Rapport från första tävlingen

Foto: Maria Miller

Det var ju inte så farligt! Känner mig som en lättad unge som klarat av första lektionen i simskolan.

Jag fick till och med rida i en final i mitt livs första tävling, Enköpings islandshästryttares klubbmästerskap.

Jag är nöjd, glad och lättad över många saker: jag och Juppe fick högre poäng än jag trodde för våra insatser, Juppe är cool även på en tävling (snacka om miljöträning), jag är cool även på en tävling (jodå, faktiskt).

MEN - att klara av allt detta på egen hand skulle jag vilja påstå är helt omöjligt. Nu fick jag och Juppe lifta i Pattis transport till tävlingen. Matilda som rider Patti har tävlingsrutin och vi kunde hjälpa varandra lite grand också under tävlingsdagen.

Matildas pappa byggde hage med el åt våra hästar under förmiddagen, bara det en stor lättnad att kunna släppa sin häst för lite gräsätar- och slappartid.

Jag har varit med på några tävlingar förut, och hjälpt till så gott jag kunnat som hästskötare, det var en bra erfarenhet att ha med. Har man inte möjlighet att bygga hage måste man ju nämligen hålla i sin häst heeeeela tiden.

Tävlingen då:
På förmiddagen tävlade vi i V5, alltså en fyrgångstävling som görs på speakers kommando. Jag var mest bekymrad över framridningen när jag väl var på plats. Hur skulle jag kunna räkna ut när det var dags att börja rida fram? Och hur länge är lagom?

Jag testade idén en halvtimme på Matildas mamma Annica (som satt domarsekreterare under tävlingen) som tyckte att det lät bra. Det höll på första tävlingen. Juppe kändes lite morgontrött och seg och jag blev osäker på hur jag skulle få honom att vakna till. Kort sagt, jag lyckades inte.

Men, jag var lugn som en filbunke när det var dags för oss att tölta in på banan och hälsa på domarna. Kort sagt, vi trivdes. Jag tänkte, vi kan inte göra mer än vårt bästa. Nu ska jag försöka vara noggrann - med allt.

Det hade varit skönt om Juppe varit mer lösgjord, men det var han inte. Inne på banan betydde det att han gick emot handen lite. Men han gjorde snällt det jag bad om. Lite sirapskänsla, men det är jag ju van vid. Och vi gjorde allt rätt! Alltså, fattade korrekta gångarter.

Jag tittade långt fram på banan, sträckte upp mig och vinklade öronen mot högtalarna. Jag såg varken publik eller medtävlande på banan. Mycket praktiskt. Jag var helt uppe i uppgiften.

Så här gick det för oss:

Japp. Vi hamnade precis under strecket för att komma till A-final. Det är jag grymt nöjd med!

Och det roligaste av allt kommer här. Domarkommentarerna:

Så ROLIGT med kommentarerna. En siffra i sig säger inte mig så mycket. Och jag håller med om allt. Det här ska vi ta med oss jag och Juppe och jobba med. Vi ska förstå hur vi ska få till energin, hålla oss i form och så ska vi jobba med olika tempon i tölt. Ska bli kul! Jag är så pepp!


Och så här gick det i töltgrenen T7:

Yes sir, vi kom till A-finalen. Höll på att trilla omkull när jag såg det på anslagstavlan där resultaten sattes upp. :-)))))))

Här kommer våra omdömen från domarna:

Håller med om allt även den här gången.

Här började jag bli ganska så seg i kolan själv får jag väl erkänna. Hade jag varit smart hade jag nog krupit ihop i bilen och sovit en halvtimme som jag tänkte ett tag, men som jag struntade i. Jag ville hänga med och kika på de andras insatser.

Finalen i T7 hölls näst sist under tävlingsdagen. Jag blev nervös och kände att jag hade noll koll på hur lång tid de andra grenarna skulle ta och red fram Juppe toklångt i förväg.

Nu var faktiskt Juppe grinig. Han tyckte att han hade jobbat nog för dagen. Framridningen var ingen fröjd om man säger så. Men Juppe är inte Juppe om han inte är en bussig kamrat och gör jobbet när det väl är dags.

I T7-finalen rider alla ekipage samtidigt. Jag som hade näst lägst poäng fick rida in som nummer två på banan, och ska alltså hålla igång därinne tills alla är på plats.

Före tävlingen gjordes en omröstning bland oss finalister om i vilket varv tävlingen skulle ridas. Höger varv röstades ned. Suck. De allra flesta sa svenskt att det inte spelade någon roll.

Kul att få rida ärevarv i alla fall, och få en rosett för insatserna i finalen. Vi tuffade på och gjorde så gott vi orkade. Både jag och Juppe var som bedövade vid det här laget. Gäääääsp. Inga problem med att ha alla kompisar samtidigt på banan heller.

Fast det hade varit bra om jag orkat koncentrera mig mer . . .

Nu fick Juppe välja valfritt tempo tölt. :-)

Juppe är en maräng! Ska skicka honom på sparesa som belöning tror jag. Eller också får jag helt enkelt ge honom en ryktomgång extra allt (extra lång pilltid på benen).

Så här coola såg Matilda och Patti ut, på de få bilder jag hann ta:

Collecting ring.

Här måste jag ju säga att tävlingens härligaste och mest tålmodiga funktionärer fanns.

Och då låg ribban högt från start så att säga. Ett rörigt ställe, men även här fanns det tid till trivsamt prat och umgänge även mellan tävlande. 

Bra med vit häst. Färgen syns.

På väg in på ovalen.

Tre domarbord i mitten.

Jag har full förståelse för att poängen kan bli olika. Det går ju inte att ha koll på hela banan.

Ibland är det tur, i alla fall för Juppe och mig. :-) 

Speakerbåset och högtalarna vid ena kortsidan och cafétält bakom.

Kort sagt. Fin stämning, och inga sura miner från någon gentemot varandra eller mot sin häst. Precis som det ska vara tycker jag.

Jag var helt slut när vi kom tillbaks till stallet. När jag släppte ut Juppe gäspade han oavbrutet under promenaden mot hagen med mest mat i.

Jag sov gott i natt! :-)