Varken Juppe eller jag orkade bli hysteriska.
Men så vidare värst långt på grusvägspromenaden kom vi inte. Monsterthujorna stod och vajade i blåsten. Juppe såg så olycklig ut att jag inte hade hjärta att till varje pris genomdriva min vilja.
Vi stod och resonerade ett tag, sedan gick vi till ovalen. Juppe frustade lyckligt hela vägen dit.
Något jag däremot blev grymt irriterad på var att han inte alls var med på noterna när jag ville få honom att gå i form från backen. Han vred hela halsen och huvudet som en korkskruv och ville inte alls vara med om det.
Då blev vi osams på riktigt.
Det ordnade sig till slut, men riktigt kul hade vi inte.
Juppe hade sån timing att lunchen serverades precis när han hoppade ut i hagen.
Men Juppe, du åt ju nyss?
Näej. Det har du drömt. Det här är första målet mat jag får på fjorton dar!
En liten kul kille såg äntligen chansen att komma och hälsa på mig.
Bäbibarracuda tittade noga på Juppe som stod och glufsade, sedan övergav han sin lunchhög för att komma och nosa på mig. Han njöt av klapp på halsen och kli under pannluggen.
Jag stannade kvar och pratade lite med Juppe. Är det en ledig dag så är det, och solsken är ju skönt även om det blåser så det visslar.
Du Juppe, jag har en ny flockledare på jobbet.
Så det är lite oroligt där kan man säga.
Usch, jobbigt, sa Juppe medkännande.
Ska alla slåss om höhögarna nu?
Öronen bakåt och visa positioner?
Hu, sa Dunur.
Ni verkar ju äta ganska dåligt med hö, ni tvåbeningar.
Vad slåss ni om då då?
Mja. Äh. Vilka som ska fortsätta vara mellanchefer, typ.
Och ja, egentligen handlar det väl om att vara poppis hos chefen så att man får hög lön. Och kan köpa mycket hö till sin häst.
Du? Jag är ju sådär lite mittemellan i flocken. Är jag mellanchef då?
Du, du kan få bli min chef, sa Juppe. Blir du glad då?
Vi hästar är ju inte så noga var vi är i flockrangen, bara helheten är harmonisk.
Va? Nä? Jag vet inte om det är själva grejen att få bestämma som är viktig för mig.
Kanske mer att få lite mer frihet, att få skriva om det som jag tycker är viktigt och som jag tror att andra är intresserade av.
Och att få busa lite på jobbet och ha kul, då tror jag det blir kul att läsa det jag skriver.
Får du inte det då? undrade Dynur.
Mjo, på sätt och vis får jag väl det.
Men då är det väl bra då, sa Dynur?
Mjaäh, jag är nog lite trött på det jag gör på jobbet just nu.
Fast grejen är att de ska minska min flock.
Vi ska jobba annorlunda, så då behövs det inte lika många.
- Men gud så hemskt, sa Juppe.
Det är så skönt med en stabil flock.
Fast om man ska byta arbete kan ju det också vara spännande, sa jag.
Näej, sa Juppe.
Jag hatar överraskningar. Det är som att ha blåst i öronen varje dag.
Jag tycker det är bra när saker är som de alltid har varit.
Men det gör du väl inte Juppe, du blir ju apsur när vi gått på grusvägen för 150:e gången.
Då blir du ju så uttråkad att du inte vet vart du ska ta vägen.
Så kan det ju bli på ett jobb som man haft länge också, om det inte händer något nytt och kul där.
Det har aldrig hänt, sa Juppe.
Ibland blir jag lite orolig för dig. Du verkar hitta på saker.
Du kan flytta in i lösdriften när du vill.
Det hörs ju på namnet att det är lite löst och ledigt i en lösdrift.
Är det så du vill ha det på jobbet?
Du är inte så dum du Juppe. Jag tror faktiskt att det är lösdrift jag vill ha. Under ansvar så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar