torsdag 31 augusti 2017

Blivande picnic- / äventyrshäst?


Baldur lånar ut sina mjuka packväskor. Nu är bara frågan hur en kan fästa den här typen av väska mot en bomlös sadel. En liten rem under självaste sitsen kanske?


Och så lär nog lättare bakskygge Juppe och jag gå lite promenader först med lite lagom packning i väskan så att han vänjer sig.

Väskorna lär ju liksom skumpa ut för varje steg?

Sedan hägrar äventyret.

Eller i alla fall en kopp kaffe i det fria. Juppe struntar nog i utflyktsmacka, bara han får beta.

Är det här bästa väskan för bomlös sadel? Har du annat tips så dela gärna med dig.

Annars?

I går arbetade jag och Juppe duktigt på från backen. Min kompis visar så tydligt att jag är läbbig när jag vill för mycket. Sprutar ut för mycket energi.

Nu har jag lärt mig att ta en liten paus då, låta Juppe vara ifred en liten stund - och så börjar vi om.

Juppe är fantastisk när han knogar på med slutor. Jag har glömt allt om hur vi skulle göra en carré, måste boka lektion med Karin igen.

Traven ska vi också jobba med, knoga, knoga, knoga på mot en mer samlad trav. Längtar tills vi fått kläm på det.

Längtar också efter att kunna jobba mer med Juppe i galopp. Som det är nu funkar galopp mest på ovalen och ute. På ridbanan känns det så trångt och konstigt. Men varför skulle inte vi kunna rulla runt i en trevlig galopp? Klart vi ska kunna.

Om det är bråttom? Inte ett dugg.

Om det är fantastiskt att ens kunna sätta sådana här mål för mig och Juppe. Om det är. Lycklig, lycklig.

I dag höll jag mig hemma före jobbet. Det måste ju dammsugas också någon gång i kvartalet och då passar det bra en regnig dag.


tisdag 29 augusti 2017

Ska tydligen lära mig klockan också

I morse fick Juppe hovarna fixade, han var nummer fem i ordningen att träffa hovis.

"Jag fixar själv" skrev jag till stallägar-Annica.

Jag vet inte hur jag räknade (vill inte veta tror jag), men när jag småvisslande kom till stallet stod förvånande nog redan Juppe på skoningsplatsen och både Juppe och Annica stirrade lite lätt anklagande på mig.

Hupp.

Några som kan klockan:



En Dynur inslagen till ett fint paket. Jag är lite stolt över att jag får prata med Dynan, vifta bort flugor från mulen, klia kinden och umgås.

Hans näsborrar säger att jag är lite läskig, men får duga.

Mina nerver är i paritet med Juppes, men mitt kroppsspråk är tydligen okej - annars skulle jag inte få komma nära Dynan.


Det här är killar som kan klockan.

Frami (flockledare, fuxen med bläs) står i bästa hörnet för att få första glimten av den fantastiska blå traktorn som kommer med påsarna med middagshö.

Framis matte tror att flocken sedan står i rangordning nära bästa hörnet.

Det tror faktiskt inte jag. Frami är en schysst chef. Han bryr sig inte bara om fjäskande gullepluttar.

Jag tycker jag ser lite olika konstellationer varje dag. (Här teaterviskade Baldur II till Juppe: hon är lite underlig va? K-O-N-S-T-I-G).

Sccchhhh, sa Juppe. Tyst. Hon kanske har en godis.


Frami brydde sig inte. Han ser traktorn finfint även om en spinkig människa skymmer sikten lite, lite.

Mer då, idag? Jo, jag och Juppe tog oss iväg på ridtur. Vi trotsade nerver, hård blåst och jordbruksmaskiner. Fast nu ljuger jag, vi gillar traktorer och allt som brummar både jag och Juppe.

Underligt nog, men så är det.

Klövern i bufferzonerna hade växt sig underbart hög. Med nyfiffade fötter vågade jag och Juppe oss dit. Det blev trav och tölt.

Någonstans mitt på slog faktiskt skräcken till. Jag vågade inte låta Juppe galoppera. Jag började tänka i banor som: tänk om han drar och hamnar framför en maskin. Och börjar jag tänka så ska jag inte låta Juppe sträcka ut.

Jag tror vi behöver en oblåsig dag och lite stubbåker. Jag vet ju att Juppe tar hand om mig, jag vet att han älskar att galoppera (för det gör jag med). Vi ska bara hitta en dag när vi vågar igen.

 Efter ridturen sa Juppes klocka att det var dags för en tupplur.


Rackarns. Massor med rumpor i vägen. Bästa platserna redan upptagna.


Frami stod så klart längst in med en skön klipinne inom räckhåll.

måndag 28 augusti 2017

Ny har Tinna åkt till Háleggur från Hyndevad

Ibland blir det inte som man tänkt och önskat. Å andra sidan är det kanske inte så ovanligt att en betäckning inte tar sig på första försöket. När det inte tagit sig på andra så tänkte jag om.

Livet har lärt mig att om en misslyckats två gånger genom att göra samma sak. Då vet man att gång tre slutar på samma sätt.

Jag velade mellan Mökkvi från Åleby och Háleggur från Hyndevad. Båda har samma pappa som min älskade Juppesnupp.

Nu har alltså Tinna åkt till Háleggur från Hyndevad för ett tredje försök att bli dräktig.

Hittade den här filmen där han rids av sin förra ägare:


Tinna fick en hormonspruta och blev skjutsad till Edeby gård av snälla Annica, hennes ägare.

Det känns så bra. På Edeby gård jobbar härliga Judit-Karin som red på Bäjeby förut. Både Tinna, jag och Annica frustar ikapp.

På Edeby får Tinna stå i stall om nätterna (kunde ha valt hage med andra ston) för att få extra inspiration och få njuta av utsikten av hingstar. Jojo. Så ska en dam av rang behandlas.

Nördade i worldfengur förstås. Och si. Nu är chansens för den trevliga färgen röd hela 50 procent. Och färgen "annan" lika hög, och förvirrande nog fanns där också brun och svart på vardera 25 procent. Det måste vara skäckgenen som ställer till det.

Och vet ni - skit samma vad det blir för färg. Háleggur har sin fars oändligt snälla ögon (ja, jag vet att jag borde kolla på ben, hals, manke och bog och allt vad det nu är) och söta öron.

Ett Juppehuvud.

Háleggur ska tydligen också vara en härligt personlig häst.

Om en är jädrigt petig kanske han ser ut att ha lite kort hals, men å andra sidan är Tinna en svan.

Nu känns det kul att hoppas igen.

Jag tror att det här känns bättre för Tinna. På Björsbo hamnade hon i en hage längst, längst bort från hingsten. Det tror jag inte är ultimat för ett sto som insatta betecknar som "hemlig" när det gäller när hon går i brunst. Och för ett sto med sådan integritet som Tinna är det heller inte bra att personerna som hanterar henne byts ut.

På Edeby tror jag på bingo.

Jadå. Det blir ju ny språngavgift och ny avelsavgift. Jag misstänker att det här blir det enda föl jag kommer att få vara med om att få vänta på. Det är värt det för mig.

Inte heller blir jag sur/förvivlad/arg över krumbukter och bakslag längs vägen. Jag noterar bara. Alltihop är spännande på något mysko sätt. Olika sätt att hålla hingst. Undersökning med ultraljud som börjar bli rutin. Rubbet.

Annars?

Hå, hå, ja, ja. All work and no play. Fast nu ljuger jag.

Onsdagslektionen jobbar jag kväll och missar alltså lektionen då. I går orkade jag åka till stallet efter en vanlig åttatimmarsdag på jobbet, lördagens tio timmar sög must och ork ur mig. Då blev det inget juppebesök.

Jag fick hoppa in i en barngrupp och rida lektion med Juppe i går. Så kul! Och så duktiga unga elever!

Vi lekte röda lyktan säger stopp (vi vann en omgång - inte alls för att det är viktigt, men så är det) och red på ovalen och tränade på kontroll av hästar medelst omridning av varandra. Så smart övning.

Om en Juppe var mätt efter rejäl höportion i stallet och hetsätning av gräs efter lektion?

Hå. Mätt. Hur stavar en till det?

Juppe gnisslade fram i grisepass i expressfart till unge Herr Barracudas hög direkt efter haginsläpp.

Inte hade han tid att se att det fanns flera orörda högar.

Eller är det kul att äta ihop med en kompis?

Nu längtar vi efter hovslagarbesöket på tisdag.

Och efter stubbåkrar. Vi längtar efter stubbåkrar också.

fredag 25 augusti 2017

Ingen början på ett föl i Tinnas livmoder

Så var det dags för ultraljud igen i dag. Hu. Koll numero två.

Jag hade faktiskt inte alls höga förväntningar på att Tinna skulle vara dräktig. Och jag vet inte riktigt varför. Det beror nog på många saker.

Tinna som är en riktig cooling (därför vill man ha ett föl efter henne) lät veterinären rota runt i henne.

Gulp. Veterinärens ena arm försvinner ju liksom i Tinna för att ultraljuds-kameran (eller vad det heter) ska kunna följa Tinnas hela livmoder och båda äggledarna.

Näej. Tomt. Små folliklar syntes som ljusa små stjärnor i de rymliga rummen i Tinnas äggledare.

Blev knappt besviken. Vet att jag är knäpp, men jag tror att det hade synts på Tinna om hon haft ett litet föl på gång där inne. Hon såg besviken ut på förhand på något sätt.

Blondinen däremot är dräktig!


Det här mörka runda är ett "ägg" eller gulkropp kanske veterinären sa?

Aha, då ligger fölet i mitten och gosar till sig tänkte jag innan veterinären pekade mot det allra ljusaste stället på "äggets" undersida. Där syntes en liten vit prick, redo att ta form till ett föl. 22 dagar gammalt ungefär.

Så stor - redan - kväkte jag fram. Hrmmm, två centimeter, sa veterinären.

Vad gör vi nu då med Tinna? Hingsthållaren har rest till Island och jag tror inte att det varit tillräckligt lugnt runt Tinna som är noga med sina människor för att det ska kunna bli ett föl. Två gånger blev hon betäckt senaste gången. En gång vid första besöket hos hingsten.

Byta hingst/hingsthållare? Satsa på ett föl som kommer ganska sent?

Chansa en gång till, och hoppas på att det går att ordna andra förhållanden runt Tinna?

Äh. Vet inte. Vi får se. Hingsthållaren kanske har någon idé. Men bråttom är det - om det ska bli något föl nästa sommar vill säga. Annars får Tinna fölnappa Soldis föl och njuta av det. Hjälpa till att barnvakta eller bara hålla kraken under uppsikt.

Det är ingen ordning på Juppes och mitt bloggliv heller. Det här gjorde vi i går:

Jag tänkte markarbeta Juppe på ridbanan, men så dök fröken Vinka upp och skulle på skrittur. Vi hakade på. Äntligen fick jag promenera mig flåsig. Har behov av det.

Vi tittade på kossan Ferdinanda som stod under sitt äppelträd och drömde.

Vi tittade på matronorna i avelsflocken och alla lillskitar.

Något har hänt i mammornas attityd. De små fölen är fortfarande dyrbara förstås, men små guldägg som ska vaktas mot allt ont är de inte.

Det syns att mammorna faktiskt tycker att det är ganska skönt att få vara ifred ibland. Barnvakter anlitas och ibland får fölen faktiskt klara sig själva.

Här upptäcker Mettun att mamma inte är i vindskyddet. Hon fick arabsvans som pekade rätt upp och brääääkte efter sin mor.

Mamma åt lunch och hade det bra i sensommarsolen.

Mettun fick lov att sortera ut det där själv. Det blev till att spankulera runt tills hon hittade Embla.

Vilken liten krutdurk hon är, Mettun. Det är därför man vill ha föl efter hennes pappa. Hm. Nåja, vi får se helt enkelt.

Juppe då? Nja. Han är en grinig bantare med toklånga hovar. Hovis hade absolut inte en liten lucka i planeringen så kan kunde ta Juppe innan det är planerat på tisdag. Tråkigt.

Jag törs inte rida honom annat än på ridbanan nu, bakhovarna ser ut som skidor igen. Hovis vägrade ta så mycket på baktårna som jag ville.

Ska flirta igen med en hovis som håller på att bestiga berg just nu. Det är nog dags att byta hovis igen, till en hovis som kan lyssna mer på hur kunden vill ha det och som är mer flexibel. Ack ja. Bara bergsbestigarhovisen kommer hem någorlunda helskinnad ska det nog gå bra.

Oj. Det blev ett inlägg om lite allt möjligt. Lika flaxigt som mina tankar.




torsdag 24 augusti 2017

Första lektionen på ridskolan på två år


I onsdags kväll var det inte dags att göra i ordning Mackan för terminens första lektion. Det var Juppe jag hämtade ur hagen.


Jodå. Visst har vi tränat straightness och promenerat och trimmat oss på alla möjliga sätt och vis. Men det känns stort att vi kan vara med på "vanliga" lektioner igen.

Juppes ögon var klotrunda när det var dags för skolstart. Han stod på medellinjen bland de andra pållarna.

Om han var bäst? Självklart. Vi fick en barbackastart. Trav över bommar, nemas problemas.

Så. Jädra. Skönt. Alltihop.

Visst, jag är glad för min egen skull, men minst lika glad å Juppes vägnar. Det här blir ännu ett steg mot att han ska få känna sig stark och "frisk" (och att det ska hamras in i min skalle att det är så).


I tisdags fick vi sällskap av Baldur på låååång och härlig skrittur.

Min analys av Juppe och hans humör just nu är att han är en grinig bantare. Halva turen gick fint, sedan lade han sig till med korkskruvsnacke igen, vi bråkade med varandra.

Jag red i serpentiner och gjorde små volter, jag vägrar låta korkskruven vara ett okej tillstånd.

Om grabben ville hänga med mig i hagen? (Se bild ovan).

Om grabbarna är på svältgränsen? (Se bild nedan).


Bara runda och fina sommarmagar. Och jo, det finns att plocka med i hagarna även om det är slut på fläcken där flocken står och väntar på hö. Så det är bara att bita ihop grabbar, moahahahahaha.

Nu är det normal matranson som gäller. Inte grand-de-luxe-extra-allt.

måndag 21 augusti 2017

Ha! Delar hästgodis med sekatör!


Red Juppe barbacka på ridbanan i dag. Både bu och bä. Mest bä!

Bu: Jag upptäckte att han gick och slöade. Gjorde halter och igångsättningar och fick slita för att få honom alert. Travfattningar, galoppfattningar. Phu.

Bä: Och så töltade vi faktiskt helt underbart fint till sist. Men först - taddaaaaaaaaaa - bjöd Juppe på helt perfekta slutor med mig uppsuttet. Barbacka gick det finfint. Han fick så mycket beröm att han blev simmig i blicken.

Beta fick han också, och smaska hö i stallet. Och viktigast av allt - när han gjorde som jag bad ute på ridbanan fick han godis.

Jag har börjat tycka att en stor blaffig hård godisplutt är för mycket som belöning. Juppe får ju rätt mycket godis.


Fick den briljanta idén (ödmjuk är jag också) att dela Juppes  favoritgodispluttar med sekatör.

Jag orkar nämligen inte bryta isär dem, men med sekatörens hjälp gick det att få ut två eller tre godispluttar på varje godisbit.

Juppe blir lika glad för en plutt som för en hel bit.

Wohooo! Nu kan jag fortsätta proppa i honom belöningsgodis med ännu bättre samvete.

lördag 19 augusti 2017

Små steg mot ett bättre förhållande

Jag visste det. I dag stod jovialiske Juppe och väntade på mig vid grinden. Hade faktiskt nästan lite bråttom ut minsann.

Gräset är grönare osv.

Vi markarbetade oss och så red jag barbacka på det. Himla trivsamt. Sällis av Barbie fick vi också på ridbanan.

Det är nästan så en kan längta efter den där turbon ibland, den som Juppe startade när jag kavade mig av så otursamt. Men, men. Vi hade det trivsamt. Frustigt och trivsamt.

Nästa gång vi träffs kommer det att vara ett snäpp trevligare, sedan är vi nästan hemma i sommarens flow-mode. Det går inte att reparera Juppe-Bettina-maskineriet på något annat sätt än så här. Trivsamma saker som vi klarar med bravur båda två.

Eller i alla fall vet inte jag om något annat sätt.

Lustigt det där att ibland så spelar pölar ingen roll. Och ibland blir de liksom lite läbbiga.

- Ursäkta, sa Jovialiske Juppe. Jag hör inte mig själv tugga trivsamt när du stör mig. Så kan du låta bli är du snäll?

Ja, vad säger man?

Just det. Ingenting.

Vi stod där ett tag. Sedan dök den mest fantastiska regnbåge upp.


Här hade jag tänkt att hästen skulle stå, vackert inramad av regnbågens alla färger.

Här stod pållen och sög upp de sista stråna av stödfordringen av hö.

I morron jobbar jag till 19, då orkar en inte åka till en Juppe efter en tiotimmarsdag.

Men i övermorgon orkar en. Syns då Juppe!

fredag 18 augusti 2017

Lagom svåra utmaningar = chans för succé


De kastade lera på mig! sa Juppe. Jag sa NEJ, NEJ och de bara kastade och kastade.

Det är ju inte klokt hur de håller på! sa Juppe.

Min fina rumpa!

Jaha, ja. Sa jag. Rumpan och lite till. Och ska man vara helt kritisk så måste en ju säga att det finns fettdepåer lite här och lite där. Inte på nacken och det är ju bra det. Du är listigare än så, du stoppar fettet i små kuddar över hela kroppen.

Tsss, sa Juppe. Ska vi stå och svälta ihjäl här länge till?

Jo. Jag känner min häst - men jag känner också mig själv.

Jag hade bestämt att dagens utmaning skulle bli uteritt. En lagom uteritt.

Efter ett ljuvligt nattregn var grusvägen någorlunda mjuk. Om vi kan vara avslappnade och glada och testa alla gångarter på de knappa fem kilometer det blir fram och tillbaks till grusvägens slut vid Hallbo ska vi vara glada, tänkte jag.

Det kändes som att Juppe ville lägga sig i protest när jag tyckte vi skulle överge fölen och avelsflocken. Men han gick.

Vi fick till trav, oengagerad och lite flack galopp på tre sträckor. Tölt som var sådär. Galopp i uppförsbacken till Hallbo.

Sedan var det dags att ta sig hem igen.

Jag visste att det var nu det gäller. Om vi får till det bra och fint så får vi båda en bättre ridtur nästa gång vi ger oss ut. Vi var båda nervösa och spända i dag. Jag yogaandas så gott jag kan, pladdrar och sjunger - och känner ett kryddmått av rädsla.

Så är det bara. Kryddmåttet av rädsla finns där. Å andra sidan är varken jag eller Juppe små lortar utan måste göra saker. Det vet vi båda. Här handlar det inte om OS. Här handlar det om att matte har kontroll på tempot på hemvägen och på att hästen litar på att matte har koll.

Juppe töltade helt fantastiskt i uppförsbacken från Hallbo och hem. :-) Ska också säga att vi båda frustade livligt såväl på utvägen som hem. Men ett litet tvivel fanns där.

Hämta-andan pauser på lång tygel funkade fint. Mot källarbacken ökade tölten i tempo utan att jag ville det. Så vi stannade. Det gick inte att stanna, så det blev ett one-rein stop.

Världens bästa grej det där med one rein stop. Juppe snurrade och stannade av sig själv och blev lite generad.

Vi knallade igen.

Testade att tölta igen, det slutade på samma sätt. Här bestämde jag mig för att det fick räcka med en fantastisk tur ut och en fin tur nästan hela vägen hem. Jag hoppade av och gick. Juppe var lättad och glad.

Jag vet att nästa tur blir lite bättre. Och turen efter det ännu lite bättre. Vi måste övertyga varandra om att vi har koll. Så är vi.

Det gör mig inte ledsen. Jag konstaterar bara att - okej. Nu går vi igenom manualen en gång till för att vi behöver det. Så är det med det.

Jag vet att vi landar på ett bra sätt.

Patti tycker det är roligt när jag kommer till hagen. Han har aldrig varit särskilt intresserad av mig, men nu händer det till och med att han tar sikte på mig och Juppe och pinnar tvärs över hagen för att kolla vad vi gör.

Oj, oj, sa Juppe. Nu är ALLA fettdepåer slut. Borta.

Goooooodis, sa Juppe matt.

Hi, hi, sa jag och höll på att svälja en fluga. Juppe blundade för att spara energi.

Vi är ändå ett strävsamt par, sa jag till Juppe. Vi ger inte upp i första taget.

Goooooooodddddiiiiiisssssss! sa Juppe. Annars kanske jag svimmar. Faller omkull. Får vahettere kolik allraminst.

Det är kört! sa Juppe. Nu är det slut. Jag känner hur alla krafter lämnar mig. Att bära dig var det sista jag orkade.

Det var så lite, tacka mig inte.

Vad är väl jag annat än en tanig häst i en köttbulles tjänst.

Nu fnissade Patti där han stod i vindskyddet. Det hjälpte inte att han höll en hov framför munnen, jag såg allt.

Och hörde.

Farväl sa Juppe med vibrato och luktade på godisfickan.

Syns i morron! sa jag.

torsdag 17 augusti 2017

Markarbete och barbackatur

Jag märker någon liten gnutta av någon sorts distans eller misstro från Juppes sida. Han vill inte gosa speciellt i hagen efter ridpasset, en Juppe vill alltid gosa.

När jag hämtade honom i hagen ville han inte möta upp. Han stod bredvid idolen Frami och kikade på mig. Frami fick hälsa först.

Eftersom det är hundra år sedan vi har kört markarbete på ridbanan gjorde vi det. Nu sitter verkligen slutorna, och att göra förvända sådana i hörn är inga problem.

20 minuters markarbete, lite bete och skutt in i stallet igen. Byte till styrenhet där fram, hjälm på mig och skutt ut på banan igen.

Juppe hängde godmodigt med. Vi fräste runt i tölt, men jag tycker inte att jag hörde det där riktigt rätt-taktiga ljudet. Och lite motigt är det att slappna av på volt. Hå, hå, ja, ja.

Blir bra när lektionerna börjar nästa vecka. Längtar. Vill att någon ryter åt mig och Juppe. Sätter fart på oss, får oss att jobba rätt.


Nåja. Ett litet leende bjöd han ju ändå på Juppe.
Vi har rätt lika form på våra underläppar nu, ho, ho.

Då kan ju inte jag vara sämre!

Underbar dag att vara ledig på. Cyklade till stallet i godan ro, i loj bris och solsken.