Jag kan inte se mig mätt på den här killen. :-)
Idag tog vi en liten tur längs ån, turen är så vacker med utsikt över vidsträckta fält och dalgången ned mot Lillån. Juppe blev fundersam över att gå ut på vägen, men då drev jag på grande och si - så här avslappnade har vi nog aldrig varit på den här rutten.
Jag log, Juppe log. Solen sken. Långtradarna dundrade förbi på vägen, lämpligt nog när vi hunnit undan. Allt kändes bra. Vi töltade, skrittade och galopperade. Mycket fint.
Rundan tog nog inte mer än en halvtimme, men det var en trivsam halvtimme.
Det var heller inga problem för Juppe att gå på asfaltsvägen sista biten, vi både mötte bilar och blev omkörda. Nemas problemas.
Och så tänker jag, är jag fullständigt överspänd? Hur kan jag ha tänkt att killen måste in på Lundsberg snarast bara för några dagar sedan?
Men det är väl som med alla förhållanden, mänskliga som andra, det går upp och så går det ned och så går det upp ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar