Han är alert för skänklarna, snabbare när det gäller det mesta. Nu är det jag som måste rappas upp lite, då menar jag inte smisk utan timing och tempo.
Dagens AHAAAAAAAA (känner mig lite tragisk): när Juppe till exempel ökar eller minskar tempo, då ska jag släppa min skänkel när han gör som jag vill. Inte dröja kvar med den. Eller motsvarande, släppa tygeln och belöna när han stannar. Upptäckte att mina förgrömskade ben liksom låg på hela tiden. Förstår hur grymt irriterande och förvirrande det måste vara.
Dagens urk, ett stort sådant: jag hade Juppes gigantiska huvud i mina händer hela lektionen, och den var lång (en timme).
Det kändes som vi tagit 13 steg tillbaks på den punkten. Det mesta blev en segdragen kamp, där det kändes som ett hån att kunna ha en levande hand (svårt när man lyfter framdelen av en häst med sina spinkiga armar). Usch.
Då driver man, sa Kaisa. Utan att pållen springer iväg.
Tror du på det? Näej. Vi grejade det inte.
Efteråt fick jag höra det där som vi fått höra ett par gånger förut. Ni är ssåååååååå nära till att det blir så där bra! Att tölten sitter och Juppe börjar suga på bettet och ...
Snörvel. Nu ska jag dricka rödtjut och sjunga vemodiga värmländska sånger. Det känns inte lika kul att åka och träna på ovalbana i morgon. Å andra sidan kanske Juppe har testat mig nog nu, för den här gången. Tror på den och på tomten by the way.
Och Juppe åkte i bantningsfinkan efter passet:
Vet precis hur du känner! Va jobbigt det är när man känner att man nästan backar i sin ridning. Till tröst: det kan bara bli bättre, så kämpa på!!
SvaraRaderaTack! Och ja, visst knogar vi på. Blir bara så förbannad på mig själv. Och - för tydlighets skull, Kaisa gör ett kanonjobb! Det är ju inte där som felet sitter så att säga. Gah.
Radera