lördag 31 oktober 2015

Reflexbootsen satt som en smäck

 Juppe modellar.
Boots fram och reflexskydd på bakbenen.
Allt från Horze och i storlek medium. Perfa.


Och är kanske lite sugen på gräs.

Vi knallade på i en timme i dag. :-))))))
Appen verkar visa någorlunda rätt sträcka för en gångs skull, 4,7 kilometer.

Kompisarna i stallet hade kurs i centrerad ridning och det såg så kul, så kul ut.
Snälla människor frågar hur det är med Juppe och jag drar min ramsa om att det får vara som det är med Juppes hälta på böjt spår. Nu orkar vi inte med mer behandlingar.
Och att det får vara okej att kanske inte kunna tävla igen (fast här ljög jag tydligen, kände att jag fick en klump i halsen).

Men nu är det nu. Och nu jobbar vi på att stärka oss, vi trivs med att knalla. Juppe hörde två skott i fjärran och brydde sig inte nämnvärt. Han kanske har blivit coolare med knallar.

Juppe tycker INTE att det räcker med en timmes hålligång. När jag mockade med mig en hink bajs till komposten kopplade Juppe på alla clowntrick han kan för att få en godis.


Först lite vatten för att vara i toppform.


Har hon godis?


Japp. Lite yoga kanske? Nähä.


Ska jag bolla med bajshinken?


Nähä?


Juppe har lite tråkigt. Nu när han fått upp flåset lite tror jag resten av Juppe hänger med. Han kopplade väl ned hjärnaktiviten när han stod inne i sjukbox och i liten sjukhage. Nu är han sugen på utmaningar.

Får försöka hitta på lite trick som inte betyder böjningar av den vackra kroppen. Det måste väl vara okej att lyfta på hovar, även om man nu är lite paj i bogen (vet ju inte det eftersom jag inte longerat ännu). Tror det får bli det. Peta på ben, höja hov. Eller kanske hålla upp hov själv?


torsdag 29 oktober 2015

Längtar efter att få rida


Jävla sportstracker. Så trött på att appen lägger till minst dubbelt så mycket på sträckan. De galna raka linjerna åt olika håll är väl appens försök att hitta mobilmaster och täckning.

Juppe och jag knatade på i 42 minuter. Nu har mörker och spöken blivit vardag. Juppe hispar till lite ibland, men mest för att väcka mig tror jag.

På lördag ökar vi till 50 minuter. Tänker vara noga med att inte ha bråttom. Vi har inte bråttom.

Men kanske, kanske provar jag att sitta på Juppe på onsdag när jag är ledig. Då har vi knatat i 50 minuter ett par dagar och jag tror nog att grabben pallar det då.

Längtar som en tok att bara få sitta på ryggen på min Juppe i skritt. Undrar vad han tänker när jag sitter upp?

Älskade hästen vande sig ju snabbt igen vid träns och är så snäll att han själv gapar och fixar dit bettet. Han är så söt då, läppen blir lång som en snabel och han fixar och donar. Självklart med målet att få beröm - och en godis.

Får kanske börja med att promenera med sadel några dagar innan. Det är ju ett tag sedan han hade den på.

Som sagt. Längtar.

Den här veckan gör jag som jag lovat mig själv, tar en Juppefri dag. Det blir i morrn. Då blir det AW.

onsdag 28 oktober 2015

Så här bländar du inte hästen


Tyvärr har inte min matte kommit på det där, fnorkade Juppe. Sån här lyx begåvas bara Hulda med.

Skitsmart lösning när man promenerar sin häst. Så fort man tittar på hästen så hamnar ju ofelbart ljuskäglan i den stackars hästens ögon annars.

Ska experimentera jag också. Och leta efter ett stadigt och bra skärp.

Juppe och Hulda fnorkade sig genom promenaden i dag. Juppe började med att vara gentlemannamässig och gå före och vara cool. Sedan drabbades båda hästarna av skepticism på en sträcka. Vildsvin? tänkte jag men vågade inte säga något.

Ah! Denna härliga känsla av att ha promenerat trots mörker och kyla. Lutherskt värre.

Najs med sällis också, även om Juppe fick bråttom på hemvägen. Gräset väntade. Vi försökte vänta artigt så att Hulda skulle slippa se orgien.

tisdag 27 oktober 2015

Bus eller godis?


Vi kommer att få massor av godis, inte någon skulle våga säga bus till de här två typerna. Eller hur?

Mörkerpromenad två gick mycket bättre. Knappt något fnys och inget bråk vid spökställena. Myrtakt, men ändå framåt, det duger för mig.

En sån liten grej som att Juppe slappnar av och litar på att vi kommer att överleva en promenad ut i svarta natten kan göra mig väldigt lycklig.

Då känns det som att vi åstadkommit något, övervunnit något och klivit ut lite starkare och gladare på andra sidan. Ingen stor grej kanske, men mycket värt för mig/oss.

Nu känns det helt görligt att göra om det hela med mig uppsutten vad det lider. :-)

PS! Vad tror ni om att klippa ut ett par rediga huggtänder i vit kartong till både mig och Juppe? Blir det ännu mer godis då? Kanske självlysande huggtänder? Eller det kanske är att ta i.

måndag 26 oktober 2015

Normal tid för vem?

Jag och min kropp är inte överens med byte till normaltid. Ljusa morgnar och bäckmörker när man slutat jobbet.

Fattar nada.

Jag och Juppe grep oss an mörkret sammanbitet och bestämt. Juppe fick sin orangea neonpyjamas med knäppe över bogen och jag fick min ficklampa och reflexväst.

Sedan dök vi ut i mörkret.

Gick riktigt bra faktiskt. Det spökade på de vanliga ställena, men vi kom förbi.



Juppe fnös skeptiskt hela tiden. Men grabben är en underbar liten lyckokaka, han hänger med ändå. Vi var vansinnigt nöjda med oss själva efter 40 raska minuter på grusvägen.

Valde att ta snälla lampan på första turen. Vi hade ju fullmånen som lyshjälp också. Värstinglampan åker fram om några dagar, den är i alla fall laddad och klar.

Juppe trippade också äntligen på nyfiffade hovar, med broddar. Vågade inte beställa verkning och skobyte förrän han var mer van vid att böja på benet.



söndag 25 oktober 2015

Tror Juppe är hälsokostare

Han är ju misstänksam mot det mesta - men älskar äpplen, morötter och nypon.

Vi gick våra 40 minuter i dag i sol och frisk vind. Klart Juppe fick plocka nypon på tillbakavägen.







På stallplan fick vi chansen att öva lite på att kliva på släp. Geiras släp stod framkört. Juppe nosade länge och grundligt på mattan på rampen, klev upp med två hovar.

- Be honom att backa innan han gör det själv, sa Geiras matte. Så det gjorde jag.

Och så bad jag honom kliva upp igen. Det gör han snällt, och han vet vad jag vill. Det är bara det att han vill bestämma om han ska kliva på över huvud taget.

Det blev i alla fall en trivsam stund utan stress. Det kanske är något att klura på för grabben.

I grabbarnas hage stod välkomstkommittén.


 Frami ville kolla in mig och kameran.
Men se det går inte för sig . . .




För här ska JAG stå.


 Och jag, pep någon på tryggt avstånd.



Det här gänget tröttnar man aldrig på.

lördag 24 oktober 2015

Gör inte så här

Älgjakt = gå på asfaltsvägen. Gå på asfaltsvägen = synas ordentligt.

Rotade fram ett ilsket gult täcke åt Juppe, och eftersom vi inte hade någon sadel att fästa täcket i så tog jag en täckesgjord.

Juppe och jag knallade iväg. Juppe var lite skeptisk, täcket prasslade och vi tog en ny väg. Jag blev mer och mer irriterad på Juppe som blev mer och mer underlig.

Tills jag tittade på hur täcket satt. Juppe hade fått kjol. Gjorden satt vid snoppen ungefär. Jag stretade och drog rätt så gott det gick. Juppe tittade med stora mörka ögon på mig.

Och så gick vi tillbaks. Täckhelvetet kasade bara mer och mer bakåt, men vi klarade oss till stallet. Nu fick ju världens bästa häst beröm istället för skäll och då såg han inte lika olycklig ut.




Av med täcket och ut igen. Vi ska ju röra på oss 40 minuter per dag nu, så vi tog sikte mot ovalen. Juppe frustade lättat och satte sådan fart att jag fick påminna honom rätt ofta om att jag vill gå först.

Tillbaks i stallet hamnade vi på en damfrisering. Två damer stod reda att bli friserade. Juppe tittade blasé på de brummande rakapparaterna. Det där kan han.

Han åt hö och tittade på Vajna och Embla som trippade runt sladdar och fnyste åt rakapparaterna.

Jag gjorde en grundklippning på Vajna (roligt) så att både matte och Vajna vande sig. Det blev inte elegant, men det blev.

Både Juppe och jag njöt av sällskap och pysslet med damfriseringen.

fredag 23 oktober 2015

What a night what a moon what a boy

Nu får ni sätta på ljudet för att få in rätt känsla.



Jodå. Ungefär sådär hektiskt, med måne och allt. Och för all del, lika vispigt glatt och jazzigt också blev kvällens promenad.

Vi hinner längre och längre på våra 30 minuter, det är lite roligt. Jag tänker varje kväll att nu får vi öka på tiden lite och så tar vi sikte på en punkt lite längre bort. Och varje kväll ser jag att vi har gått lite drygt 30 minuter.

Belöningen.


Juppe the Arty horse.





Här undrar ni om det bara är instrumentalt stomp du lyssnar på. Näej, häng kvar bara lite, lite så får du höra på en jazzlegend. Underbara Billie Holiday förgyller vilken kväll som helst. Ja, alltså lite extra förutom . . .

torsdag 22 oktober 2015

Ett klokt beslut!

Vettigt! Rent av klokt, sa Juppe.


Det regnade vertikalt när jag kom till stallet. Där och då kändes mina nylonstrumpor ganska helfel.

Det fick bli en pysselkväll istället. Juppe tittade kärleksfullt på mig när jag svabbade av honom med en handduk. Nu har det äntligen blivit lite ordning på den där matte.


I vissa vinklar är du till och med snygg! sa Juppe.

Hans långa trutande överläpp som letade efter höpåsen avslöjade honom.

onsdag 21 oktober 2015

Bra sprutt på oss

 Rappa på!



Juppe kan verkligen inte komma ur hagen tillräckligt fort. Ibland tror jag att han ska gräva sig ut när jag inte är tillräckligt snabb.

Nu går vi vår halvtimme i riktigt bra tempo. Juppe försökte stissa och stanna vid läskiga huset i dag igen, men nu har jag förlorat tålamodet och viftar lite med pisken så slår han i ettan igen och traskar framåt.

Längtar tills vi kan öka på promenaden så att jag hinner bli lite andfådd och får känna mig lite mer hurtig.

Det syns att Juppe är lika nöjd som jag när vi traskat färdigt och stannar vid favvoätstället.

Just nu har min kompis inte speciellt mycket tålamod med borstning däremot, han vill in i sin älskade box och knapra på hö. Fast lite gos går ju bra.



tisdag 20 oktober 2015

Diskussion + tre älgar

Vi är ju inte här än:



Men vi promenerar. Vi promenerar.

I dag hade vi ingen Hulda att skicka före i döden på vägen förbi läbbiga huset. Juppe ville INTE gå förbi.

Aldrig.

Vi vände och tog en runda till majbrasan. Jag är nämligen listig. Där trodde Juppe att det var över, men näej. Inget smaskigt gräs förrns jobbet är gjort.

Vi styrde kosan mot läbbiga huset igen. Juppe ville INTE. Jag kollade läget och Juppe såg lite hispig ut, men inte sådär att han bara ville springa bort. Jag petade på med spöet. Han gick tre steg. Osv. osv. osv.

Vi kom förbi!

Strax före källarbacken fick vi se tre älgar också, en herre och två damer. Imponerande typer som spanade in oss också.

Fin kväll till slut. Klart grabben fick äta gräs på sitt favoritställe.



måndag 19 oktober 2015

Noll kronor igen från Agria

Hej

Du får ersättning med 0 kronor från Jupiter Från Ådalen´s försäkring. Du hittar mer information i bifogad pdf eller på Mina sidorhttps://kund.agria.se

Med vänliga hälsningar
Agria Djurförsäkring


Måste ju säga att det är väldigt svårt att få någon som helst överblick över en hästförsäkring som kund.
Vad sjutton är det som ersätts? Och varför betala 1 728 kronor i fast självrisk. När det i nästa mening i brevet från Agria står:

Självriskperiod

Den fasta självrisken dras bara en gång under 125 dagars självriskperiod. Om du har fler kvitton, 

före eller efter det här besöket/besöken hjälper vi dig


oss. Adressen hittar du längst ned på första sidan.


