Ingen kvällstur - tvätt av sår istället

Ack ja, vi har ständigt samma frissa jag och Juppe. Hur sjutton går det till?

När jag köpte honom gick jag glatt till frisören och färgade håret rött (för att det kändes så himla rätt och rött är så jädra snyggt). Det var först på nästa selfie som jag såg det, nyansen var exakt Juppes pälsröda.

Nu har vi ändrat färg båda två. Juppe blir mörkare i ansiktet för varje sommar och mer blekblond i luggen, jag håller mig till blond/grått. Same, same.

Vi som äntligen skulle få ridsällskap, och så såg jag ett rejält skrapsår på Juppes bakben, det med alla ärr på.

Vi styrde kosan mot stallet istället för mys i stallsvalka, höfrossa och tvättning av sår.

Nej, jag blir inte hysterisk. Nu är jag så luttrad att jag sätter mig på huk och inspekterar noga. Mjaha. Ungefär som ett riktigt, rejält skrubbsår. All hud borta, kött i dagen. Ingen infektion. Massor av flugor i såret (bra, de äter bort det döda), Juppe var obrydd. Jag fick klämma och känna. Ingen värme.

Juppe njöt. Vi cyklade och han skötte sig fint. Han fick mosa i sig mat vid sin favoritkulle vid ovalen. Han frustade saligt.

Han åt en hel påse hö i stallet. Jag tvättade sår med vanligt vatten och rena små frottéhandukar som jag har ett lager av. Juppe frustade saligt.

Jag satte på kompress och elastiskt självhäftande bandage. Jag trodde jag var kung på det vid det här laget, men allt halkade av. Drog av skiten vid parkeringen nära sommarhagen.

I hagen rådde irriterad siesta. Alla grabbar hade en svansviftarkompis som sjasade iväg flugorna.

Juppe hade snart sällskap av sitt största fan. Eller om jag är föremålet för dyrkan? Jag vet inte.

Juppe suckar och står ut, sedan ruttnar han och vispar bort sällskapet med bakben eller sura blickar.

Gudomligt söt är han ändå unge Herr Barracuda. Det kan ingen ta ifrån honom. Det som är så outsägligt charmigt med killen är att han alltid, alltid, alltid är pigg och på G.

Han eskorterade oss ut ur hagen och stod och väntade när vi skulle in.

Redo för bus!

Vuxenavdelningen av grabbflocken vilade.

De är så vackra när de är inne i sin egen bubbla, halvlurande och sömniga och med en kompis i närheten.

Hörde du det, sa unge Herr Barracuda med tonårspipig röst. En kompis i närheten. På vakt.

Suck, sa Juppe.

Juppe stövlade sömnigt in i mitten av flocken. Ah. Stilla frid.

Men så får kompisen huggtänder helt plötsligt.

Ska jag döda honom nu, eller sen?

Jag orkar inte döda nu, jag tar det sen.

Du? Ska vi ta en promenad? sa Juppe.

Så kan vi äta lite och prata sådär trevligt som bara vi gör. Killarna här är inte så mycket att dryfta saker med, sånt har en en matte till.

Älsklingsjuppesnupp, sa jag. Vi syns i morrn. Då hoppas jag att en sval natt har gjort underverk för ditt sår, att det har en prydlig skorpa och att vi kanske har lite svalare väder. Tänk om det ändå ville regna.