lördag 30 november 2013

Åka häst längs ån

Nu var vanlige Juppe tillbaks igen, eller om det är jag som är mer mig själv. Oklart vad.

Ofsi hängde med på turen och vi checkade läget på ridbanan en stund innan vi klev iväg.

Jag erkänner, jag red Juppe helt kravlöst. Jag åkte häst. Satt som en säck. Och det var så skönt, så skönt.

Kompisen var lite piggare om man säger så, men han skötte sig finfint. Juppe och jag tävlade i att sucka djupt och frusta, om vartannat. Ridsällskapet hade fullt upp med sitt tror jag.

Och nya täcket, oups - ett av de två täcken, som jag köpte åt Juppe igår på globen satt som en smäck. Måste ta en bild i morrn. :-)

Islandshästar - fy fan?

Njöt hela dagen igår tillsammans med frändar, vi var i Globen och tittade på Stockholm international horseshow.

Så härligt alltihopa, och fy så mycket att shoppa.

Sista punkten innan pausen före show två var internationell islandshästtävling. Då reser sig halva publiken och går. Suck.

Det som hände nere vid skranket var också intressant. De väldresserade hjälpredorna som höll så fin ordning på arenan började hänga över skranket, alltså precis där hästarna skulle springa förbi.

När det var dressyrhästar fick vi i publiken inte ens fisa.

Det är tamejruttan inte okej. Det ska vara samma för alla. Respekt.

Härligt var det i alla fall, vilka pållar. Hög peppfaktor, jag ville hem och rida på studs och det ville kompisarna också. :-)

ENDA segerintervjun jag hittat hos någon av hästsportbevakarna fanns hos Ishestnews. Ser du någon mer, tipsa gärna!


onsdag 27 november 2013

Svettig gympa i skogen - för oss båda



Vi måste göra något nytt! Något roligt! Busigt! Inte samma gamla tradiga tur som säkert ger tillfälle till hisp och stiss.

På med repgrimma, skutt ut i skogen. Inget borst, inget gull. Häpp. Ut.

På väg till skogen fick Juppe ett spunkspatt = hoppa jämfota och se spöken. Sedan var vi på gång igen. Både han och jag trivdes med att promenera. Varför gör vi inte det oftare?

In i skogen till ett mycket stenbumligt och mysigt mossbeklätt ställe. Jag först, Juppe efter. Jag slank som en vessla över stock och sten. Juppe hade fullt sjå med att hålla min takt.

Nu började det bli riktigt roligt. Jag såg att alla kugghjul i Juppes huvud gnisslade och stånkade. Streta, streta uppför bergknallar, lite svårt ska det vara. In mellan smala utrymmen mellan två stammar, slalom. När Juppe hamnade fel rättade han till det själv genom att följa grimskaftet till rätt sida av stammen - då fick han godis.

En stam tog vi som låg från en så hög stubbe att vi nätt och jämt kom över den, men det gick. Juppe strök med magen mot den men brydde sig inte. Första gången var det med tveksamma hovar, andra gången gick det snabbt. Vi hade ruskigt roligt!

Det var otroligt skönt att ha en fullt uppmärksam häst med sig i andra änden av repet. Alert, med på noterna. Stannade när jag stannade, ökade när jag ökade. Häpp, häpp, häpp!

Vi tog en extratur på andra sidan skogsvägen också. Jag var svettig som en liten gris, men glad! Jag kände mig påhittig och klok. Jag är värd en godis.



tisdag 26 november 2013

Det är ju jag som är fjollig


Vi gjorde en psykologiskt viktig runda idag, jag och Juppe. Mest för mig tror jag, men lite för gullemums också.

Juppe var lugn och fin i stallet, inget hisp. På med hela konkarongen, inklusive neonpyjamas.

Häpp ut på ridbanan, jobba lite från backen, sitta upp och känna av. Det verkade bra, alltihop.

Promenix ut från ridbanan och när jag sa sväng vänster istället för till höger (vanligaste rundan till närmaste skogen) så blev Juppe lite fundersam. Nu tänkte jag INTE SITTA HÄR OCH TJUVHÅLLA. Så jag smackade på friskt och höll inte nämnvärt i Juppe, och si han klev frejdigt upp på vägen.

Ja, ja. Nervigt och hoppigt var det. Men det gick framåt. En gång drog han iväg i panik över en låtsastomte, men var snabbt kontaktbar igen efter två språng. På't igen.

INTE SITTA HÄR OCH TJUVHÅLLA tänkte jag igen. Utan smackade på och ner på rundan runt ån. Frisk vind, tårarna trillade, Juppe spetsade öronen och såg glad ut. Han töltade glatt och stannade lika glatt - när jag ville.

Likadant i galopp, till och med på galopprakan upp mot vägen. Stannade halvvägs, Juppe trutade med sina små godissugna läppar och var visserligen lite nervig men helt kontaktbar.

Det blev en fin knapp timme i blek vintersol. Värmande trots allt.


Klart grabben fick rota lite efter ätbart. Vi har ju tid, både han och jag.

Nu känns det bra i den lilla oroliga själen inför nästa ridtur. Vet inte vad som hände, men nu känns det bra. Det känns som jag har en kompis med mig, och vi ska ut på nya äventyr.

måndag 25 november 2013

Krattig longering med dubbelspunk

Näej. Jag tror jag får radera de senaste dagarnas samvaro med Juppe ur medvetandet. Promenaden igår var väl okej, och starten idag.

En betydligt lugnare Juppe njöt faktiskt av att bli pysslad med, mina axlar sänktes när jag såg gossens belåtna dräggel.

På med repgrimma och på med longerlina.

Piss. Kaos och stret, stret, stret i longerlinan. Det var som att hala in en sur gammelgädda.

Jag kan inte låta Juppe komma undan med det här, tänkte jag och så gick vi till ridhuset istället.

Pissigt där med, men lite bättre. Juppe rev iväg i galopp ett var varv och när han ville sakta ner så drev jag på. Han vill bestämma tempot. Det vill jag med.

Tog in honom för att longera i skritt i en liten volt runt mig. Pålle ställde sig och glodde på mig. Fattade plötsligt ingenting. Ledde med longerlinan, blickade dit jag ville att han skulle gå och petade med spöet på rumpan.

Då blev han UPPRÖRD! Grejen var - att det blev jag med. Jag rusade fram och pekade på hans bakben. Juppe gjorde nästan en baklänges saltomortal.

Nu gick det lite bättre att prata och att gå lugnt. Ett par gånger gjorde vi om proceduren. Trotsig pålle? Eller bara hispig?

Träffade tanthästen Flugas medryttare i stallet som berättade att hon fick hoppa av tanten innan hon kom till skogen. Hon var vrång och skritten kändes konstig, dessutom kändes det som om hon ville resa sig.

Vad är det med alla pållar? Jag tror att jag smittar Juppe med min sinnesstämning just nu, han känner nog av att jag är slut som människa. Kanske det gör att han muppar sig också.

Det har ni inget för pållar. Nu har Flugas medryttare och jag gaddat ihop oss, om barnvakt kan fixas till medryttarens lilla dotter så ska vi ut i skogen. Då jädrar...

söndag 24 november 2013

Idag vågade jag inte sitta upp

Efter gympapasset.


Kom till stallet i god tid. Pålleknas var helhispig, kompisen i hagen med. De stod och tryckte vid grinden.

Pysslade. Borstade, kammade. Sprejade glansspray på hovskägg och på den där risiga luggen jag retat mig på ett tag nu. Pålleknas sken som en liten ädelsten, med ett hispigt huvud längst upp.

Eftersom jag var trött i kropp och själ idag så berättade jag för vår riddate att jag inte ville sitta upp. Det var okej med Oskis o Co att ta en promenad i skogen, så Oskan med larvfötterna först och Juppe och jag efter.

Ungefär halvvägs gick det att prata med honom igen. Vi hade kontakt. Han höll någorlunda koll på mig och såg till att hålla mitt tempo. Jag imponerade stort genom att ta flera språngmarscher. Juppe kollade roat på mig.

Först åkte mössan av, sedan vantarna, jag knäppte upp jackan och flåsade som en slädhund. Rosarosig och charmigt snorig. När vi kom tillbaks till stallet igen kändes vi som kompisar igen, som ett team.

Jag har funderat på att skicka iväg Juppe på vidareutbildning ett par veckor eller en månad. Både för hans och min skull, för att vi ska komma vidare i lydnad och gångarter.

Stallägaren: du måste ju våga släppa efter också, och känna att du litar på Juppe.

Jag: jo, men jag rider på lång tygel ganska ofta.

Ridfröken som jag träffade i stallet sedan: du måste våga släppa efter. Du har ridit Juppe ganska mycket nu, han har fått bättre kondis och mer energi. Ibland longerar jag hästen några varv innan jag sitter upp, så att lite spänningar och den värsta energin lägger sig. Och när hästen varvat ned mentalt så sitter jag upp.

Note to self: okej, våga släppa efter handlar om att våga göra det i fart också. Det har jag kanske inte varit så duktig på. Men jag vill ju känna att jag har koll också? Svåra saker det här.

lördag 23 november 2013

Broddar på den nerviga hästen




Idag var det dags. Broddar på. Det blev en liten procedur att få ur smutsen ur broddhålen och köra ner ett verktyg som kör rent skruvspåren i broddhålet. I det läget får inte pålle få för sig att sätta ner hoven.

Det var ett broddhål som trilskades grande, men jag fick hjälp av stallägaren. Hon sa något i stil med: "det var det här jag menade, det spelar ingen roll om brodden får sitta i några veckor extra". Ehehehe, fast snäll är hon och hjälp fick jag.

Och snäll är Juppepupp när han tålmodigt väntar in att få släppa ned foten. Inga konster där inte.

Idag fick vi två ridkompisar, både Oskan och Fluga. Kul. Juppe var prillig från start, vet inte vad det kan bero på. Blir pållarna piggare när det är kallt ute? Fast han verkade mer nervig än pigg.

Körde in nosen två millimeter från Oskans svansrot tills hon sa ifrån och Juppe fick titta närmare på hennes bakben.

I skogen blev han så upptrissad att jag tänkte att jag inte kommer att få stopp på honom om han drar iväg nu, så jag körde lite trädstamsrally. De andra hästarna kom en bit i förväg.

Till slut gick det bra att prata någotsånär med Juppe. Och vi kom ifatt.

Sista biten lugnade han ned sig så han kunde gå på lång tygel.

Blev Juppe extra upptrissad av att inte få gå med de andra hästarna? Ja, vem vet. Hönan eller ägget? Det kändes i alla fall som jag borde göra något med honom, det blev att runda trädstammar.

Jag har nog aldrig varit så slut, svettig och andfådd som efter den här turen. Men det kändes inte läskigt trots allt. Allt jag tänker när Juppe blir sådär är att han inte ska få fnatt och skada sig.

Min belöning?




Mumsfillibabbamockning idag. Men en ljuvlig timme i skogen blev det trots allt, där varje grässtrå var blingat med frost.

fredag 22 november 2013

Lite trädstamsslalom och hagspa



Yes, Juppe shakar loss efter en timme sisådär i skogen (jag och klockan).

Han var nervig från start, det var han igår med. Undrar varför. Å andra sidan orkade jag inte riktigt bry mig. Jag ville ut i skogen.

En gång höll jag på att åka av, då hade Juppe gått in i lunka mode (trodde jag), men så hörde han något i skogen igen och tog ett praktfullt skutt framåt. Jag hängde nästan med.

Det blev en skön timme trots att Juppe såg troll överallt. Eller vildsvin eller vad det var. Jag kom ihåg frökens ord om att man kan lugna en häst genom lite trädstamsslalom. Vi rundade trädstammar så det stod härliga till. Juppe gillade det här, när han fick beröm såg han ut att tänka - jaha? Runt trädstammar? Okej! Vi tar några till!

Efter en liten grundrunda i skogen kändes det fjuttigt, vi tog en till.

Nu började jag bli lite trött på Juppe och hans skvättande och hoppande. Jag bröt en gren på en torr gran. Juppe hoppade. Jag bröt en till. Och en till och en till. Vi gjorde halt och jag bröt grenar tills Juppe blängde surt på mig.

Stå still? Mitt i en skog? Skitkul...

Men han slutade i alla fall att hoppa för brytljudet.

Ah, och hem kom vi. Till sköna hagen, och alla kompisar:






Innan vi red ut såg kompisen Ofsi så här engagerad ut:




Och jag stirrade på tjejmaffian i hagen. Utan täcken ser dom, eh, ja, ser liksom - bruna ut allihop. Nu tror jag kanske att jag skulle få med mig rätt dam ur hagen men när jag var ny som hästägare och i stallet så fick jag nästan panik när jag försökte särskilja de här individerna:





Jamen, titta på nosryggen sa stallägaren. Ser du inte hur olika de är?

Nu har jag lärt känna tjejerna och ser vad som skiljer dom åt, i mina ögon (inte nosryggar).

torsdag 21 november 2013

Vettig träning? Nja, sparkat boll bara


Räknas det här till markarbete?

Vi tycker det. Jag vill göra Juppe till en säker och cool häst som klarar det mesta med gott humör, så jag brukar hugga tag i det som dyker upp i vardagen och presentera det för min fina häst.

Idag blev det en boll.

Först klarade vi av jättefina vad-det-heter när Juppe kliver över både sina egna bakben och framben, alltså trampar över. Det gjorde han mycket galant åt båda hållen. Och så lite löslongering där han demonstrerade att han muppar sig lite mot mig, vill testa lite om jag verkligen bestämmer.

Några hopp över två cavallettibommar ställda ovanpå varandra och så - fotboll.

Det fick räcka för idag. Juppe tittade fascinerad på när jag kickade iväg bollen lite löst, sedan traskade han efter den med sänkt huvud. Vi gjorde det något varv på volten.

Jag plockade upp bollen och höll fram den mot hans nos, lukta, lukta. Sparka lite och så en mycket lös passning mot Juppe. Bollen nuddade nästan hans ben. Han stirrade på det där runda och tog ett försiktigt kliv bakåt. Vem vet, han kanske blir en ny Zlatan med lite träning?

Dagen började med lite terapi (av mig) först. Möt min terapeut:




Korta varianten: jag råkade ut för en våldsam situation på jobbet den 7 november. Nu är jag sjukskriven ett par veckor för att ta igen mig.

Juppe säger - ta den rosa borsten med piggar och borsta mig bakom örat, där på lilla muskelpaketet och sedan längs mankammen. Då behöver du inte tänka på något annat.

Så det gjorde jag. Och min terapeut ser kanske lite löjlig ut när han står och sträääääcker ut halsen så långt han kan framåt. Men vad gör det. Lite borst- och pysselterapi hjälper.

tisdag 19 november 2013

En halv seger över mina tummar



Juppe och jag fräste fram över vår grusväg idag. Det kändes faktiskt som om tölten gick riktigt, riktigt bra! Det kändes inte slängigt alls från något håll från bakdelen och i nedförsbackarna kändes det nästan som vi flöt fram.

Jag höll STENKOLL på mina tummar, och när jag gjorde det åkte armarna mer intill kroppen också. Dubbel vinst. Mina tummar vänder gärna utåt.

Det är antagligen väldigt bra att ingen fotograferar eller filmar när jag håller på med mina små experiment, tror jag ser högintelligent ut när jag tänker: tummarna ...

Experiment två: sittbenen. Försökte bli som gelé i kroppen och bara känna efter vilket bakben Juppe satte i backen när han skrittade. Höger, klonk. Vänster, klonk. Höger, klonk. Och när jag verkligen tänkte på att göra mig lealös och hänga med Juppe kände jag vad han gjorde. Mitt bäcken hängde med i hans takt alldeles av sig själv.

Nu gäller det bara att alla delar av min kropp ska samarbeta vad det lider.

Två fräsiga varv som sagt på grusvägen, Juppe blev rejält slut. Skritt, trav, galopp, tölt och så skramlade vi ihop en mix av det. Mest blev det tölt - mest för att jag har upptäckt (och det har ridfröken upptäckt långt före mig) att Juppe gärna vill bryta av. Det är lite jobbigt att tölta så länge som jag tänkt mig. Två omgångar i klätterbacken tog vi också.

Bilden överst? Juppes inlägg i genusdebatten. Grönt är tämligen könsneutralt, och med lite blingbling på så känns det riktigt glamouröst. Ponnyluddet förstärker känslan.

Efter turen var Juppe helt genomdränkt av svett. Vi hälsade på fåren en snabbis och Juppe spanade in gräset på den sidan av gårdsplanen. Och väl i hagen:


Hitta njutningshästen.



söndag 17 november 2013

Fickor på schabraket - lysande! Eller?


