torsdag 17 mars 2016

Kompisar igen

Så här kommer Juppe fräsande när jag ropar. Oavsett hur hispig eller sur eller knasig i humöret han eller jag är:


 Å! Hallå!






















 Det är så himla mysigt att bara stå och titta på flocken och på min kompis som kommer skrittande.


Skritt! Ha! Jag skrattar skritt i mulen! skrek Juppe.






Här hann varken jag eller kameran med.

Han är väldigt fin min sagohäst. Fast jag tycker han kan springa lite lagom. Han tvärnitade två meter framför mig.

Och fnös.

Knäppgök.

Jag fattar att det är något som är läskigt med grinden, elen knäpper där hela tiden och det är en liten pöl att plaska igenom. Kanske känner pållarna någon form av el i backen? Eller också är ljudet läbbigt. Mackan blir likadan.

Juppe var hispig till att börja med i stallet också. Då blir det sadel på tänkte jag, tvärtemot vad resten av hela hästvärlden skulle tänka kanske.

Juppe är uttråkad. Han måste göra något annat. Sadel på är något annat.

Och det blev fyra härliga varv på ovalen. Jag är hysterisk och tycker att jag känner att Juppe haltar vartannat steg. Måste be någon att titta på oss.

Jag har stadig tygelkontakt och det är Juppe inte van vid. Han välver nacken fint till slut, men han tycker det är jobbigt att knoga på i fin form. Det dröjer inte länge innan han slinker undan med huvudet nedåt bogen.

Skritten blev kort och trippig bitvis, men äh, det får bli bättre nästa gång. Juppe frustade glatt i ett helt varv och jag med.

Tillbaks i stallet var han på ett stråååååålande humör. Han hade ju också varit en duktig pålle!

Då var det gamla vanliga avslappnade Juppe igen. Han log, jag log.

Grabben måste hela tiden ha lite grand att tänka på, processa, annars blir han sur och grinig som en understimulerad unge. Jepp. Det blir till att klura ut skojsigheter helt enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar