Bettinas islandshäst: Det som inte dödar oss stärker oss?

lördag 10 januari 2015

Det som inte dödar oss stärker oss?

Jag var lite sen i starten i dag. Så skönt, så skönt att sörpla kaffe och surfa.

Precis när jag åkte till stallet efter lunch kom de första snöflingorna. Sedan började de där snöflingorna komma med en jädra fart. Och horisontellt dessutom.

Äh, nu är jag här. Nu ska vi rida. Först testar vi om Juppe blir livrädd för nya longeringsgjorden:

Nä. Bara snygg.

Orange är verkligen din färg Juppe. Den här kommer från Bling your horse. Snabb och redig leverans. Storlek Cob satt som en smäck på Juppe som ändå är ganska stor.

Ridturen då?

Tackar som frågar. Juppe var hyperhispig. Han vägrade att gå förbi ett ställe på vanliga grusvägen (där vi gått 2911 gånger). Hoppade av och baxade förbi medelst volter, smackningar och hurra-rop för varje steg framåt.

Någonstans förbi stonas hage kunde jag hoppa upp på Juppe igen. Varje steg var fyllt av tvekan, varje ilande vindpust gjorde att han hoppade till. Vanliga träd blev läbbiga, stenar monster. Och så vidare, och så vidare.

Men det gick. Vi kunde ta en sväng på en traktorväg och en kort snutt i skogen och tillbaks ut på grusvägen. Det var ingen fröjd, men jag är rätt envis och hade bestämt mig för att det baske mig skulle gå.

Jag vill inte att Juppe ska betrakta dåligt väder som en ursäkt för att inte röra på sig.

Halvvägs hem tänkte jag att det kanske inte är så dumt att skita i att rida vissa dagar ändå. Då kunde inte jag se något längre för att snön och vinden låg på horisontellt. Hoppas Juppe ser något tänkte jag då, han kanske tänkte likadant.

Vi lyckades tölta.