Nejdå. Alla Juppes ben satt där de skulle på ett ungefär och han gick inte som en halt höna. Låg och såg framför mig i natt hur Juppe liksom skulle linka fram mot mig. Släpandes bakben och bakkropp efter sig.
När jag stod och gullade med min fortfarande påtagligt bänga häst i stallet så kom stallägaren fram.
Hur mår du Juppe? gullade jag.
Och Juppe frågar hur matte mår, sa hon torrt.
Ha, ha. Älskar mitt stall!
Här vilar inga sorger och inga knöligheter.
Hon berättade också att hennes mobil plingar av sms från oroliga hästägare just nu. Hästarna är vårknäppa. Hästar av alla kön är vårknäppa.
Så skönt!
Jag vågade inte göra annat än att gå till den trygga ovalen som hade fått nytt och jättehärligt underlag. Juppe och jag gick och småpratade. Juppe hängde ut snoppen och frustade och njöt.
Dingelingelingling.
Jahapp tänkte jag. Är de så enkelt? Lite gull och beröm när han stannar och står still och håller sig där jag vill att han ska hålla sig när vi promenerar?
Näej. Så enkelt var det inte.
Juppe hade nerverna utanpå, men vi var ändå nöjda båda två när vi var tillbaks i stallet. Där tog nästa terapeut vid för session två. Phu. Det ska väl ordna sig det här med.
I morgon ska jag på fackmöte Juppe, då får du gulla med kompisarna istället.
Gulla sa jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar