onsdag 4 november 2015

Grabben är ett geni!

Jag fick fjärilar i magen när jag åkte till stallet. Hur länge sedan är inte det? Riktigt nervös var jag.

Det var inte Juppe:











Han mötte mig i hagen som han alltid gör och undrade: vad ska vi göra NU.

Något kul?

Spännande?

Äventyrligt?

Slåss med älgar?

Något NYTT?!


Eh, näej. Det blev rundan runt åkern för andra gången. Den här gången var Juppe så uttråkad att han trotsåt lite här och där.

Och jag blev mer nervös. Uj. Tänk om Juppe blir på riktigt grinigt humör tills det är dags att hoppa upp? Inte blev han gladare av att gå längs vägen, han är i alla fall konsekvent. Läbbiga huset är läbbigt från alla håll.

Och så blev det dags att hoppa upp. Juppe kände sig snuvad på betagrässtunden när vi gick förbi favoritstället och in på ovalen. Där vet vi båda att det är arbete som gäller, så jag valde den.

Spände åt sadelgjorden lite till. Juppe ställde sig bredbent och tittade på mig. Yes, och jag hoppade upp, väldans fint och försiktigt.

Vi var lika lyssnande båda två tror jag. Och lite nybörjarnervösa sådär. Jag lutade mig framåt - aha, framåt! sa Juppe. Sedan slappnade jag av och lutade mig tydligen lite bakåt. Juppe tvärnitade.

Vi fick in reglagen lite bättre efter ett varv åt båda håll. Så skönt att få sitta upp. Juppe var lika glad han tror jag.


Juppe blev alldeles simmig i ögonen och gäspig av allt beröm.




 Hängde med Juppe ett tag i hagen.
Jag är också ett geni som tagit ledigt på onsdagar i november.
Då kan man göra sånt här i dagsljus utan stress.


 En Juppeshake.









När jag hämtade bajshinken för att plocka färska kottar till komposten ställde han sig snällt och lassade ur sig en hög. :-)

Han är för himla kul min kompis, han gör gärna så när jag ställer mig i närheten av hans toalett. Det kanske är som att sitta på ett utedass med plats för två.

Nu känner jag att jag vågar sitta upp även när det är mörkt. Jag börjar med tio minuter av promenadtiden, och så ökar jag på med tio minuter uppsuttet för varje vecka.

Och ja, jag måste ringa hästkliniken Mälaren och resonera med dem om Juppe. Men först måste jag våga longera också. Det får bli till helgen. Nu ska vi bara njuta jag och Mr Maräng.

4 kommentarer:

  1. Åhhh, vad härligt! Känner igen den där nervositets-känslan! Jag tror att ni är riktigt på GGGG!!!Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaaaa! Hoppas, hoppas, hoppas! Kram!

      Radera
  2. Svar
    1. Tack! Ja, himla härligt och en lättnad!

      Radera