fredag 21 juli 2017

Juppe får så bråttom, så bråttom hem

27 april 2017:

Ja, ja. Somligt är läbbigt, annat är det inte. En tankbil med extra allt får inte ens Juppe att vibrera på en nosvinge. Inte ens när han ska klämma sig mellan bilen och väggen trots att det är trångt. Det är bara trivsamt, speciellt när det står en glad gubbe där och säger hej.
Det syns att Juppe känner sig duktig, det är han ju och får både beröm och godis efter slutfört uppdrag så att säga.
Han är kort sagt en ambitiös pålle.
I dag var det dags att sitta upp. Regnsnöslask tidigare i veckan hade mjukat upp grusvägen lite trevligt igen.
Lite spänt var det, men inte så farligt. Jag fick jobba som en tok när jag red för att han inte skulle krumma. Men min pålle frustade som en ångmaskin både på vägen upp mot sommarstugan vid Hallbo och hem igen. Knappa fem kilometer alltså.
Juppe fick galoppera en raksträcka, tänkte det skulle få honom att flåsa lite och lugna ned sig på vägen hem.
Det räckte inte. Han får så himla bråttom.
När jag sa skritt blev det komiskt. Han ökade takten på skritten så att det kändes som att sitta på en tusenfoting. Sådär alltså.
Till slut tyckte han att lite smyggalopp också var skritt.
Vi började om och började om. Något gör jag fel för Juppe hetsar liksom upp sig mer och mer och blir mer och mer ivrig att komma hem. Till slut är det troligtvis ett hästätande troll bakom rumpan också. 
Jag får inte riktigt hejd på det hela. När jag fått Juppe att trava nästan okej en sträcka (utan att öka till galopp eller tölt) så hoppade jag av och så traskade vi tillsammans istället. Det går bra efter lite backningar och stopp och sänka huvudet.
Då infinner sig ron.
Önskar bara att jag fick till det uppsuttet också. Men det kommer nog, tycker det blir lite bättre för varje ridtur.
Tillbaks i hagen var killarna någonstans i nirvana.
Mackan blir helt lealös när jag klappar honom lite i ansiktet och stryker över ögonen. Då kollapsar han liksom.
Dynan låg och kikade lite misstänksamt på mig, uppklämd mot trygga vindskyddsväggen.
Han vill inte att jag ska komma nära – så då gör jag inte det så klart.
Frami gjorde sitt bästa för att se majestätisk ut, som en vakthäst. Konstanta dippningar med huvudet avslöjade honom, han lurade till på vakten.
Jag är redo för rond två! sa Juppe. Nu tar vi dom, alla trollen.
Äh, sa jag. Vi hinner. Ta en middagslur du, du har jobbat så duktigt – i dag med. Du ser ytterst, ytterst lite trött ut i ögat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar