fredag 25 oktober 2013

Puss på mulen på en vecka

Det blev en trivsam kvällspromenad i skogen med en synnerligen glad och pigg hästtant Fluga.

Vaddå ser dåligt? undrade hon och klampade på, till sin medryttares lätta förskräckelse.

Juppe visade vad han kan, han gick myrsteg med Flugas mule i sin rumpa och dämpade tempot. Han kände sig jätteduktig och mallig, det syntes.

Nu flyger jag mot solen i morgon och får inte pussa mulen förrns nästa fredag. Uj, uj. Hur ska det gå? Kommer han att svälta ihjäl? Längta sig mager? Bli deppig?

Nja, han har det väl rätt bra i sin hage med sin kompis misstänker jag. :-)

Och fine maken har lovat att mocka om killarna måste stå inne. Fridens. Pillerill med kvällsgröten får Juppe helt enkelt stå över en vecka, för det grejar inte mannen i mitt liv. Jag har inte hunnit berätta hur man gör.

torsdag 24 oktober 2013

Skänkelvikningskungar (eller snart i alla fall)

Så här började min och Juppes samvaro idag. Känns det igen?




Näej. Så här är inte min häst. Det är någon annan som kastat lera på honom.

Jag hann precis skotta fram Juppe innan veterinären som jag stämt date med kom till stallet. Det tog bara ett par minuter för världens coolaste häst att få sin andra spruta mot botulism. Om en månad är det dags för den tredje, och då har han fullgott skydd mot just botulism.

Det känns bra, även om sprutan kostade 725 spänn. Suck.

Sedan kom ridfröken och eftersom Juppe precis fått en spruta så blev det markarbete. Juppe och jag slog faktiskt något slags personligt rekord idag, så skönt. Jag tror han var lite i gasen efter passet igår, han var liksom redo att jobba från start.

Vi fick till dom snyggaste skänkelvikningar vi någonsin gjort. Ja, det blev lite makaron eller banan emellanåt, men - Juppe lyssnade på halvhalter. Inte illa.

Jag kan bli löjligt trött av en lektion, förstå då hur Juppe kan bli. Alltså riktigt som myrornas krig mellan öronen, det blir så mycket att hålla reda på samtidigt. Och jag koncenterar mig så mycket på att försöka både känna av Juppe och mig själv (de rackarns benen och mina klumpiga tygelhänder som bara vill dra).

Men vi var bra, och det känns bra!

Eller hur Juppe?




Precis. Och idag åt Juppe upp sitt käk, alltså foderjäst som jag köpte på Granngården för 250 spänn. Baksidan av slanten (det billiga priset - det går att köpa foderjäst för 500 spänn för en betydligt mindre hink) är att jag måste ta två deciliter för att Juppe ska få en mängd som räcker.

Igår blandade jag för dåligt, en halv deciliter betfor och en halv deciliter mineralpellets och jäst. Det blev lite jästpulver som låg och flöt på ytan. Juppe vägrade äta. Jag handmatade honom med det göttiga som låg i botten. Tänkte att hinken med jäst får jag ge bort - men si det ordnade sig.


Mmmmmmm.

onsdag 23 oktober 2013

Efter regn kommer solsken

Eller, nåja, i alla fall lite upphåll.

Ikväll fick jag hjälp att rycka upp mig ur min ämliga självömkan. Ridfröken did it again. Hon hade tänkt till.

- Har du en cykel, frågade hon så fort jag kom in i stallet.

Jo, det har jag ju. Den stack hon iväg och hämtade under tiden jag gjorde i ordning Juppe.

Shit vad vi fick jobba. Juppe fick tyngsta bootsen på tassarna för att hjälpa honom med balansen när vi töltade.

Med ridfröken hojtande bredvid och bakom oss på vår lilla grusväg så töltade Juppe så det skvätte om hovarna, jag försökte följa instruktionerna. Sväng vänster, sväng höger, driv på, sakta ner.

Vi hade fullt upp båda två. Det hjälpte mig att samla Juppe och det gick bättre än på länge att tölta.

Kändes mycket bra i min i förtid novembergrå själ.

Som dessert gjorde vi framdelsvändningar och jag upptäckte att Juppe är en mästare på att smita undan jobb, den rackaren. Att göra framdelsvändning för vänster skänkel är en pina för honom - det ska jag göra mer av. He, he.

Och i morrn får vi en duvning till. Samma tid, samma kanal. Jädra lyx.

tisdag 22 oktober 2013

En fantastisk bok om islandshästar

Foto: Therese Windisch/Natur & kultur


Åse Ericson, Rebecka Frey och Lena Lennartsson har verkligen lyckats. Nu har deras bok Islandshästar, skötsel - hälsa - gångarter, kommit ut i en tredje reviderad utgåva.

Senaste forskningsrönen kring till exempel foder är med.

Jag trodde först att den skulle vara tråkig, tänkte att allt i den här har jag säkert läst förut. Men nej, eller ja. Men jag har inte läst det så pedagogiskt och lättförståeligt.

Flera polletter har trillat ned för mig tack vare den här boken. Jag har sträckläst Islandshästar i jakt på kunskap som kan hjälpa mig i mitt hästägande. Det här är också en bok som går att använda som ett lexikon.

Du får allt från fodertabeller och hjälp att räkna ut foderstater till råd om smittskydd och vaccination. Jag kan inte komma på något som saknas.

Just nu är det avsnitten om gångarter som går rätt in i mig. Jag har ägt och ridit Juppe i fem månader och just nu känner jag mig rätt värdelös som ryttare. Tycker inte att jag får till det och tänker till och med ibland melodramatiskt att Juppe skulle ha utvecklats mycket mer med en mer erfaren och skicklig ryttare. Å andra sidan är han en älskad plutt.

Det om det.

Kapitlet om tölt har jag läst om och om igen. Nu förstår jag skillnaden mellan arbetstölt och samlad tölt. Och vad som händer med hästens balans och hur rörelsemönstret ser ut (jag glömmer bort det så fort jag lägger bort boken, men det känns bra att förstå även om jag inte pluggat in det).

Metodiskt benas ut varför en tölt till exempel kan bli passaktig. Jag sitter och tar åt mig oerhört av att för passiv ridning med lång tygel kan leda till att formen blir lång och hästen passaktig. Usch ja. Jag har för lätt för att bara åka med.

Kort sagt. Det här är ett bra bokköp. En oerhört ambitiös och heltäckande utgåva.



På bokus kan du också provläsa lite i boken:

http://www.bokus.com/bok/9789127132115/islandshastar-skotsel-halsa-gangarter/

Jag har bokat kurs hos Sigfus Sigfusson

Sigfus Sigfusson och Josefin Denami driver Tölt.nu. Kompisar till Gisli som jag köpte Juppe av.

10 november blir det kurs, med fokus på att utveckla ryttare och häst (hjälp, behövs). Är redan nervös.

Helskotta. Det känns som att börja första klass.

Och - nu har jag ändrat inställningarna på min blogg. Nu kan alla kommentera - och man kan välja att vara anonym om man vill. Hade glömt att klicka ur en ruta . . .

Och så sitter jag här på jobbet och tittar ut på regnrusket utanför och tänker på Juppesnupp som står i hagen utan täcke. Han har ju päls, men ändå.

måndag 21 oktober 2013

Solskenspromenad

Känns otroligt att jag, kvinnan utan lokalsinne, ändå kan visa lite olika ridvägar för Flugas nya medryttare.

Vi fick underbara 40 minuter i solen längs Lillån. Jag märkte att Juppe spruttade till när galoppbacken kom, men näej, skritt var det. Öh? Jaha? Sa Juppe och lunkade på.

Lyckades sedan med konststycket att kliva på tygeln. Har varit trött hela dagen, och ja, min högra fot hamnade på Juppes tygel när han betade efter turen. Lite kalabalik när han försökte lyfta på huvudet. Suck. Det är antagligen så man skaffar sig en förlamning från nacken och ner. Om man inte har tur.

Juppe var på min nivå. På väg ut ur stallet böjde han sig ned för att nosa på något. Hoven hamnade på grimskaftet. Here we go again tänkte jag och tog två steg bakåt. Han orkar knappt få panik längre, för det händer lite nu och då.

Sådan matte sådan islandshäst?

söndag 20 oktober 2013

Sven Forsström är för sträng tycker jag



Japp, jag tar mitt hästägande på allvar. Jag plöjer hästböcker hejvilt.

Sven Forsström har ju blivit en riktig hästuppfostrarkändis. Jag får ibland höra att jag är lite för mesig mot Juppe, att jag inte riktigt förstår när han kör med mig eller testar mig. Jag har gjort klart för alla att jag tål att höra kritik, hur ska man annars lära sig något?

Alla tips tas emot med tacksamhet, och jag har ändå en "snäll" häst utan några större problem alls.

Men jag nöjer mig inte med det, jag vill ha en superlydig häst. Så är det bara.

Det var jag och min häst det, men Sven Forsström då? Han är otroligt metodisk i Horsemanship från grunden. Han börjar med vänlighetsövningar (vänja hästen vid beröring), ledarskapsövningar, hur man ser till att hästen uppfattar människan som ranghög, toleransträning och så vidare.

Ja, jag sträckläste boken. Mycket matnyttigt i den här, men ändå? Vad?

Till slut kom jag på det. Glädjen finns inte där. Det finns inga goda exempel, bara skräckscenarior om vad som kan hända.

Prata inte med hästen, då slår han/hon dövörat till. Ge röstkommandon när det behövs!

Rid inte ut med kamrater, det stör koncentrationen hos dig som ryttare!

Handmata inte hästen!

Suck. Jag vill inte ha det så. Jodå, jag tar åt mig av det nyttiga, det gör jag visst. Och Sven Forsström har mycket att bjuda på, men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig köpa den här boken. Den har jag lånat på bibblan.

http://www.bokus.com/bok/9789197566650/horsemanship-fran-grunden/

Rakad häst = jobba utan att bli dyngsur


Här är han, den oskyldiga offerhästen. Allt manligt lurv i behåll - än så länge.


Och ridfröken visade hur man INTE ska göra när man hämtar hästen i hagen. Obervera det hjälmlösa huvudet. Och grimman.

Å, jag kan knappt vänta innan jag kan bete mig lika illa faktiskt. Och Messa visar vilken underbar pålle hon är, en riktig cooling.















Japp, inget att ta efter alltså. Men visst ser det härligt ut?

Eftersom stallägaren och ridfröken ska på kurs nästa helg är det läge att klippa stallägarens häst, och Juppe fick ett flott erbjudande om att bli rakad han också. Klart vi nappade.


Juppe: gode gud, vad gör dom med Oskis. Tur att de glömt mig.




 Fan, fan, fan . . .


 Jädrigt duktig är hon ridfröken. Juppe var mycket upprörd, stod och skakade i den stackars kroppen. Men snyggt blev det. Och efter en timmes underbar och kämpig ritt i skogen var Juppe knappt fuktig, stor skillnad. Det måste vara skönt att knäppa upp vinteroverallen och släppa ut värmen lite.


 Mummel, mummel. Slänga av i skogen, mummel, mummel. Efter allt jag gjort . . . J%#a skitkärring. Stampa på . . . 

lördag 19 oktober 2013

Juppe 19 oktober 2013

Foto: Sara Bergman

Ah, Jupiter är ett snyggo. Visst är han!

(Varför jag hoppar? För att Juppe ska resa på huvudet och se lite intresserad ut.)

Styltor och halt som sjutton

1,5 timme i skogen med trevligt sällskap. Värre kan man ha det en lördagmorgon.

Ingen av hästarna har hunnit få på broddar eller snösulor. Ja, ja, tänkte jag. Det ordnar sig.

Juppe blir alltid jädrigt trött av att gå i skogen, han är inte världsbäst på att lyfta på hovarna men har blivit mycket bättre sedan jag köpte honom.

Vi knallade som små skogsmaskiner och letade efter stigar som försvunnit i skogsavverkning. Det gick bra. Men, rör sig inte Juppe lite underligt? Ovanligt trippigt för att vara honom?

När stallägaren stannade för att kolla om det samlats is under hovarna, "styltor" gjorde jag samma sak. Mamma mia, Juppe gick på tårna som en ballerina. Stora iskockor hade byggts på under alla hovar.

Stallägaren hjälpte till att slå bort isblocken med en sten, hon siktade på skorna, då blir det vibrationer som gör att isen släpper lättare.

Jag hoppade upp igen, och manade på Juppe. Han tog ett steg framåt och stöp raklång framlänges. Det gick bra, han landade på knäna och jag föll fram lite över halsen på honom. Han tog sig snabbt upp igen och verkade hel och fin.

Naw. Han visst inte hur han skulle gå utan finpumpsen på.

Eftersom vi var morgonpigga så hann jag åka in till stan och kolla in Glada hästen i spiltan, handlade en vinteroverall från Horze. Jag var jättenöjd med deras reflextäcke som jag köpte till Juppe, och tänkte att då är nog overallen bra den också. Känns mycket lyxigt. Längtar efter snö.



fredag 18 oktober 2013

Wow - vi fick guida

Tanthästen Fluga har fått en ny trevlig ryttare två dagar i veckan.

Juppesnupp och jag fick ta täten och visa minsta trevliga skogsrundan, ridfröken hakade på med fina Messa.

Fantastiskt att jag, JAG, och Juppe då förstås får visa någon en ridrunda.

onsdag 16 oktober 2013

Ytterligheter och slidestop

Nu finns det inget som Juppe gör hellre i denna värld än saaaaaktar aaaaavvvvv. Gärna jädrigt snabbt. Och så släng runt med huvudet och truta med lilla godissugna munnen.

Träningsdiket ikväll igen. Tänkte jobba bort lite mage på Juppe så att jag slipper slåss så förtvivlat med sadeln när den ska på . . .

Vi galopperade och bröt av och töltade och bröt av och galopperade osv. Det gick jättebra. Eftersom det är gräs som kan vara jädrigt halt längs vårt dike gjorde vi allt i sansad takt. Utom en gång när Juppe verkligen lystrade till sakta av. Tvärnit. Två bakben i snygg cowboysladd under Juppe, och så lilla jag som satt som en fågelholk på ryggen.

Jopp.

Och en nästan halvsnygg bakdelsvändning, jag måste ge Juppe löjligt övertydliga hjälper. Måste se superkul ut, men det bryr vi oss inte om.

Som dessert på lilla aftonworkouten tog vi branta backen tre gånger. Juppe stånkade glatt på för han visste att han fick godis på toppen.

På vägen hem köpte jag ett helt kompani med bakjäst som jag läst ska stå för det mesta av hästens B-vitaminbehov och ge en del extra protein som är bra när vinterpälsen ska till.

Jag delade ett jästpaket och erbjöd Juppe när vi var tillbaks i stallet. Han stod svettig och blankögd och kände sig duktig. Han nosade och glufsade glatt i sig.

Har ni sett en katt som försöker få ut en tablett som nytt tryckts ned i halsen av en nitisk matte eller husse? Så såg Juppe ut. Mycket olycklig, mycket äcklad.

Hysteriskt skrattande plockade jag upp resterna och la i hans betfor och mineralslafshink. Han nosade misstänksamt och vägrade äta. Jag la i ett äpple. Han stirrade på äpplet.

Jag fiskade upp äpplet, han nosade på det och la det löst mellan läpparna. Plopp, ner på golvet. Jag plockade upp och erbjöd äpplet, nu slank det ner.

Jag lovar Juppe. Du ska aldrig mer matas med bakjäst. Det verkade vara en så billig och bra lösning, men ett försök duger.

tisdag 15 oktober 2013

Prinsessan Tuvstarr, eller möjligen Ronja?

Jag och Juppe missade stallkompisarna. Vi tog sats på en runda i skogen på egen hand. Fippla, fippla med nya fina superpannlampan. Inte ville den lysa. Fjutt, sa den ibland och liksom blixtrade till.

Nähä.

Skit i det då, tänkte jag och Juppe och klev på mot skogen. Rätt ljust fortfarande. Himlen hade den där ljuvliga och oändliga mörkblå tonen som den bara har på hösten.

Allt var så tyst, så tyst. Inte ens E18 hördes speciellt mycket. Är det bara vi ute i hela världen?

Juppe skvatt till när jag hostade. Testade bromsen för säkerhets skull några gånger, den sitter. Nu tycker Juppe att det är kul att stanna när jag säker sakta in. Lite godis gör susen.

Mörkret kom virvlande och nattade både åkrar och skog med tjocka filtar. Och där klev vi.

Nu ångrade både jag och Juppe lite grand att vi klivit iväg på detta sättet. Juppe verkade ganska säker på foten i alla fall och hittade vägen, det kändes i hela honom. Jag hakade på.

Satt och tittade på torkade grässtrån som lyckades fånga det sista ljuset, snart försvann även det.

Nu blev allt ett grått töcken, jag skulle inte ha kunnat se stigen. Men det kunde Juppe. Och allt blev ännu tystare. Inte ens Juppes hovar hördes mer än som ett dovt dump genom lagren av barr och löv. Jag hade lika gärna kunnat sitta på prinsessan Tuvstarrs älg med en djup, mörk John Bauerskog runt omkring mig.

Eller som en Ronja Rövardotter på sin springare, redo för nya äventyr.

Men nej, ut ur skogen kom jag som en vanlig tant. Och Juppe såg ut som vanligt han med. Lite lättad kanske.

En bra tisdagkväll i oktober.

måndag 14 oktober 2013

Bromsen satt där den ska idag

Måndagar har jag och Juppe haft som långrittdag, men jag bara orkade inte. Ont i huvudet och allmänt slut i rutan.

Dagens absoluta styrkeprov blev att få på Juppes superfina nya sadel, en bomlös Tönn. Lätt att bära och supermjuk att sitta i. Men - ny och liksom inte formad efter Juppe ännu. Sidorna står ut som batmanvingar och att tvinga runt sadel och gjord och få i de små retsamma läderstropparna för att kunna dra åt. Oh me, oh my.

Och när jag fått på sadelhelvetet upptäckte jag att vojlocken hamnat helt fel. Bara att börja om från början.

Vi utförde också en ganska intressant häst och ryttarebalett när det var dags att hoppa upp. Juppe är inte van vid att stå vid en bänk, jag brukar stå vid sidan om honom och skutta upp. Det vågade jag inte nu med nya sadeln, tänk om den åker runt?

Så efter ganska många varv runt en trädgårdssoffa kom jag ändå såpass nära Juppe att jag liksom kunde kasa över på honom. Tur att han är snäll.

Vi körde intervallträning längs vårt träningsdike. Ett bra tillfälle att öva på sakta av också, tänkte jag och hade laddat fickan full av godis. Nosvaddetnuheter spände jag också ett hål hårdare än jag brukar.

Det gick faktiskt jättebra att få stopp på Juppe, han tyckte det var kul när han fattade vad jag ville. Jag vet inte hur många galoppfattningar vi gjorde, varvat med tölt, skritt på lång tygel och några försök till trav. Just trav gick inte att få till idag.

Och vid varje saaaakta aaaavv - så gjorde Juppe det. Vissa gånger så snabbt att det nästan blev lite för snabbt ... :-)

Jag tänkte också att stackars Juppe nog fick lite för mycket skäll av mig igår, jag var inte någon ryttare som var uppmärksam och med min häst. Det var faktiskt roligare att prata med de andra tanterna när vi red.

Idag när det bara var vi två så var vi koncentrerade båda två. Vi fick till något som likar en framdelsvändning åt båda hållen. Det är en start i alla fall.

Tror vi var lika glada och nöjda båda två när vi lunkade mot stallet. Jodå, Juppe fick två äpplen också. Det kan faktiskt bli så att han kan bli världens vigaste häst, hans godissug är stort och han är beredd att jobba för att få godsakerna.





söndag 13 oktober 2013

Magnús Skúlason - läsvärd för avancerade



Den här boken har jag dragit igenom för tredje gången nu. Den är ambitiös, heltäckande och fantastisk. Men - är du nybörjare (som jag) kan du vänta med den.

Magnús Skúlason delar öppenhjärtigt och generöst med sig av sina kunskaper och reflekterar över det hästmannaskap han lärde på island och hur han översatt det till sin sin svenska tillvaro med stor hästgård som han driver med sin svenska fru.

Det är skönt med en oerhört meriterad ryttare som kan ta tre steg åt sidan och titta på sig själv och sin tränarstil och dra slutsatser. Magnús Skúlason beskriver sig själv som en teknisk ryttare som vill ha kontroll - men är medveten om vikten av en friare ridning. Den står hans fru Anna för som beskriver sig själv som känsloryttare som gärna jobbar i naturen med hästarna.

Det är en oerhört sympatisk bok som helt klart står på hästarnas sida. Här får man reda på allt hur skoningen ska göras bäst till hur man kan lägga upp träning för pass eller skritt.

Jag tror att en mer erfaren ryttare får mer att suga ut ur boken än jag som skräckslaget stirrar på sidorna där Magnús beskriver hur han jobbar med hästerna på volt genom olika typer av inspänningar (och hur illa det kan gå om man inte vet vad man gör).

Men han står också på ryttarens sida och förklarar frankt att en ryttare kan aldrig komma framåt om han eller hon inte får rida bra hästar. Ett sätt kan vara att skicka hästen på utbildning och sedan klättra lite tillsammans med nyvunna kunskaper.

Ja, vad ska jag säga. Läs och låna på bibblan om du är på min nybörjarnivå (han gör något som gör att jag genast börjar drömma om att börja tävla) eller köp om du redan är inne i tävlingssvängen.

Islandshästen : vägen till framgång med hästen som partner - Stina Helmersson, Magnus Skúlason - Bok (9789151845753) | Bokus bokhandel

Tre hästar = karavan

Det är så kul att rida ut ett gäng tillsammans.

Glada hästar, glada tanter, härligt väder - kan det bli bättre? Näej.

En bra start på ännu en dag i paradiset.

Jo, något jävelskap ska ju till. Juppe drog iväg med mig i galoppen igen. Ridfröken inspekterade strängt nosvaddetnuheter, jag måste dra åt den mer. Så är det.

lördag 12 oktober 2013

Knallpulverpistol - jättebra att skottöva med



Här står han, mannen i mitt liv, med en vilt poffande knallpulverpistol. Jag och Juppe promenerade sakta mot honom. Inga problem.

Det blev lite jobbigt när vi var helt framme och Juppe i princip fick poffen i öronhöjd. Men till och med det gick bra om han lockades att "kyssa stigbygeln" för att få en godis. Nosa på pistolen gick också bra.

Lite läbbigt blev det igen när jag höll i pistolen och pangade på. Men inte läbbigare än att det var mer intressant att beta än att bli rädd för skotten.

Hoppas nu att min både kloka och vackra häst fattar att samma princip gäller alla skott. Det är till exempel inte förrymda brevlådor på hästjakt som låter som skott, utan oftast en gubbe som hör ihop med ett gevär.

För att fira fick Juppe smaska längs diket och så stretade vi uppför branta backen och ner igen två gånger. Juppe klarade det bättre än jag ...

Ah, vilket snyggo han är, hästen min.












 Kompisen Ofsi. En fining han med, med underbart brett huvud och klok blick.







fredag 11 oktober 2013

Har hittat jättebra älglustips

I korta drag går det ut på att försöka likna en älg så lite som möjligt. Här kommer länken till Eskilstuna-Kuriren.

Och som alltid är Naturhistoriska riksmuséet en guldgruva av information om man riktigt vill nörda på insekter.


Foto: Rasmus Hovmöller, Naturhistoriska riksmuseet. 

Jag tror inte att jag blivit biten av en älglusfluga än, och Juppe har sluppit trots att fuxar tydligen lättare råkar illa ut. Ska köpa en after-shave till Juppe så att han går säker. :-)

torsdag 10 oktober 2013

Juppe - NAKEN!

Jag försöker och försöker och försöker komma på varför det är så fruktantsvärt kul att ha häst.

Grejen är att det faktiskt är roligt att vara nybörjare. Ok, jag red på ridskola från tidiga barnaåren till ganska sena tonåren. Men sen var det ett rejält glapp där.

Nästan alla hästmänniskor jag träffar har något att lära mig, och jag inte så mycket att bjussa på själv ännu. Det gör inget. Det ligger ingen prestige i det för mig. Jag tycker det är härligt.

Det ligger en enorm frihet i att vara nybörjare, att ha köpt sin allra första häst ganska nyss. Då får man fråga om allt, man får fråga "dumma" saker - man får hejda människor och undra vad de gjorde där, just nu? Och varför?

Nyfikenhet är glädje för mig. Det är grunden för mitt yrke (journalist), i alla fall för mig.

Att förstå vad jag ska ge för hjälper för att Juppe ska flytta på sin bakdel, stå kvar med framfötterna och hålla rak hals är ett äventyr. När det sitter lite så att man i alla fall förstår vad det är jag ska göra så är det som att se sin byline i tidningen för första gången.

Idag dressyrmuppade vi oss på lektionen. Jag är långt från Kyra Kyrklund och Juppe är lika grön som jag är. Men - vi fattade vad vi skulle göra, även om Juppe var smartare än mig och försökte smita i det varvet som är jobbigt för honom. Jag fattade inget, men det gjorde ridfröken. Slutet gott allting gott.

Som belöning för passet krävde jag att äntligen få rida barbacka.

- Okej då, sa ridfröken.

Hängde som en säck över Juppe och klappade honom överallt. Rättade till pallen som jag använde som startramp och yes, där satt jag. Juppe tog det hela med lugn.

Vilken grej. Nu behövde jag bara vicka lite med en häl för att Juppe skulle förstå. Vrida kroppen åt det håll jag vill gå, och hästen följer efter. Så kul.

- Törs du tölta barbacka då?

Njäej, sa jag faktiskt då. Det tordes jag inte första gången jag red barbacka.

Men vilken kväll! :0)

onsdag 9 oktober 2013

En stillsam lövgluttartur

Juppe var en trivsam och lugn häst även idag. Vi tog lilla välbekanta skogsrundan som jag tror Juppe kan hitta i sömnen numera. Det blir bra i vinter.

Några skott i fjärran, Juppe stelnade till men inte mer. En fin kväll helt enkelt.

tisdag 8 oktober 2013

Bara uppförsbackar idag, fina grejer!

Glad Juppe = glad Bettina. Och tvärtom misstänker jag. Skönt att ha sin kompis tillbaks, en lugn kille som vill vara med på det mesta.

Eftersom vi körde en tvåtimmarspromenad igår så tänkte jag kort och intensivt idag.

Det är så jädra skönt när Juppe är avslappnad från start, går och vippar med huvudet långt ner och frustar nöjt.

Jag styrde mot branta skogsbacken, yes, sa Juppe och tog i. Han flåsade när vi var uppe på toppen, jag ville försöka hitta en liten väg ner så vi kunde göra om bravaden.

Juppe var med på noterna.

När jag velade om vilken väg vi skulle ta valde han. Och han valde rätt. Jag tycker det är roligt att han börjat tänka och att han tar initiativ. Det känns inte som att han försöker bossa mig, utan som att han också vill visa att han kan.

Tre gånger tog vi backen. Godis på toppen och bra humör. Nu tog vi en stig till vänster istället och kom ut vid torpet Juppebo. Jopp. Det heter så.

På hemväg galopperade vi längs vårt träningsdike. Juppe ser inte helt snäll ut när han tar sikte på de stackars rådjuren som brukar stå där. Öronen liksom riktas rakt fram som små spetsiga horn ...

Och så skritta av sig. Och skutt av så att Juppe fick käka. Tycker han är värd det.

På vägen upp mot skogen har asplöven fallit, alldeles solgula - det känns som man nästan inte vet vad som är upp och ned när det är gult, gult, gult överallt. Underbart. Och vilken värme i luften!

måndag 7 oktober 2013

Yes, rundan till fornborgen Näs avklarad

Ah, det märktes att Juppe var sitt vanliga jag idag. Phu. Skönt.

Då kör vi svängen förbi Näs, tänkte jag. Och kunde inte låta bli att gulla lite. Kolla här, världens sötaste suraste mungipor:





Okej, la undan kameran. Två timmar tog turen, bara för att vara lite crazy tog vi den åt motsatt håll idag. Som vanligt vågade inte Juppe gå över bron utan följde efter mig. Lite stirrigt vid brevlådorna. Sedan blev det lugnare.

Sol. Höstlöv. Kossor. E18-muller låååångt borta. Två fina timmar utan speciellt mycket stiss.

På hemvägen gick det bra att gå över bron. Det fick till och med bra att titta på en långtradare en bit från vägen, och vare sig vi ville eller inte - det gick jättebra att möta en långtradare på supersmala vägen, då hoppade jag av och ledde för säkerhets skull.

Så här glad var pussgurkejuppe när han kom hem:







Öh, hallå? Ni har stängt till maten. Det är mitt på dagen och vi stadiga grabbar ska klara oss på ... det här?


Söta hovskägg har du fått också Juppe. Väldigt snygga vinterstövlar faktiskt.




Då blev det dags för lite manlig samvaro. Någon måtta på tjåligheterna får det vara. Skönt att Ofsi och Juppe är kompisar.



Ny kompis i hagen igår


Eller ny och ny. En gammal bekant får man snarare säga.

Nu har båda plastbrorsorna åkt iväg för inridning på varsitt håll. Tror det är lite mysko för Juppe.

Igår hade vi en ljuvlig timme i skogen med sällskap av Oskan, när vi kom tillbaks var Ofsi redan installerad i hagen.

En ranghög herre.

Inga större konstigheter. Gnissel, gnissel, lukta, lukta på bajshögar. Ofsi tittade bort när Juppe försökte impa, fnys, larvpotta. Du är inte ens värd en blick.

Hoppas det är harmoni och frid och fröjd i hagen när jag hämtar Juppe idag. Jag vill ju att han ska vara en glad häst.

Filmen överst har jag laddat direkt som fil in i inlägget. Blir lite kul stumfilmsstuk på dom. Men de är ju inte så lätta att titta eller lyssna på.

Här kommer en hederlig youtubevariant istället:




lördag 5 oktober 2013

Sedär, allt ordnar sig

Spöregn, regnpölar, lera och doftande skog. Och en stallägare som måste ta en runda med sin häst. Som nog faktiskt är en av min hästs bästisar.

Det var en helt annan pålle som klev in i stallen på kvällen än under dagen. Lugnare. Gladare.

Men - den jäveln försökte springa ifrån mig i hagen igen. Nu röt jag åt honom när jag kom ifatt. Då stod han still och fick på sig grimman.

Det blev en undebar tur i en fuktmättad skog, utan speciellt mycket ljus alls. Så skönt.

Juppe fick gå före på rundan som han kan, tydligen kan han den från motsatt håll också för han höll friskt tempo. Kul! Jag har en häst med lokalsinne!

Inatt fick han stå inne i stallet. I morgon åker den andra hagkompisen som han bråkat rätt rejält med på sista tiden. Och så kommer det en nygammal kompis på eftermiddagen. Antagligen bestämmer han över Juppe. Vi får se. Spännande tider.

Kanske har helt enkelt Juppe också varit lite ledsen över att hans bästis åkt iväg på inridning? Han har helt enkelt inte varit sig lik.

Nerverna utanpå, idag igen

Vad är detta? Juppe började galoppera så fort han såg mig i hagen. Bråkade med kompisen A.

Gnafs, tjafs, bit och spark.

Lufsade efter till grinden, där hade killarna stannat för att prata med Gunnar. Det var ju bra. På med grimma och grimskaft på en stålfjädersspänd Juppe.

I stallet stod han och sneglade hela tiden mot stalldörren bakom ryggen. Huvudet ståtligt rest. Jag tog av mig mössan lite hastigt, Juppe hoppade jämfota med alla fyra.

Skrap med hovar, oroliga tramp fram och tillbaks. Upp, upp, upp med huvudet.

Jisses.

Jag som tänkt rida till Näs idag. Inte en suck. Efter en avsevärd stunds gullning och hovkratsning och borstande så åkte huvudet ned lite. Och så kom det någon enstaka suck.

Så hörde Juppe ett ljud som jag inte hörde igen. Och då blev han så nervös att det kom en bajshög i stallet. Det har aldrig hänt!

Försökte lägga på sadeln, Juppe steppade oroligt åt sidan. Klämde upp rumpan mot väggen. Jag gav upp. Drog av den igen.

Gjorde som Gunnar föreslog, tränsade och tog sikte på ridbanan istället. Lite markarbete är ju aldrig fel.

Uj, uj, uj. Det tog sin tid att få kontakt med Juppe. Han lyssnade efter allt annat än mig. Till slut riktade han i alla fall ett öra mot mig. Då gick vi tillbaks till stallet och fick på sadeln utan trams.

Det gick riktigt bra att ta ett pass på ridbanan, Juppe vill jobba med mig - det märks. Han gör det jag ber honom om. Men samtidigt låg alla nerver utanpå. Så mysko. Fattar nada.

Okej, det har skjutits på övningsbanan tvärs över ån, berättade Gunnar. Det har varit full sprutt på fyrhjulingar på en oplöjd åker, men ändå. Jag tror att han verkligen är skotträdd, att det har blivit en grej av det där som hände i skogen.

Och nu ligger den där på köksbordet, laddad och klar. Min knallpulverpistol modell western. 288 skott fördelade på prydliga plastringar.

Frågade försiktigt om stallägarnas dotter får leka med "vapen". Det har inte introducerats ännu, blev svaret. Nja, det får väl bli kära maken som får panga på då. För så här vill jag inte ha det. Det är ohållbart.

fredag 4 oktober 2013

Stillsam promenad - my foot!

Juppe var en synnerligen pigg häst idag. Liksom hans brorsor.

När jag kom för att hämta honom för en stillsam promenad (eftersom han blev masserad igår) så hamnade jag mitt i ett krig.

Var det inte plastbrorsan Argeisli som vek undan för en bockande och sparkande Juppe så var det Juppe som gick ned på knä för att undvika Argeislis nafsande tänder på benen.

När de verkat lugna ner sig lite gick jag in i hagen. Trutade med munnen och ropade: Juuuuupe!

Han kastade en blick på mig och:

VRRROOOOOOOOOOOOMMMMMMMMM! Ett varv i hagen i racerfart med plastbrorsan framför.

Förvirrad gick jag till hörnan där grabbarna ställt sig nu.

Lagom tills jag kommit halvvägs så:

VRRROOOOOOOMMMMMMMMMM! Ett varv till. Riktigt ståtliga hästar i jäääädrigt snabb galopp. Stiliga gossar.

Jodå. Och så gjorde vi om grejen en gång till.

När jag började fundera på att gå hem istället till mitt glas med fredagsrödtjut så tyckte Juppe att det var okej att få grimman på sig och gå ut ur hagen.

Han flåsade som en blåsbälg och var helt dyngsur av svett.

Kändes skönt att ta in honom och kolla att han är någorlunda hel i alla fall. Borstade bort tussarna där man såg att brorsorna tuggat. Inget som ömmade, inget svullet och inga ställen där jag inte fick klämma.

Men ska täcket på?

Funderade och funderade. Tittade på min svettiga häst och tänkte: äh, vad fan. De kör väl loss i hagen ändå igen. Och har Juppe ett täcke på sig så blir det väl confetti av det.

Så han åkte ut i hagen utan täcke. Tänkte att de där tre gossarna nog reglerar värmen ändå. Hoppas jag tänkte rätt.

torsdag 3 oktober 2013

Blockering i bogen och ont i höften

Idag har Juppe fått massage för andra gången. Han som är som en vacker, blank och välpolerad kastanjenöt har det väl bara skönt tänkte jag. Det kan jag unna honom.

Men - genom mitt stallombud hörde jag att han har en blockering i bogen, som nästan gick bort den här omgången. Och - aaaaaaaaaa - han har antagligen blivit rejält sparkad på en höft. Han hade en rejäl lårkaka kunde massören känna.

Efter en sån omtumlande dag får han vila såklart.

Spänd i överlinjen var han också - jag som tycker att jag ofta låter honom bli lång och låg? Men kanske inte tillräckligt?

Åkte ut till XXL istället för att handla en rejäl lampa inför vinterns bravader.




Det här blev jag nöjd med, starkt som en halvljuslampa på en bil ungefär. Lyser i två timmar med starkaste läget ikopplat.

Fick blöda en tusing. Det är det värt.


Ja, nu är det bara för vintern att komma. Moahahahahahahahaha!

onsdag 2 oktober 2013

Små lätta moln

Det blev en lugn tur idag, mest för att Juppe skulle få röra på sig. Ballongartad som han ser ut.

Äldsta dottern följde med till stallet. När vi stod och borstade på Juppe så halvsov han och dregglade nöjt. Han glömde nog att vi var två. När vi pratade på varsin sida om honom studsade han som en gummiboll, en söt sådan.

Amanda cyklade bredvid oss och Juppe och jag töltade, skrittade och travade. Det gick fint. Och så fick Amanda vänta under tiden som Juppe och jag tog en galoppsträcka längs vårt "träningsdike". Unge herrn var mycket sansad och lyssnade bra.

Ett rådjur som stod i vägen för oss frös i panik, vi fick i princip gå runt djuret.

En härlig kväll helt enkelt, med några sneda strålar kvällsljus genom skogen. Så här ska livet vara.

De lätta molnen då? Nja, de kom efter Juppe, han är verkligen gasig i magen.