Kolla, kolla, kolla. Det här hittade jag på horsemeup. Gluäp, bara 780 spänn. Dags att ta fram symaskinen tror jag.

Undrar om det kan bli flaxigt och jobbigt för hästen, eller lätt att det blir snedbelastning? Hm.

Sol i sinne och så vidare

Tidig morgontur. Tre hästar på rad i skogen. Sol. Fågelkvitter. Det är så här det ska vara. Punkt.

lördag 16 november 2013

Riktig workout idag


Yes. Soldis idag faktiskt. Jag och Juppe hade stämt date med Oskan o Co klockan 10.

Vi fick en härlig timme med väldigt varierad sysselsättning. Lite sönderregnad skog, lite asfalt, lite grusväg. Tölt på ganska mjuk åkerkant. Kämpigt tyckte någon.

Båda hästarna var jätteduktiga och knallade snällt förbi crosscyklar och fyrhjulingar som lät som en flock ilskna bin där de for runt på en åker.

Tack vare den aktiviteten valde vi en åkerkant som reträttväg. Uj, uj. Blöt och smaskig. Juppe ställde sig och flåsade halvvägs och klämde ur sig en kiss. Helt slut. :-)

Och en klockren tölt fick vi till idag, och en passig. Och i en nedförsbacke fick vi till något som gjorde att Oskans matte nog tror att Juppe kan klämma ur sig en flygande pass vad det lider. Den som lever får se.



fredag 15 november 2013

Med genustäcke på

Ja, jag är skitjobbig. Jag har haft stora problem med barnklädesindustrin också. Här ser vi då gossarna i hagen. Ofsi som ändå har en rand av lite obestämbart persikofärgat på sitt BLÅ täcke tittar upp mot det störande momentet i hagen.


 Japp. Och jag upptäcker till min fasa att jag köpt ett blå/grått täcke till min gosse som älskar till exempel orange. Citrongult vore också najs, så man verkligen ser var leran satt sig.


Här ser vi då partyhörnan av hagarna. Brudarna i rött (utom en gammeltant som har blått). En liten herre står för glamouren här också, Anton tvekar inte inför lila och stjärnor.

Stör mig på att det är så lätt att köpa blå täcken till killar och röda till tjejer. Ska bättra mig.

Annars? Idag blev det ett härligt pass i dagsljus, två varv på grusvägen - ungefär som två varv på ovalen tror jag. Jag var inte snäll mot Juppe, han fick inte sakta ner när han ville det. Det var tölt jag bestämt mig för och tölt blev det. Varvat med lite skritt, trav och galopp. Det var tempo jag ville åt.

I andra varvet hade vi turen att träffa på tant Fluga. Fluga med medryttare tackade ja till en runda i skogen som dessert. En bra dag!

Lilla svettiga grisen fick täcke på igen när han åkte ut i hagen, ett blått ärvt ...

torsdag 14 november 2013

Kort pannlampspromenad

Liiiiite duggregn. Kompakt mörker. Perfekt väder för en pannlampspromenad.

Älskar min pannlampa, alla andra pannlampor/ficklampor blir fjuttiga jämfört med den.

Juppe blinkar förstrött när jag bländar honom av misstag. Lite fnys under promenaden, annars var gräset mest intressant. Enda jämfotahoppet kom när grannens hästar lät i sin hage, men Juppe lugnade sig snabb.

Fridens.

onsdag 13 november 2013

Befriande krattigt

Oj. Ikväll kunde jag inte ens komma upp på Juppe, han tittade på mig med blanka ögon och snurrade runt sina framben. Fortare och fortare...

Till slut kom jag på att jag kunde ställa honom mot staketet på ridbanan, då kunde han ju liksom inte snurra. Häpp.

Ikväll var det enda jag fick till några fina, mjuka halter. Allt annat gick åt pipsvängen. Men på något sätt var det befriande. Jag skrattade.

Juppe är inne på det här med att böja och svänga. Till slut galopperade vi några varv åt varje håll, det var kul. Avslappnat. Och så lite tölt på det.

