Nu slipper jag fundera över meningen med livet mer. Meningen med livet är att Juppe går runt mig på en så stor volt jag vill utan att han sitter fast i en lina och att jag kan tänka och titta på hans inre bakben och då försöker han sätta det under sin tyngdpunkt.
Så är det med det.
Att Juppe numera nästan inte kör över mig när jag går baklänges framför honom utan stannar väldans tätt inpå och mycket överentusiastiskt kör ut rumpan i en sluta är bara grädde på moset.
Vi ska öva mer på att han ska vänta på mig och fråga vad jag vill. Men det kommer.
Det är så skönt. Jag vet att det bara blir bättre och bättre när vi jobbar. Ah.
Och eftersom vi är ambitiösa och snälla båda två mår vi bra när allt vill sig.
I kväll tränade vi en halvtimme ungefär. Det blir svårt att hitta på saker att göra på banan till slut och jag vill att det ska vara en kul stund för Juppe.
Jag ska be Karin att föreslå ett gympapass för mig och Juppe, ganska tydligt uppdelat så att jag vet att vi kan vara i farten minst 40 minuter.
Frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar