han.


Vajna bara - backa? Med snörstump dinglade sådär? Jaha. Vi säger väl det då.


Både Juppe och jag behövde pusta lite. Inte för att det var fysiskt jobbigt, det var mycket att tänka på helt enkelt. Perfekt.


Fengur som inte är van att gå på lektioner skötte sig suveränt. Det var inga problem att det var kompisar överallt.


Barbie och Vinka var också med. Och Baldur I, som har skymtat på någon bild.




Vajna: där satt den!


Juppe: skulle vilja säga att - där satt den - godisen.






Så trivsamt. Och övningarna går ju faktiskt att knoga på i sin ensamhet alla tre. Måste fixa bra snöre bara.