Och när jag skulle bjussa killen på morot efteråt ville han inte äta. Helt otroligt. Så här efteråt tror jag att jag skulle ha skurit tunna slantar, han är inte van vid stora, hårda bitar. Får göra babypuré till honom ...

tisdag 12 november 2013

Nejmen, vi borde ju ha skålat i morotsjuice!

Jag har varit Juppes människa i ett halvår nu. Och här sitter jag i soffan och glor. Ja, mockat har jag ju förstås, men inte hälsat på Juppe idag. Rackarns.

måndag 11 november 2013

Vinteroverall på = lyftkran tack

Nej, nej, nej, säger Juppe. Jag går INTE över bron. Samma visa varje gång. Häpp, hoppa av och gå före.

Ingen stor sak i vanliga fall.

Idag var det baskemej ett hjältedåd att ta sig upp igen. Frost och någon minusgrad + fryslort = vinteroverall på.

Herregud. Jag vill ha en väpnare med mig, utrustad med mobil lyftkran. Overallen är ju jätteskön men gör mig ungefär lika rörlig som en riddare i rustning känns det som.

Vi satte fart mot fornborgen Näs vid 12-tiden idag. Eftersom det varit geggigt och regnigt valde jag bort att rida längs plöjda åkrar. Jag promenerar Juppe längs asfaltsvägen bort till lilla grusvägen mot Näs istället tänkte jag.

Finemang. Jag hade min neongula/svarta overall på mig och var dyngsur av svett halvvägs. Juppe hade sin orange vägarbetspyjamas. Alla bilar/lastbilar saktade ned och var oerhört hänsynsfulla.

Dags att sitta upp. Juppe tittar och tittar på mig när jag stånkar och försöker få med mig så mycket tyg från benet på overallen att det går att göra ett hyggligt veck vid ljumsken och alltså få benet över knähöjd.

Nu blir Juppe lite orolig. Så där lång tid brukar det väl inte ta? När jag väl får upp foten i stigbygeln känns det som att bestiga Mount Everest i groddräkt. Sadeln hamnade på sniskan, stånk, stånk, trampa rätt.

Solen sken, vi hade det rätt bra. Jag var lite orolig för att det skulle vara halt på grusvägen i skuggiga partier. Juppe var orolig för tomtarna som bor i brevlådor. Brevlådorna på den här sidan ån är tydligen särskilt tätt befolkade.

Sista biten innan man kan dyka in i skogen vid Näs går förbi en bondgård. Idag bestämde sig Juppe för att han var livrädd för en hage som var alldeles tom på kor. Sedan var han livrädd för en brevlåda (igen). Sedan var han livrädd för ett hus. Och sedan lite oklart för vad.

Då hade vi kommit fram till lilla gulliga stigen som nu var avstängd av en färgglad plastkedja. Nåväl.

Bara att vända om, fina vägen till Näs blir nog lätt förstörd när det regnat så mycket.

Där sa det klick i Juppes huvud. Vända? Vända? Aaaaaaa, bäst jag springer!

Jag var inte världssugen på att hoppa av igen ... Femhundranittielva små volter och rätt brutala halter senare (tur att inte Sigfus såg mig) så hade Juppe lugnat ned sig. Frid och fröjd hela vägen hem.

Två timmar tog äventyret.

Fler lärdomar från kursen

Varning. Två miljoner bilder i det här inlägget. Jag glömde bort att jag tog med mig kameran, som tur var fick en kompis syn på den och använde den. Mycket bra.

Bilder gör det lättare att komma ihåg saker och ting, så här kommer det:


 Juppe genar i hörnen på ridbanan. Styr rakt fram, sedan är det jag som ska ge tecken för att svänga. Får Juppe börja gena så blir det värre och värre med tiden.


 Varför är Juppe en makaron som tittar ut från banan? Sigfus tror att det ger sig med tiden, med lite mer fart och sprutt på oss båda.


 Rakt på? Rakt på.


Jag är otydlig när jag ber om trav. Tänk framåt. 




Jag tar i för hårt i tyglarna i halten. Ju hårdare jag drar desto okänsligare blir Juppe med tiden. Mjukare tag och bli duktigare på att känna när Juppe ger efter för signalen, då ska jag belöna och släppa efter. Inte fortsätta dra ...


Mina händer: tummarna får peka rakt upp, eller innåt. Inte vinklas ut som jag tydligen lätt gör.


Ett mysterium: "du måste se var du har bettringarna". Va? Måste fråga ridfröken om det. Har säkert med mina flaxande händer att göra.
På kursen blev jag så nervös så gamla olater visade sig värre än förut, istället för att leda med en hand med tygeltaget så började armarna flaxa i kors över manen. He, he. Inte bra.






En kul grej. Juppe tyckte om att sticka iväg på äventyr, det märktes. Ovalbanan var rolig, inget läbbigt alls. Den här banan känner jag ju å andra sidan till väldigt, väldigt väl.


Som sagt, vi fick okej på takten i tölten. Men - Juppe är inte så flott (tror det betyder att han borde dra upp benen mer och visa vad de vackra långa benen går för). Hur man kommer tillrätta med det? Ingen aning.






 Han var ändå som ett litet lokomotiv Juppe. Ibland gick tölten genom kroppen och svansen böljade sådär snyggt.




Vådan av management by godis. Här undrar Juppe: godis?


Kolla min fötter. Jisses. De sticker ut som små spröt åt sidan. Fniss.




På bilderna ser jag lite andra hyss också, jag har så himla lätt att spänna mig i kroppen. Då åker benen upp. Axlarna ser också ut att sitta vid öronen.


 Det skulle ha varit intressant att sätta stegräknare på Sigfus under en kurs ...






Jobbigt det här, tyckte Juppe under de sista varven. Jag tycker vi försvinner ut här till höger. Tack och hej. Jag höll inte med.

Skön känsla nummer två. Vi var två kompisar som var inställda på att jobba, Juppe vill göra det jag ber om, jag får tänka på att vara tydligare.

söndag 10 november 2013

Tölten verkar trots allt okej

Härlig dag i Björsbo, Fjärdhundra idag. På kurs med Sigfus Sigfusson, vi blev fem, sex personer anmälda till dagens kurs.

Jag är slut i rutan, en hemsk vecka (på jobbet) fick ändå en fin avslutning. Kände mig som en trasa när jag åkte till kursen, men fick med mig mycket bra grejer hem att öva på ändå.

Fast allt i bildväg jag orkar bjuda på idag är ytterligare ett familjefoto, så här ser Juppes helsyster Hrafnhetta ut:




Precis. Hästar kan le. I alla fall om de är Juppes helsyster. Hon är tydligen väldigt lovande och fin.

Bilder kommer på min maräng, jag lovar. Det vi fick med oss från kursen idag är i stora slängar:

Det vi är sämst på är halt och halvhalter. Det är slarvigt och hafsigt. "För varje dålig halt du gör får du två tillbaks", sa Sigfus. Och ja, jag håller med. Visst är det så. Djävulen bor i detaljerna, det är så lätt att slacka och bli lat. Det här ska vi jobba på och det ska bli kul. Nu förstår jag mer varför det är viktigt.

Tölten är okej. Det viktigaste är takten, att den sitter. Bakbenen kommer med på köpet så småningom. Jag är rädd för att förstöra Jupiter, att vara så nybörjardum att jag pajar hans tölt och förstör hans liv. Ungefär. Men nej, vi fick godkänt. Inte mer, men det är okej. En bra utgångspunkt.

Juppe tar tygeln. Jopp, jag vet. "Släng bort betsel och rid, då får han göra vad f-n han vill", sa Sigfus. I andra fall är det bara så att jag ska ha kontroll. Klart det är så. Det är bara att ta tillbaks betslet när det händer. Jag är lite blöthjärtad och vek, men det gagnar inte någon av oss. Ska skärpa mig.

Det hänger nog i sin tur ihop med att jag lite slafsigt låter Juppe sakta ner på egen hand när det är dags att skritta efter till exempel tölt. Jag låter honom ta kommandot. Ajjabajja. Jag ska rida in honom i skritt. Jag ska bestämma och ha kollen, och kontakt med Juppe. Yes, jag förstår varför och ska jobba på det.

"Ni har en fin kontakt", det tar jag med mig från idag. Jag märker att mitt yrkesjag följer med mig när jag går på kurs och ska bli bedömd som ryttare.
Vad det betyder? Att jag har hundra gånger lättare att få en rejäl utskällning än att ta någon form av beröm på rätt sätt. Det är en defekt, jag har lättare att se andras styrkor än mina egna. Skärpning.

Bra kontakt är fint att bygga på. :-)

Undrar du nu vad jag varit med om idag så är det det här: kurs för Sigfus Sigfusson. Min och Juppes allra första. Jag har varit nervös som bara den för att bli avslöjad som rutten ryttare och ovärdig hästägare (vet att jag är fånig).

Om det var värt pengarna? Ja, det tycker jag. Det är alltid otroligt roligt att träffa andra nördar. Kanske är det mer moneyvalue att boka en privatlektion, men då får man inte lika många roliga kontakter. Dessutom kan man ju tjuvkika på de andra eleverna. Jag fick se en kvinna lägga sitt livs första pass på sin häst idag. Det är kul.

Om jag fick höra andra saker än under lektionerna för min ridfröken? Näej, inte egentligen. De sa samma sak, men på lite olika sätt. Och varje liten sak jag får fatt på känns värdefullt. Jag har bestämt mig för att bli en så bra matte som jag kan för Juppe, det betyder för mig att han ska få en så stark och fin kropp som möjligt som kan bära upp mig utan att skadas - och att han är lydig och säker att rida på.

Och så ska vi båda ha kul, det är det viktigt.

lördag 9 november 2013

En skön regnig timme i skogen

Traska i skogen, det är livet på en pinne.

Trivsamt sällskap (och delvis guide) hade vi också i Oskan o Co. Tror vi alla var i lunka-mode, och det var skönt. Vi lunkade, pratade och flöt bort i tankarna.

Det märks att det var ett tag sedan Juppe traskade i skogen, han var lite snubblig. Bäst han vilar benen inatt, i morgon blir det kurs. :-)

Uj, uj. Känner mig inte riktigt redo för det efter en kämpig jobbvecka, men det är väl som stallägaren peppande sa: du ska åka iväg och se till att ha trevligt. Skit i det andra. Prata med trevligt hästfolk och ät god lunch och ha det bra.

Precis. Nu ska jag gå till stallet och hjälpa till att lasta Juppe, ridfröken kommer och ska rida Ofsi och tar med sig Juppe till Björsbo där kursen ska hållas. Nördar är bäst, och snällast. Gäller nog alla kategorier, allt från trädgårdstokar till häststollar och andra som har ett djupt intresse.

De brukar ofta vara generösa människor.

En tidigare kärlek


Yes, don efter person. Det här är Garre, på bilden någonstans mellan 800 och 900 kilo tung. Tinker. Snäll. Blåögd. Jag föll som en fura.

Jag fick rida Garre när en kompis var fodervärd åt honom.



Faktiskt lika vänlig och snäll som han var stor. Har aldrig sett så stora hovar eller så snygga hovskägg.

Men, när han blev till salu så kom det fram att han troligtvis hade en lättare patellaupphakning. Jag fick panik, visste helt enkelt för lite om sådana saker och började ringa till personer som importerat eller haft Garre tidigare.

Jag blev starkt avrådd från att köpa en häst med det problemet, speciellt som helt grön hästägare.

Här började min man backa rejält också, han såg framför sig en Garre ute i skogen med mig under eftersom ett ben strejkat i en uppförs- eller nedförsbacke.

Garre blev undersökt hos veterinär och förklarades frisk som en nötkärna. Men - vid det här laget fanns det också en andra köpare till Garre. Och Garre blev inte min. Jag vet att han har det fantastiskt bra däremot, han har hamnat hos en underbar ägare och har en fin kompis i hagen också.






Vad jag vill säga med det här? Det är inte så lätt att köpa häst första gången. Man måste ju gilla hästen och den personlighet den har - och det ska vara en frisk häst.

Ta hjälp av hästkunniga kompisar. Rid inte bara en gång utan flera och vägra att bli stressad till köp.

Med facit i hand, jag har nu en häst som visserligen var väsentligt dyrare i inköp men mycket billigare i drift. Garre åt som en elefant.

När jag blev överbjuden i pris på Garre blev jag faktiskt rejält ledsen, det höll i sig länge, länge. Jag var nämligen inte på jakt efter häst egentligen, jag blev kär. Sådär kär att jag bara var tvungen att köpa Garre.

Men - ibland slår blixten ned två gånger. :-)