Nåja. Skickar väl in fakturan som kom nu för återbesök så får vi se hur det går med den. Räknar med noll kronor igen på något sätt och vis. Fast jag inte förstår varför.

Staketskadan är något annat än bogskadan, det fattar jag. Men varför det då ska dras självrisk igen fattar jag inte. Eller om karensen har trätt in. Och varför ska det vara karens på skador? Det är väl inte helt ovanligt att en skadad häst gör illa sig igen. Är det inte bättre att enbart reglera det med att tak för ersättningen?

Ja. Ja.

Ser fram mot en månad utan veterinärräkningar, och för all del besök hos veterinären. Lite lugn och ro helt enkelt.

En fin kväll på ovalen fick vi i alla fall, även om det är lite träligt att lunka runt, runt i en halvtimme. Å andra sidan njuter vi av att FÅ lunka runt, runt en halvtimme. Så det så. Sällis fick vi också av Hulda.

söndag 18 oktober 2015

Juppe och damerna

Sedär! Vi fick sällskap i dag också av Hulda o Co. Det var bra det för Juppe var lite hoppig och nervig.

Vi skickade Hulda före i döden förbi läbbiga stället på vägen, sedan fick vi upp farten igen. Fram till Annicas garage. Där var vi tvungna att hälsa lite och prata och spana in allt otäckt (allt går att stå ut med bara man får äta gräs sa Juppe).

Och det fick han göra igen efter promenaden. Då var Hulda redan bortglömd. Hulda gick muttrande förbi en smaskande Juppe, hon skulle jobba vidare på ovalen med matte.




Hulda? Vilken Hulda? Vi känner väl ingen Hulda?


Jag är fascinerad av en annan liten dam. En bestämd en med en självkänsla som inte riktigt står i paritet med kroppslig storlek.

Just nu är hon granne med Juppe, en sällskapsdam har hon också i sin hage.










Juppe blev på helmysko humör och gick fram och iiii-skrek åt Yret. Vad har jag där att göra? Klappa mulen på den där lilla, lilla . . .


Skit på dig Juppe, sa Yret.


 Slösa inte bort det där äpplegodiset på den där surkarten.
Ge mig, sa Yret.


Kom igen!


 Vaddå inte vågar?


 Jo, jag tror visst att du får ge mig godis.
Jag hörde det här i veckan, att just Yret får äta godis.


Fegis.


Juppes underliga humör fortsatte. Han körde förbi mig i hagen och ställde sig framför mig.

Kändes mysko. Och känns det mysko är det ofta mysko. Det är min lilla teori.

Jag backade honom ur min väg och berömde när han gjorde som jag ville. Han gjorde om proceduren tills jag kom fram till grinden. Suck.

Men en härlig solig promenix fick vi i alla fall. Och så kan ju Juppe och Yret fortsätta gnabbas, det tycker säkert båda är kul.

lördag 17 oktober 2015

The return of Juppe Ibrahimovic!

Solen skiner, träden står i rader vi går på små promenader.

Bättre kan man inte ha det. I dag fick vi sällis också, av Hulda o Co.

Juppe hörde inte när jag kom till hagen i dag. Han hade fullt upp med att hålla koll på något som hände hos brudarna. :-)








Men när han ser att jag är här, då kommer min fluffiga favorit drömkaka.




Hjärtat bara går i kras när jag ser att hans runda fina rumpa har blivit en liten tanig kycklinggump. Det ska vi fixa Juppe, snart ska det vara smaskiga muskler där (både hos dig och mig - hos mig - inte bara fett utan också lite muskler).

Vi fick en finfin promenad i rask tempo på 28 minuter. Hulda o Co fick trava ifatt ibland. Det tycker jag är roligt, känns fint att vi har lite tempo jag och Juppe. Men det beror ju också på vad man gillar att göra. Vi gillar att promenera tillsammans, och har alltid gjort.

Efter prommis blev det lite gos i hagen. Jag märker att Juppe behöver använda huvudet igen. Han har haft så tråkigt. Jag och grabben sket i onda bogar och uppskurna bakben och joxade lite med bollen.

Juppe är en masterblaster. Jag behöver bara peka på bollen så går han dit och puttar med mulen eller petar med hoven. Bäst av allt - han har roligt!

























Och även om jag är slut i rutan. Självklart är en sjuk kompis också en källa till glädje! Blir alltid, alltid, alltid på gott humör av att umgås med Juppe Ibrahimovic.